Samhällsinstitutioner är inte bara ”vad” utan också ”vem”
Det är snart tre år sedan välfärdsområdena tog över ansvaret för den offentliga social- och hälsovården i Finland. En treåring, säger den svenska hälsovårdsupplysningen 1177 på nätet, är redan ganska duktig om man jämför med yngre barn. Hen kan samtala, förstå olika regler och samtala på egen hand. Men i andra avseenden är treåringen ganska omogen och kan inte ännu förväntas förstå och kunna samma saker som äldre barn.
Det här är en ganska bra beskrivning också av vad en treårig ny förvaltningsnivå kan förväntas prestera. Den första omställningsoredan i välfärdsområdena är förbi. Det finns tecken på att verksamheten utvecklas på ett bra sätt och att ekonomin börjar stabiliseras, åtminstone i en del av områdena. Samtidigt präglas diskussionen om välfärdsområdena fortfarande av ekonomisk osäkerhet och svåra beslut och organisationerna är ännu inte färdigbyggda.
De regionala beslutsfattarna i välfärdsområdena jobbar i ett korstryck. Staten som finansierar verksamheten tycker att välfärdsområdenas fullmäktige borde snabba på med beslut om att förändra servicenätet, medan befolkningen i områdena protesterar högljutt när hälsocentraler läggs ner och service försämras.
När jag för ett tag sedan höll en utbildning för förtroendevalda i välfärdsområdena bad jag deltagarna reflektera kring den största skillnaden mellan att vara kommunpolitiker och välfärdsområdespolitiker. Ett av svaren hade jag inte väntat mig, men det var väldigt intressant.
”I kommunerna vet folk skillnaden på vad som hör till politiken och vad som är operativ verksamhet som hör till förvaltningen”, sa den förtroendevalda, ”men som välfärdsområdespolitiker får jag hela tiden samtal om rent operativa frågor”..”
Förvaltningen är aldrig bara vad, den är också vem. Orsaken till att välfärdsområdenas valda politiker får samtal om varför taxin inte kommer och hur en äldre släkting kan få en plats på ett boende är att välfärdsområdenas organisation i vissa fall är obekant och svår att nå.
När det krävs timmar i telefonkö för att komma fram till en tidsbokning och när namnen på de anställda i förvaltningen och serviceproduktionen är obekanta, är det lätt hänt att en politiker som ställt upp i valet med namn och bild får bli klagomur för praktiska frågor politikern egentligen inte ska befatta sig med.
Under de tre första åren har mycket energi i välfärdsområdena gått åt till att få systemen i skick. När flera organisationer blir en, är det obligatoriskt att jämna ut servicenivåer och anställningsvillkor. Välfärdsområdena är stora organisationer som måste styras enligt enhetliga principer och därför är det förståeligt att processer förändrats och standardiserats.
Men alla aspekter av serviceproduktion kan inte reduceras till rader och kolumner i en Excelfil. Okänslighet inför att möjligheterna att ge och få service ser annorlunda ut i skärgården än i Esbo centrum gör människor frustrerade. Beslut som verkar gå emot allt sunt förnuft ökar inte tilltron till myndigheterna, till exempel när det gäller ett välfärdsområdes beslut om att inte längre servera kaffe till frivilliga som sjunger och spelar på äldreboenden.
När de politiker som valdes i våras fortsätter utveckla välfärdsområdenas verksamhet, känns det angeläget att de mänskliga aspekterna av verksamheten skulle få större utrymme. För välfärdsområdenas framtid är det viktigt att de skulle kunna visa att en samhällsinstitution aldrig bara är vad, utan också vem.
Ordförandekolumn i tidningen Folkhälsan 11/2025
Siv Sandberg
