Barnidrott

Karin Storbacka: Satsa tidigt eller testa många idrottsgrenar?

När det kommer till barnidrott - ska man satsa på tidig specialisering eller låta barnet prova på många olika idrottsgrenar? Det är inte särskilt konstruktivt att se alternativen som motpoler, skriver Karin Storbacka som leder projektet Trygga relationer inom idrotten på Folkhälsan.

Många som har barn aktiva i idrottsverksamhet har säkert hört att det är bra att hålla på med mångsidig och lekfull idrott, gärna inom flera olika grenar. Det sägs vara bra för barnets motoriska, sociala och fysiska färdigheter och även ett recept på senare idrottslig framgång om man kanske har det i tankarna. Samtidigt finns det de som känner oro över elitidrottens framtid om det saknas ambitioner att träna målinriktat och fokusera på grenspecifika färdigheter. Man menar att allt inte bara kan vara lek och att en satsning måste ske i tidig ålder för att inte börja släpa efter de som specialiserar sig. De här tankarna öppnade mitt intresse för att lära mig mer om det som kallas tidig specialisering inom idrott, som ofta ställs gentemot mångsidigt utövande, så kallad sampling. Vad handlar det egentligen om och vartåt pekar forskningen inom ämnet?

Det är inte konstigt att tidiga satsningar som resulterar i fantastiska idrottskarriärer tilltalar oss. 

Definitionen av tidig specialisering (early specialization) varierar mellan olika studier. Ofta framgår det att det går ut på att lära barn att fokusera på att behärska en enskild aktivitet från tidig ålder. Det finns ett tydligt mål med det man gör (till exempel att bli bäst) och träningen präglas av upprepningar som inte nödvändigtvis är roliga att göra i längden. Barn som inleder specialiserad träning förväntas ha ett ointagligt försprång till andra barn som de tidigt satsande barnen har nytta av ända upp till elitnivå. Den så kallade tiotusentimmarsregeln är en utgångspunkt i den här metoden, det vill säga att det krävs 10 000 timmar av träning för att bli expert inom ett område. Idén om tidig avsiktlig träning (deliberate practice) har påverkat hur en del träningsmetoder och -program för barn har utvecklats. Samtidigt har det visat sig förekomma en hel del risker med metoden, som skador, prestationsångest och att man helt enkelt väljer att sluta idrotta helt och hållet.

Det är inte konstigt att tidiga satsningar som resulterar i fantastiska idrottskarriärer tilltalar oss. Tiger Woods reagerade på golfspel på tv redan innan han var född (enligt hans pappa) och andra framgångsexempel har inlett sin gren innan de lärt sig gå. Det finns samtidigt många idrottare som satsat förvånansvärt sent på den gren de nu är elit i, men de historierna är inte alltid lika intressanta att lyfta fram.

Forskningen är relativt överens om att antalet timmar av målinriktad träning har samband med prestationsnivån både inom individuell idrott och lagidrott. Huruvida den intensiva träningen måste ske i tidig ålder och att andra grenar ska uteslutas är däremot något som debatteras. Många studier där man jämfört elitidrottare med de som varit nära att nå eliten visar att elitidrottarna specialiserat sig inom sin gren senare än de övriga och att de sysslat med fler idrotter som barn.

 Sampling handlar om att som barn syssla med flera idrotter och aktiviteter för att så småningom välja en huvudgren

Det är här ordet sampling kommer in i bilden. Sampling handlar om att som barn syssla med flera idrotter och aktiviteter för att så småningom välja en huvudgren, även om man kanske fortsätter med andra idrotter som sidogrenar. De som förespråkar sampling talar för spontanidrott (deliberate play) vilket är aktiviteter som barn utövar för att de i sig känns roliga. Den här formen av organiserad lek kan samtidigt bidra till att utveckla barns idrottsliga färdigheter men det är snarare en biprodukt än en målsättning. Att samlas på gården och spela fotboll utan vuxna som styr över regler och upplägg är en form av ”avsiktlig lek” som värdesätts av de som ivrar för sampling. Många idrottsverksamheter för barn vill uppmuntra till mångsidighet men den tanken lyckas inte alltid i praktiken. Till exempel väljer vi ut grupper och lag (selekterar) i tidig ålder vilket utesluter eller tar ner intresset bland en del barn eller så agerar vi på andra sätt kortsiktigt för att nå resultat nu istället för att stöda en långsiktig utveckling.

Förr eller senare krävs ändå en del målinriktad träning om man ska utveckla specifika egenskaper för en gren. Frågan är hur mycket och i vilken ålder det behövs? Det är inte nödvändigtvis så att endast ett visst system fungerar för att ett barn ska trivas och vilja hålla på med idrott på lång sikt, oberoende om det rör sig om hobbynivå eller elit. Jag tycker det inte är särskilt konstruktivt att ställa tidig specialisering och sampling som motpoler, utan istället försöka plocka russinen ur kakan. Det kan dock vara bra att känna till för- och nackdelar med de båda teorierna. Därför ordnas det inom Folkhälsans projekt Trygga relationer inom idrott kostnadsfria, regionala nätverkstillfällen om temat i höst. Det finns mycket till jag skulle vilja berätta om ämnet och det är lärorikt att tillsammans diskutera och reflektera över hur vår idrottsverksamhet för barn ser ut och kan utvecklas.

Under artikeln hittar du mer info om höstens nätverksträffar nedan, passa på att anmäla dig. Jag hoppas vi ses!

Karin Storbacka jobbar på Folkhälsanprojektet Trygga relationer inom idrotten.

14 st. i