NPF-kompassen: Det är inte barnet utan miljön som ska anpassas

– Det handlar om att förändra miljön, inte ändra på barnet, säger Paula Ala-Käkelä, sakkunnig inom neuropsykiatriska frågeställningar på Folkhälsan.

Genom att justera omgivningen och bemötandet underlättar vi vardagen för barn med beteendeutmaningar – inte bara för dem med neuropsykiatriska utmaningar.

Syftet med samarbetsprojektet NPF-kompassen är att öka förståelsen för neuropsykiatriska funktionsvariationer och -nedsättningar (NPF) hos barn. Projektet ska ordna fler föreläsningar för både föräldrar och personal inom småbarnspedagogiken. Folkhälsans experter har också inlett pilotförsök med handledning i två daghem, med fokus på tillgänglighet. Handledningen ska utvidgas.

Målet är att skapa tillgängliga miljöer som beaktar barnets behov ur många synvinklar.

– Det handlar om den fysiska miljön, om bemötande, tydliga förväntningar, strukturer, regler och rutiner och en tydliggörande pedagogik, säger Paula Ala-Käkelä som jobbar med NPF-handledningen i daghemmen.

Utrymme för rörelse och återhämtning

Daghem bör erbjuda plats för både aktivitet och vila. Ofta räcker enkla anpassningar.

Finns det plats för rörelse och finns det lugna platser till vilka barnen kan dra sig undan?

– En koja eller vrå med mindre stimuli kan hjälpa. Även utomhus kan en avskild plats vara värdefull, säger Ala-Käkelä.

Vissa barn kanske kan sitta stilla och pyssla bara en kort stund innan de behöver röra på sig. Det är bra om de kan uppmuntras till rörelse också under de mer stillasittande stunderna.

– Kanske barnet kan ta en rörelsepaus utan att hen stör de andra barnen? Till exempel klippa ut två bitar, föra skräpet till sopkorgen och sedan komma tillbaka till sin plats och klippa två bitar till.

Lågaffektivt bemötande

Det så viktiga lågaffektiva bemötandet handlar i grund och botten om att förstå barnets beteende och förebygga starka känsloreaktioner, som ofta orsakas av missförstånd och oro.

– Vad skapar stress och oro hos barnet, och hur kan vi minska det? Barnets beteende är ofta ett sätt att uttrycka känslor eller hantera en svår situation. Den vuxnas roll är att hjälpa barnet att återfå självkontrollen och ge verktyg för att hjälpa barnet att hantera liknande situationer framöver, säger Ala-Käkelä.

Om barnet agerar i affekt är det viktigt att den vuxna förblir lugn och förmedlar det genom sitt kroppsspråk och sin röst.

– En sänkt röst och få ord hjälper. Bekräfta känslan, var nära men håll inte fast barnet om det inte finns en fara för barnet självt eller andra.

Samtal och reflektion tar man senare när barnet är lugnt. Då kan man fundera över vad som hände och hur man kan agera annorlunda nästa gång, till exempel genom att förbereda barnet bättre.

– Genom positiv uppmärksamhet och beröm lotsar vi barnet till ett beteende som stöder barnet i fråga om att klara av utmanande situationer. De beteenden som uppmärksammas hos ett barn kommer att förstärkas, säger Ala-Käkelä.

Rutiner ger trygghet

Barn mår, precis som vuxna, bra av rutiner – och för barn med neuropsykiatriska utmaningar är det här extra viktigt. Rutiner skapar trygghet, då barnet vet vad som skall hända. Det är också bra att ha regler och scheman framme. Bildstöd eller stödtecken stöder den verbala kommunikationen och kan göra det lättare för barnet att uppfatta dagsschemat, vad man ska göra härnäst och vad som händer efter det.

Ala-Käkelä påpekar att personalen på daghemmen gör ett väldigt fint jobb och ofta har tydliga rutiner och scheman.

– Det viktiga är att ta sig tid och stanna upp och leka detektiv då allt inte går som vi tänkt oss eller barnet reagerar med ett känsloutbrott. Vad orsakade reaktionen? Vad kan vi göra annorlunda nästa gång? Glöm inte se det som fungerar och fundera på vad gjorde att det gick bra. Kom ihåg att klappa er själva på axeln över lyckanden, beröm kollegorna och beröm barnen även för försöken.

Text: Hanna Rundell