Mats Brommels: Punkt, men inte slut

Detta kunde ha varit ”århundradets samhällsreform” – ja t.o.m. förra århundradets. Därför har det varit förklarligt att diskussionens vågor gått höga och att den massmediala bevakningen varit kolossal. ”Diskussionen” har dessvärre inte varit upplyftande. Kritik hör till oppositionens skyldigheter, men man hade gärna hört fler konstruktiva alternativ till de lagda förslagen. Det mest plågsamma har dock varit de s.k. sakkunnigas beteende. Många av dem har slagit politikerna i populism med flera hästlängder, och de mest braskande uttalandena har medierna tacksam nappat på i den åsiktsjournalistik som numera dominerar också s.k. kvalitetsmedier. Ett omhuldat påstående som med eftertryck bör dementeras är att beredningen av reformen varit undermålig. Tvärtom har berednings- och planeringsarbetet varit det mest omfattande i modern tid. Att påstå något annat är att nedvärdera insatserna av de hundratals tjänstemän och experter som i en omfattande projektorganisation lagt grunden för inte bara reformens innehåll utan också dess genomförande. Därtill kommer det omfattande planeringsarbete som gjorts i landskapsförbunden i samverkan med kommuner och samkommuner.

Lågvattenmärket i ”diskussionen” utgörs av reaktionerna på Esperi- och Attendoskandalerna. Inget parti med kommunalpolitiskt engagemang går fri. Det har varit uppenbart för alla i äldreomsorgsbranschen att upphandlingar som i realiteten enbart beaktar pris går ut över verksamhetens kvalitet. Ansvarsfulla aktörer har lagt realistiska anbud eller avstått. Men kommunalpolitikerna har inte bara pressat kostnaderna utan också tacksamt tagit emot riskkapitalets fastighetsinvesteringar.

Vi ska varav tacksamma över att vi har en konstitution som starkt betonar medborgerliga rättigheter och skydd för minoriteter.

För andra gången stupar reformen på svårigheterna att uppfylla grundlagens krav. Vi ska varav tacksamma över att vi har en konstitution som starkt betonar medborgerliga rättigheter och skydd för minoriteter. Men de strikta grundlagstolkningarna skapar en paradox: vårt nuvarande social- och hälsovårdssystem uppfyller inte grundlagens krav, men grundlagens krav gör det omöjligt att reformera systemet.

Det politiska misslyckandet eliminerar inte de två viktigaste skälen till att ”något (ändå) måste göras” (uttrycket är mer kärnfullt på andra inhemska). Det handlar om demografin och den försämrade försörjningskvoten (därav ”hållbarhetsgapet”) samt bristen på utbildad personal. De utmaningarna kan mötas bara genom sociala, organisatoriska och tekniska innovationer och en liberal invandrings- och integrationspolitik.

Prognoserna förutspår att oppositionen tar över regeringsmakten. ”Det man lämnar efter sig, finner man framför sig” (återigen ett träffsäkert finskt uttryck). Då har vi rätt att förvänta oss bättre och genomförbara åtgärdsförslag.

Jag blir knappast tillfrågad, men följande känns mest realistiskt som nästa steg. Specialistsjukvårdens samkommuner tar över all social- och hälsovård med medlemskommunernas bifall. Samkommunerna utnyttjar privata aktörer som underleverantörer, men administrerar detta med valfrihetsinstrumenten kundsedel och personlig budget (som leder till kvalitets- och inte priskonkurrens). Staten ser över statsandelssystemet och tryggar de samhällsekonomiska målen jämlikhet och finansiell stabilitet genom vassare styrning. Bara det sistnämnda kräver ny lagstiftning. ”Big bang” ersätts av ”small steps”, och det omfattande beredningsarbetet före ballongen sprack kommer då väl till pass.

I Folkhälsan har vi betonat att vi anpassar oss till förändringarna genom regionala strategier där vi är verksamma. Därigenom har vi goda förutsättningar att bedriva framgångsrik serviceproduktion två steg före också i åren framöver. Men svårigheterna att åtgärda den offentliga vårdens utmaningar skapar oro. Vårt ansvarsområde är dock klart, och bäst sköter vi det genom att vägledas av huvudprinciperna för vår verksamhet: socialt ansvarstagande och bred mobilisering av folkrörelsen. ”Kaveria ei jätetä” (nu kom min översättningsförmåga till korta).

Mats Brommels, Professor, Karolinska Institutet och styrelseordförande för Samfundet Folkhälsan