Kära förälder – om barn och känslor inför det nya året

Vi lever i en kultur som fortfarande ofta undervärderar känslolivets betydelse för människans välbefinnande och hälsa. Vi kanske har lärt oss att förminska det vi känner, att känslor är ett tecken på svaghet eller att känslor komplicerar och ställer till med besvär på alltför många plan i våra strävanden. Det gör de också delvis. Och alldeles särskilt då vi försöker ignorera det vi känner (vilket i sig inte betyder att det alltid är vettigt att handla direkt på känslans impuls).

Känslorna är vårt viktigaste verktyg när det gäller att upprätta en genuin kontakt till andra och skapa upplevelser av samhörighet och gemenskap i våra relationer.

Våra känslor utgör en grundläggande del av att vara människa. Lär vi oss att bortse från dem, tränar vi oss samtidigt i att bortse från våra djupaste behov. Från oss själva. Det skadar oss på djupet. Känslorna är vårt viktigaste verktyg när det gäller att upprätta en genuin kontakt till andra och skapa upplevelser av samhörighet och gemenskap i våra relationer. Känslorna bär också på mycket viktig information. De berättar vad som är bra för oss och vad som är direkt farligt. De berättar om det som är viktigt för oss och vad vi behöver för att känna trygghet, men också för att känna mening och för att förverkliga de mål vi sätter upp i livet.

Men visst kan det bli knepigt! Den goda nyheten är att vi som föräldrar kan ge våra barn ett aktivt och ovärderligt stöd i deras känslomässiga utveckling. Våra barns möjlighet att förstå sig på, känna igen, hantera och uttrycka sina känslor förutsätter att någon visar hur man gör. För oss föräldrar handlar det till stor del om att fungera som en slags spegel för våra barns och ungas känslotillstånd. Att genom våra ansiktsuttryck, blickar, gester, ord och vårt tonläge tillsammans med barnet dela det som pågår inuti dess kropp och sinne. Samtidigt som vi tryggt förmedlar acceptans, respekt och igenkännande för hela spektret av det barnet känner. Det kan handla om titta på det lilla barnet, spärra upp ögonen och med lite överdriven inlevelse kommentera: ”Oj, vad hunden skäller högt! Nu blev du visst lite rädd, det kan jag förstå så plötsligt som den började skälla!” Och sedan med övertygande lugn och en vänlig stadig blick: ”Men vet du vad, det är ingen fara! Du kan hålla mig i handen här, så känns det mindre farligt. Titta, nu känns det redan bättre!”

När vi gör så här hjälper vi barnet att omfatta och stå ut med sina känslor samtidigt som vi hjälper dem att liksom sänka volymen på sådana som vuxit sig alltför starka. I samspelet med våra bebisar sker det här ofta utan att vi tänker på det. Vi gör det mot en bakgrund av varm nyfikenhet, intresse och empati, och ger på så sätt lillingen erfarenheter av att vara betydelsefull och värd vår kärlek. Däremot glömmer vi ofta, eller är inte ens ordentligt medvetna om, att våra barn verkligen behöver detta stöd ända upp genom sina tonår – på ett sätt som passar deras ålder.

Det som ofta händer när våra lite äldre barn uttrycker starka så kallade negativa känslor (som ilska eller frustration på grund av besvikelser eller rädsla eller osäkerhet för något nytt) är att vi föräldrar viftar bort eller i värsta fall klandrar barnet för det hen känner. Vi gör det kanske för att vi själva lärt oss att vissa känslor är sämre än andra, möjligen till och med skamfyllda. Eller för att vi är rädda att blåsa liv i en ännu starkare och ohanterlig känslostorm om vi är tillåtande och ger utrymme för barnets upplevelse.

För barnet eller den unga är det ändå avgörande att vi, istället för att förminska eller lämna dem ensamma med sina känslor, också här orkar använda vår egen spegel. Orkar bekräfta och sätta ord på det som finns där just nu. När våra barn upplever att vi ser dem och, då det behövs, är redo att tillsammans genomleva och visa medkänsla för deras känslor, då blir det ofta lättare att lugna ner sig. Då blir det kanske möjligt att ta in och gå med på eller resonera kring de förklaringar som vi vuxna ger.

Samtidigt ger vi dem modeller som de så småningom, och med vårt upprepade stöd, kan införliva och alltmer självständigt använda sig av. I umgänget med sina kompisar, till stöd för sin inlärning, och som en avgörande komponent i deras självbild och -förtroende.

Vårt bemötande och vår känslomässiga tillgänglighet utgör kärnan i den process som kallas anknytning mellan barn och föräldrar. Här lägger vi grunden för den trygghet och säkerhet som med tiden muras till en inre plattform från vilka våra barn, ungdomar och unga vuxna knyter band till sig själva, till andra och till världen. Som stöder dem att lita på och stå upp för sig själva, plåstra om sina förhållanden när det gått fel och inte tveka att be om hjälp. Som hjälper dem att glädjas över sig själva och andra.

Känslor är inget vi lärt oss grundligt om i skolan eller nödvändigtvis ens hemma. Det är därför inte underligt att vi tidvis känner oss hjälplösa inför både våra barns och inte minst våra egna känsloutbrott. Att vara förälder är en läroprocess som knappast någon gått igenom utan att på vägenha känt sig mer eller mindre otillräcklig. Men vad om du tillät dig att ge din upplevelse lite mera utrymme, om du ens för en liten stund närmade dig den med medkänslans värme och acceptans? Vad om du talade vänligt och lugnande till dig själv? Och först härifrån gav dig i kast med nästa ögonblick i livet

Audelina Ahumada, handledare på Folkhälsans skyddshem och familjerehabilitering Villa Familia i Mjölbolsta.

Om du vill läsa mer om känslor, deras funktion och om att ta barnets perspektiv: Mentaliseringsboken, 2010 av Per Wallroth, Mitä ihmettä? Opi ymmärtämään lapsesi mieltä, 2019 av Leea Mattila & Janna Rantala, eller Reflective parenting, A guide to understanding what’s going on in your child’s mind, 2016 av Alistar Cooper & Sheila Redfern.