Från 1972 till 2025

På vårmötet i slutet av maj godkände medlemmarna i Samfundet Folkhälsan nya stadgar för föreningen. I en förening är det stadgarna som beskriver hur beslut fattas och hur ansvaret fördelas mellan medlemmarna, styrelsen och de anställda.
Det är ett papper som kanske inte märks så mycket i vardagen i Folkhälsans olika verksamheter, men som är mycket viktigt för att alla både inom och utanför organisationen ska ha en klar bild av hur organisationen styrs.
Det som gjorde beslutet historiskt är att de stadgar som ersätts är från 1972. På 53 år har det hänt mycket både inom Folkhälsans organisation och i det finländska samhället.
På ett fotografi från 1972 sitter jag i en sittvagn som skuffas av min farfarsfar Viktor. Jag är två år, farfarsfar 78. Vi går en runda genom byn som vi så ofta gjorde, när mina tjugofemåriga föräldrar och femtioåriga farföräldrar var fullt upptagna med jordbruk, förvärvsarbete och samhällsuppdrag. Det är ett foto som i sin vardaglighet säger mycket om hur samhället såg ut då.
Början av 1970-talet var en brytningstid i den finländska samhällsservicens utveckling, när arbetsfördelningen mellan familjerna och samhället och mellan den privata och den offentliga sektorn gjordes om i grunden.
Samfundet Folkhälsan antog nya stadgar 1972 för att den nya folkhälsolagen gav kommunerna hela ansvaret för sådan verksamhet civilsamhällsorganisationer som Folkhälsan tidigare delvis haft hand om, till exempel skolhälsovården.
År 1973 banade den nya dagvårdslagen väg för en ändrad arbetsfördelning mellan familjerna och samhället inom barnomsorgen, men servicen var inte heltäckande. På landsbygden var det fram till 1980-talet vanligt att barn, precis som jag, tillbringade dagarna med de familjemedlemmar som fanns tillgängliga.
Fem år efter att fotot togs hade jag börjat i skolan och farfarsfar hade flyttat in på ett ålderdomshem, som mer påminde om ett sjukhus än om ett hem. Välfärdsstatens generösa famn omslöt oss båda.
Min generation har fått dra nytta av politiska beslut som öppnat fler möjligheter för individen inom utbildningssystemet, på arbetsmarknaden och i ökad internationell växelverkan.
Med 2020-talets kriterier för att få äldreomsorg hade farfarsfars fem sista år på ålderdomshem troligen inte blivit mer än ett, och byggnaden och vårdideologin hade sett annorlunda ut.
År 2025 markerar också ett brytningsskede i den finländska samhällsservicens utveckling, när arbetsfördelningen mellan familjerna och samhället och mellan den privata och den offentliga sektorn förhandlas om.
Dagvården har blivit småbarnspedagogik, och det är ett uttalat samhälleligt mål att den organiserade småbarnspedagogiken ska nå en så stor andel av barnen som möjligt. Inom äldreomsorgen har utvecklingen länge gått i motsatt riktning, där familjer och anhöriga spelar en allt viktigare roll i en vårdmodell som utgår ifrån att allt fler ska bo hemma allt längre.
Den här utvecklingen av det finländska välfärdssamhället märks i Folkhälsans verksamhet varje dag.
Det känns därför både symboliskt och nödvändigt att Samfundet Folkhälsan i den här situationen inte bara har antagit nya stadgar, utan också håller på att ta fram en ny strategi. I strategin – som blir klar i höst – slår vi fast riktlinjerna för hur Folkhälsan på bästa sätt kan bidra till att utveckla det finländska samhället med allt det kunnande och alla de resurser organisationen förfogar över.
Ordförandekolumn i tidningen Folkhälsan 03/2025
Siv Sandberg