Uteraster och skolväg – två nycklar till mer rörelse i de högre klasserna
När eleverna börjar högstadiet minskar deras fysiska aktivitet drastiskt. För att vända trenden har skolan en nyckelroll som en miljö som främjar rörelse, säger forskare vid Folkhälsan. De betonar vikten av aktiva skolvägar, rörelsepauser under lektionerna och att vistas utomhus på rasterna.
Endast en tredjedel av alla barn och unga i Finland rör sig enligt rekommendationerna. Den fysiska aktiviteten sjunker i takt med stigande ålder – särskilt tydligt i övergången från lågstadiet till högstadiet. Det visar den nationella LIITU-undersökningen, vars färska resultat från 2024 publicerades i maj.
Rörelsemätare i studien visar att 7-åriga pojkar är mest fysiskt aktiva – hela 63 procent når de dagliga rekommendationerna. Men bland gymnasieelever är siffran endast 5 procent – oavsett kön. Samtidigt tar ungdomar i högstadiet och gymnasiet tusentals färre steg per dag än lågstadiebarn, och de sitter stilla mer.
Även de nationella Move!-mätningarna från 2024 visar tydligt att situationen är allvarlig; omkring 38 procent av eleverna i årskurs 5 och 8 har en funktionsförmåga som bedöms vara på oroväckande låg nivå.
Samhället har också börjat agera för att råda bot på problemet. Regeringen har satsat mångmiljonbelopp via programmet Finland i rörelse för att stötta skolor och kommuner i arbetet med att skapa mer aktiva skoldagar, bland annat genom Skolan i rörelse och Move!-systemet. Samtidigt uppdaterar man lagen om grundläggande utbildning, så att det uttryckligen börjar framgå att ett av målen med både förskoleundervisningen och grundskolan är att främja en fysiskt aktiv livsstil.
– Det är positivt att man på samhällsnivå tagit detta på allvar och att regeringen investerar i barns och ungas fysiska aktivitet, säger Carola Ray, seniorforskare vid Folkhälsans forskningscenter.
En jämlik chans till rörelse
Resultaten från LIITU-2024 visar tydligt att barn och ungdomar från familjer med lägre socioekonomisk status och de som bor på landsbygden eller har utländsk härkomst rör på sig mindre än andra. Även barn med funktionsnedsättning är generellt mindre fysiskt aktiva.
– Det är de barn som rör sig minst som vi behöver jobba mest med för att utjämna hälsoskillnaderna. Skolan har en unik möjlighet att nå just dessa barn. Eftersom nästan alla barn går i skolan, kan den fungera som en gemensam plattform för att öka den fysiska aktiviteten och minska ojämlikheten, säger Carola Ray.
Viktiga skillnader i uterasterna
Ett viktigt resultat som bör uppmärksammas är att elever i de lägre klasserna nästan alltid går ut på rasterna. Men i årskurserna 7 och 9 ser det plötsligt annorlunda ut – där uppger bara drygt hälften av eleverna att de brukar vara ute på rasterna.
Att eleverna stannar inne på rasten är en stor bidragande orsak till minskningen av den fysiska aktiviteten i de högre klasserna.
Elever i de högre klasserna uppger också att det finns sämre möjligheter till rörelse under rasterna än vad eleverna i de lägre klasserna tycker. Bara hälften av eleverna i sjuan och nian anser att det finns tillräckligt med utrustning för rastaktiviteter, jämfört med cirka 80 procent av eleverna i de lägre klasserna.
Det syns också skillnader mellan könen. I alla årskurser är det pojkarna som oftare väljer att gå ut under rasterna, medan flickorna i högre grad stannar inne.
Skolvägen – en rörelsemöjlighet
Skolvägen är en annan värdefull chans till vardagsmotion som många barn och unga missar att utnyttja. I genomsnitt går eller cyklar 76 procent av grundskoleelever med kort skolväg (under fem kilometer) till skolan. I gymnasiet har andelen som har en aktiv skolväg sjunkit till 57 procent.
Folkhälsoforskarna säger att det vore viktigt att tidigt etablera vanan att på ett aktivt sätt ta sig till skolan.
– Vana och kultur spelar en stor roll. Om man från början tillåts och uppmuntras att gå eller cykla till skolan, kan det forma ett beteende som håller i sig, säger Carola Ray.
Hon ger exempel på fungerande praxis som organiserade sampromenader där vuxna turvis går till skolan med en grupp yngre barn. Finlands trafiksäkerhetsorganisation Liikenneturva kallar konceptet ”vandrande skolbussar”.
Svenskspråkiga är mindre ute och skjutsas oftare
LIITU-undersökningen möjliggör en mångfald av jämförelser tack vare det omfattande datamaterialet. Folkhälsans forskningscenters seniorforskare Carola Ray och doktoranden Henna Launistola har rapporterat om skillnaderna mellan svensk- och finskspråkiga barns rörelsevanor i undersökningen.
– Tittar man på helheten ser man att det inte finns jättestora skillnader mellan de finsk- och svenskspråkiga barnens och ungdomarnas rörelsevanor. Det som dock borde lyftas upp är de skillnader som härrör sig från deras uteraster och skolväg, poängterar Launistola.
Launistola undersöker som bäst ålänningars fysiska aktivitetsvanor och hur dessa förhåller sig till övriga finländares vanor.
Hennes preliminära resultat visar intressant nog att en betydligt större andel av de finskspråkiga högstadieeleverna i landet vistas utomhus under rasterna än de svenskspråkiga.
– Kulturen att gå ut på rasten verkar inte vara lika stark i de svenskspråkiga och åländska skolorna, säger Launistola.
Enkätsvaren visar att det inte verkar handla om sämre skolgårdar eller färre redskap än i de finskspråkiga skolorna.
– Det verkar snarare handla om skolans verksamhetskultur – om hur man på skolan uppmuntrar eller inte uppmuntrar eleverna till rörelse under rasten. Också kompisars påverkan kan vara stor bland ungdomar, vilket kan styra deras aktiviteter under rasterna, säger Launistola.
Också gällande hur eleverna tar sig till skolan syns det tydliga skillnader mellan språkgrupperna. Finskspråkiga elever cyklar oftare till skolan – även vintertid – medan svenskspråkiga oftare skjutsas eller själva åker med ett motorfordon, oavsett avstånd till skolan.
Svensktalande mer aktiva i föreningar
När det gäller vardagsmotion och motion som sker i samband med idrottsföreningsverksamhet ser man också vissa skillnader mellan språkgrupperna.
Något över hälften av 9–15-åringarna i Finland deltar i organiserad idrottsföreningsverksamhet – svensktalande oftare än finsktalande. Finskspråkiga barn och ungdomar uppger oftare än svenskspråkiga att de rör på sig på gårdar, i naturen och på gång- och cykelvägar.
Idrottshobbyer räcker inte
Carola Ray påminner om att organiserade idrottshobbyer är bra men att man inte ska glömma vardagsmotionen.
– Om man vill främja en livslång vana att vara fysiskt aktiv måste man lägga mer vikt vid vardagsmotionen. Annars är risken stor att barn och unga slutar röra på sig helt när de lägger av med en hobbyverksamhet, säger Ray.
Många slutar med sina idrottshobbyer när de börjar gymnasiet – särskilt flickor och i synnerhet svensktalande flickor – ofta på grund av att skolarbetet tar för mycket tid. En del hoppar av redan vid övergången till de högre klasserna.
– Därför är det viktigt att till exempel skolor och idrottsföreningar är medvetna om den här riskzonen. Just vid de här övergångarna behöver man tänka lite extra på att stöda elevernas möjligheter till en aktiv livsstil och hjälpa dem att behålla sina goda rörelsevanor, säger Ray.
Att satsa på aktiva skolvägar, främja utevistelse och låta rörelse bli en naturlig del av skoldagen och livet överlag – det kan göra stor skillnad för de ungas rörelse och fysiska aktivitet, sammanfattar forskarna.
Text: Hanna Rundell
Foto: Eva-Stina Källman
