”Det kan hända vem som helst” – kvinnor bryter tystnaden om våld i nära relationer

En av kvinnorna har en stressboll i handen. Plötsligt går den sönder och det mjuka innehållet flyter ut, likt kvinnornas berättelser.

– Det kan hända vem som helst. Allt som krävs är att man blir kär i fel person.

Ofta var allt fantastiskt till en början.

– Allt jag någonsin önskat mig i ett förhållande serverades på en bricka. Det var för bra för att vara sant.

Snart smög sig kontrollbehov och maktutövning in i bilden. Flera av männen försökte isolera kvinnorna.

– Han bäddade in det fint och sade att ”den här personen är ju så besvärlig, det är bättre att du inte har något med honom att göra”.

De andra kvinnorna känner igen sig. De beskriver hur männen började trycka ner deras viljor och fick dem att tvivla på sina egna upplevelser.

– De får allting svängt till att det är man själv som är skyldig, och man ber om förlåtelse för något som man vet att man inte har gjort, bara för att behålla lugnet.

En annan kvinna ser i efterhand kontroll och svartsjuka som tydliga varningsflaggor. Han fick henne att säga upp sig från jobbet så att hon inte skulle kunna träffa sina manliga kollegor. Tre månader efter att de hade blivit ihop slog mannen henne första gången.

– Jag var alldeles mållös. Jag såg upp till honom och var säker på att det var jag som hade gjort något fel. Sedan blev situationen värre.

En annan kvinna säger att hon borde ha reagerat när mannen brände upp alla fotografier på henne och barnen från tiden innan de träffades.

– Han sa att mitt liv skulle börja och sluta med honom.

Gränserna suddas ut  och självbilden raseras

Det våld som kvinnorna utsattes för var både psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt och digitalt.

– Det psykiska våldet var värst. Han kallade mig idiot, sa att jag var värdelös och att ingen annan skulle vilja ha mig. Han försökte övertala mig att begå självmord.

Fler av kvinnorna känner igen sig i berg- och dalbanan av våld, hot, kontroll och makt å ena sidan och upphöjda kärleksbetygelser å andra sidan.

– Bakom stängda dörrar är man totalt värdelös och bland folk behandlas man som en prinsessa. Till slut vet man inte längre vad som är vad.

Många berättar att de stannade kvar av rädsla – rädsla för ensamheten, för sitt eget liv eller för att förlora sitt barn. Och att det var det viktigaste av allt.

– Han hotade mig så mycket att jag var livrädd och totalt hjärntvättad. Jag minns att jag tänkte att jag kommer att dö här, men jag kommer att få vara med mitt barn. Det är det viktigaste av allt.

En kvinna beskriver vändpunkten som insikten om att mannen en dag skulle ta hennes liv. Han hotade henne, tog strypgrepp och tvingade henne till sexuella handlingar.

– En dag hade han bestämt sig för att jag inte skulle få leva längre. Han försökte skuffa mig ut ur bilen på motorvägen flera gånger.

När mannen kört hem kvinnan gick hon inte till polisen, i stället gick hon till jobbet.

– Men jag förstod att om jag inte tar mig ur relationen, då kommer det inte att gå bra.

För en annan kvinna blev vändpunkten det varma mottagandet på hjälplinjen som hon ringde till.

– Jag grät och förklarade vad som hade hänt. Precis som många andra sa jag ”ni har säkert många andra fall som är mer allvarliga”. Den underbara människan i andra ändan konstaterade att det var allvarlig psykisk misshandel. Det hjälpte mig att ta mig vidare.

Tillsammans mot isoleringen

En av kvinnorna anmälde sig till Folkhälsans kurs Fri från förtryck! medan hon ännu bodde kvar hos sin våldsamma ex-man.

– Kursen hjälpte mig mycket. Jag sa att jag skulle flytta ut på veckoslutet och de varnade för att första slaget skulle komma då. Då sa jag att han inte är våldsam på det sättet, men de hade rätt.

Bara en av de fem kvinnorna har polisanmält sitt våldsamma ex. En del har inte orkat, andra har inte vågat. Våldet tar inte alltid slut vid en separation, utan kan fortsätta i form av trakasserier och manipulation.

– Jag ville ha ett besöksförbud, men jag visste att han skulle bli helt galen. De sista åren av relationen hade han trakasserat mig genom att dyka upp överallt, bara för att han ville veta var jag var.

Folkhälsans kurs och helgen tillsammans är viktiga steg på kvinnornas väg framåt. Att få dela erfarenheterna med andra har enligt dem fungerat som medicin mot den isolering som många av dem känt medan de levde i sin destruktiva relation.

– Det är fantastiskt att kunna tala utan att behöva försvara sig. Det ger en frihet och känslan av att man inte är ensam.

Skam och oförståelse har fått kvinnorna att bära sina upplevelser ensamma.

– Jag berättade inte för någon, skämdes ihjäl och tänkte att allt var mitt fel. För tre år sedan sa kursledaren några ord som jag verkligen tog till mig: ”Det inte är ditt fel. Det är han som ska skämmas.”

Kvinnorna betonar hur viktigt det är att tala om partnervåld för att hjälpa både kvinnor och barn att bearbeta sina upplevelser.

– Det är ingen som dömer en här, även om man fulgråter eller skrattar. Jag har känt mig euforisk. Just nu är livet bra, jag har mina barn och vi har det tryggt.

Text och foto: Heidi Herrmann