Mod att tala svenska – mentorprogram stärker arbetsgemenskapen

Under hösten 2025 deltog femton medarbetare och femton mentorer inom Folkhälsans boendeservice för äldre i ett nytt mentorprogram. Programmet riktade sig till personal med olika kulturella bakgrunder och hade som mål att stärka språkinlärningen, inkluderingen och välbefinnandet i arbetsvardagen.

Mentorprogrammet byggde på forskning och erfarenheter från ett tidigare projekt om kommunikativ tillgänglighet med hjälp av bildstöd.

– Det har varit en fantastisk erfarenhet, säger mentorerna Rebecca Sjöblom och Gun-Britt Kaateri samt medarbetaren Joy Lyn Yap på Folkhälsan Kottby. Alla tre är glada över att ha fått möjligheten att delta.

Deltagarna delades in i mentorpar som träffades enskilt minst en gång i veckan och formulerade individuella mål.

Små steg gav större mod

För Joy Lyn Yap handlade det om att få en tydligare bild av social- och hälsovårdsstrukturen i Finland – och om att våga tala svenska. Hon valde dessa tankar som mål.

– Först vågade jag tala svenska i få korta fraser med de boende. De tyckte om att öva sin engelska med mig, så det blev lätt för mig att fortsätta på engelska. Jag var rädd för att uttrycka mig fel. Men under processens gång lärde jag mig att kasta mig ut och försöka. Nu när jag säger alltmer på svenska, uppmuntrar de boende mig och rättar mig mjukt, säger hon.

 Yap upplevde att det var svårare att börja tala svenska med kollegorna.

– Jag var kanske rädd att de skulle missbedöma min yrkeskunskap på grund av min osäkra svenska. Men så var det inte. Alla kolleger har varit uppmuntrande när jag övar mig. Nu är det bara att öva och öva. Jag börjar också lite förstå social- och hälsovårdsstrukturen i Finland.

Mentorerna lärde sig också

Rebecca Sjöblom säger att också hon lärde sig mycket som mentor.

– Det jag ser som självklart är inte alltid det. Jag insåg att det är viktigt för mig som mentor att använda ord som alla förstår. Som talare kan man uttrycka också komplexa saker med enkla ord och satskonstruktioner. Jag lärde mig att kontrollera att jag blir förstådd genom att iaktta små signaler hos min samtalspartner och jag omformulerade mig ofta. Tröskeln kan vara hög för andra när det gäller att säga att man inte har förstått. Det är viktigt att kommunicera respektfullt och känsligt, säger hon.

– Det viktigaste jag lärde mig är hur man kan närma sig varandra på ett sätt som öppnar upp för samtal i kommunikationen genom att lyhört hitta de områden som ens samtalspartner gärna talar om, säger Gun-Britt Kaateri.

Lägre tröskel att be om hjälp

Under processens gång blev tröskeln att be om hjälp och fråga saker låg, berättar Joy Lyn Yap.  

– Kollegerna på Folkhälsan är underbara. De uppskattar min yrkeskunskap, respekterar mig som person och inkluderar mig i den varma arbetsgemenskapen, säger hon.

De frågar henne också om hennes bakgrund och kultur, vilket har känts fint. De uppmuntrar henne också att tala svenska. Det har stärkt hennes mod att fortsätta lära sig.

Deltagarna i programmet hoppas på fler program, där lärdomarna från detta första pilotprogram tas tillvara. Joy Lyn Yap längtar dessutom efter ett komplement, nämligen en pedagogisk och strukturerad svensk språkundervisning för personer som kommer från andra länder.

Christel Harjanne är ledare för projektet. Hon är speciellt glad över att varje pars arbetssätt och mål har varit olika.

– Nu vill vi fila på processen för att säkerställa att det lyckas minst lika fint med andra mentorpar på Folkhälsan framöver – och helst också hos andra arbetsgivare.

Efter utvärderingen är målet att skapa en mentormodell som blir en bestående del av Folkhälsans arbetskultur och som också kan användas av andra arbetsgivare som vill arbeta med integration och inkludering på svenska.

Projektet finansierades av Stiftelsen Brummerska hemmet.

Text: Anna Simonsen