Kolumn

Marcus Rosenlund: Bekännelser efter en stormig farsdag

Då Victor var liten och det började gå upp för oss (och för läkarna) vad han hade, lovade jag mig själv en sak: hur svårt det här än blir, så ska vi fixa det, Victor ska få det där som jag aldrig hade: en pappa i vått och torrt. Vad som än händer ska han alltid veta att vi alltid kommer att finnas här för honom. På fars dag bröt jag mot det här löftet, skriver redaktören Marcus Rosenlund.

När Victor har en av sina dåliga dagar så påminner det om de där heta, tryckande sensommardagarna då luften står stilla och fåglarna tystnar, för de vet att någonting är på väg.

Precis som man lär sig invänta de oundvikliga mörka molnen som rullar in från Finska viken en eftermiddag i juli, kan man också se på tecknen i skyn att ett av Victors åskväder är i antågande. Fars dag bjöd i år på ett av de ovädren. Ett av de värsta någonsin.

Mina egna tonår var katastrofala. Då jag brusade upp brukade möbler gå i kras. Dörren och väggarna i mitt pojkrum var fulla av knytnävsstora hål.

Victor, vår förstfödde, har det där som numera kallas en intellektuell funktionsnedsättning. Vi älskar honom naturligtvis inte en gnutta mindre för det, men det är ju inte alltid helt lätt, om vi säger så.

Men, ironiskt nog, Victors tidvisa dagar av stegrande raseri går sannolikt djupare och längre än hans funktionsnedsättning. Han har dessutom ärvt sin fars och sin farfars temperament. Något som länge har oroat mig med tanke på puberteten som närmar sig med stormsteg (bokstavligen). Victor fyller tretton om ett år.

Mina egna tonår var katastrofala. Då jag brusade upp brukade möbler gå i kras. Dörren och väggarna i mitt pojkrum var fulla av knytnävsstora hål.

Saken blev inte bättre att jag var två meter lång innan jag fyllde sexton, och stark som en oxe. Min stackars mamma gjorde så gott hon kunde, men det var i ärlighetens namn inte mycket. Nå, lyckligtvis har jag lugnat ned mig sedan dess.

Min far var ännu värre, även om han inte var lika stor som jag. Han lugnade aldrig ned sig som vuxen. Han nöjde sig dessutom inte med att ha sönder möbler och kärl, han hade sönder människor också. Inte minst min mamma och mig.

 Den slutade också med att jag sjönk lägre än jag någonsin sjunkit som förälder.

Alla säger att Victor liknar mig otroligt mycket. De överdriver, såklart, Victor är så mycket vackrare än jag någonsin var, ens som barn. Då Victor var liten var han den arketypiska keruben med sina gyllene lockar och stora, djupblåa ögon. Han virade alla tanterna och farbröderna runt sitt lillfinger med sitt leende och med sin tendens att vilja gå fram och krama folk på måfå, var vi än var.

Och nu håller den här soliga lillgrabben på att växa upp till en ståtlig ung man. Men solskenet är som sagt inte bestående. Det har det aldrig varit med Victor, men då tonårshormonerna börjar verka på allvar så blir det stormvarning på allvar, är jag rädd.

Faktum är att fars dag nu i år ändade i en full storm. Den slutade också med att jag sjönk lägre än jag någonsin sjunkit som förälder.

Dagen började med den sedvanliga trotsen, trilskandet och tjurandet. Jag borde ha sett tecknen, men jag hade en deadline just den dagen, en text som jag var tvungen att skriva klar. Så jag gav inte barnen den uppmärksamhet som behövdes. Min hustru var bortrest, till råga på allt.

Jag vet vad ni tänker: åt helvete med deadlines, det finns viktigare saker i livet. Ni har helt rätt. Men nu gick det så här. Jag hade ansvaret och jag tappade bollen. Då jag slutligen tog tag i saker och ting var det för sent. Stormen hade börjat rasa.

Dagen slutade med mig som skrek hemska saker, röd i ansiktet, åt en fullkomligt hysterisk, panikslagen Victor.

Då Victor var liten och det började gå upp för oss (och för läkarna) vad han hade, lovade jag mig själv en sak: hur svårt det här än blir, så ska vi fixa det, Victor ska få det där som jag aldrig hade: en pappa i vått och torrt. Vad som än händer ska han alltid veta att vi alltid kommer att finnas här för honom.

På fars dag bröt jag mot det här löftet. I min desperation röt jag åt honom att “om du inte slutar nu genast så kommer jag att föra bort dig till ett ställe där de tar hand om dig och sedan får du bo där och du ser inte mamma och pappa mer!”

Ett lika onödigt hot som det är grymt: Victor förstår ändå inte innebörden i det. Hur skulle man kunna bo någon annanstans än hemma? Det är ett begrepp som helt och hållet saknar innebörd för honom, att inte bo hemma.

Jag borde ha varit den trygga klippan, vågbrytaren som min sons storm fick rasa mot tills den mattades av. 

Jag bad såklart Victor om ursäkt sedan, efteråt. Under natten som följde låg jag sömnlös och tänkte på varför jag reagerade så starkt på Victors raseri just den dagen. Fars dag. Den är på många sätt och vis en öm punkt för mig, insåg jag.

I min tidiga barndom blev fars dag till en symbol för min rädsla för min pappa. Senare symboliserade den hans frånvaro.

Fars dag med min pappa var som alla de andra högtiderna: jul, midsommar, födelsedagar. Pappa pallade inte för sådant, det slutade alltför ofta med trasiga möbler och blåmärken. Eller med att pappa hoppade i bilen och körde sin väg med tjutande däck, och lämnade mamma och mig, var vi än var, att ta oss hem bäst vi kunde. Jag lovade i ett tidigt skede att jag aldrig skulle bli som han. Det löftet har jag nog hållit. Men fars dag anno 2018 var nog inte min stoltaste stund. Verkligen inte.

Jag borde ha varit den trygga klippan, vågbrytaren som min sons storm fick rasa mot tills den mattades av. Jag måste vara det i allt högre grad under de utmanande åren som kommer. Han har inget val, men jag har inte det heller. Jag vill inte ens ha det. Vi ska fixa det, tillsammans.

Och jag inser nu att jag behöver hjälp med det här. Jag visste från början att livet med ett specialbarn inte blir lätt. Hittills har vi klarat det hyfsat väl, min hustru och jag. Men för min egen del så är det dags att medge att jag behöver goda råd. Från ett proffs.

Jag medger att jag ofta är den typiske mannen, som inte läser instruktionsböcker utan går mer på intuition. Men nu måste jag. För min egen skull, men mest för Victors. Inte bara för att jag är skyldig honom det, men för att jag vill.

För att hans sol ska få fortsätta lysa så där varmt och klart som bara Victors sol kan. När han vill.

Marcus Roselnund är redaktör på Svenska Yle