Rörelseglädjen tillhör alla
I den grunda änden av 50-metersbassängen i Impivaara simhall i Åbo finns ett område som är avdelat för vattengymnastik under ledning av en virtuell tränare som syns på en stor skärm. Det är en trevlig plats där det för det mesta är fullt av folk.
En stor del är sådana som jag, som gympar där ibland för att de uppskattar möjligheten till träning utan fast tidtabell. Några slinker in ett tag och kollar vad det handlar om och tar sig sedan vidare till simbanorna. Andra är där för att de håller på att rehabilitera sig efter en operation eller en olycka.
Vi tänker oss kanske att rörelseglädje är att hjula över gräsmattan eller att upptäcka att man orkar springa tio kilometer i ett sträck. De godmodiga samtal som ibland uppstår mellan människor i simhallen ger ett vidgat perspektiv på rörelseglädje. För någon som haft problem med knäna kan det vara höjden av rörelseglädje att igen kunna gå upp och ner för en trappa. Ibland är rörelseglädje att tack vare regelbunden träning klara av att lyfta armen några centimeter till.
För den som har en fungerande kropp är rörelseförmågan ofta så självklar att det finns en risk att den får förfalla. Den som av någon anledning tappar en del av sin rörelseförmåga förstår först i efterhand hur värdefull den var. Rörelseglädje är därför något som tillhör alla och ett gemensamt ansvar för hela samhället att värna om.
Den här sommaren har de många tragiska drunkningsolyckorna som rört barn och unga lett till ett brett engagemang kring simkunnighet och skolornas simundervisning. I intervjuer har såväl lärare som Folkhälsans experter på simundervisning identifierat praktiska och mentala hinder för deltagande i simundervisning.
Också efter att det praktiska pusslet med tider, transporter och behöriga simlärare är löst är det en del barn och unga som uteblir från simundervisningen för att de är osäkra eller otrygga inför det som sker i omklädningsrum och bassänger.
Den här sortens osäkerhet kan bli ett hinder i många olika rörelsesituationer och rör inte bara barn och unga. Den som aldrig i förväg bävat för att känna sig pinsam över att inte hänga med i koreografin på en danstimme eller tvekat inför att byta kläder och duscha inför ett helt omklädningsrum kan räcka upp en hand. Det är ju aldrig lika farligt i verkligheten att ta några steg åt vänster när alla andra går åt höger, men om vi vill stärka rörelseglädjen behöver vi förstå också de till synes löjliga hindren.
Jag skulle unna många fler insikten att när simhallen är som bäst är den en djupt demokratisk plats. När kroppen är under vattnet märks det inte vem av oss som lämnade en krycka på bassängkanten och vem som sprang hemifrån till simhallen. På få andra ställen i vårt samhälle samsas så många människor av olika ålder, storlek, bakgrund och med olika funktionsförmåga på samma yta. Det är faktiskt en av de riktigt goda sidorna med det finländska samhället.
Ordförandekolumn i Tidningen Folkhälsan 4/2025
Siv Sandberg
