Kolumn

Audelina Ahumada: Skyddshemmet är ett steg på vägen mot barnets läkning

De flesta av oss vuxna har erfarenhet av hur kontinuerlig stress påverkar vår förmåga att koncentrera oss, fatta vettiga beslut och kommunicera med våra medmänniskor på ett sätt som fungerar. Vi vet hur skadlig den långvariga stressen är och hur sjuk den kan göra oss. Men hur djupt påverkar då inte långvarig rädsla och hjälplöshet ett litet barn, vars hela organism är mitt uppe i den utveckling som ska bära hela livet? Forskningsresultaten är skrämmande, men ger också hopp inför framtiden.

Det är höst och löven börjar bli gula, kylan smyger sig in trots solljuset som ännu flödar över fälten. Den lilla handen i min är ändå varm och han pratar så mycket att jag inte hinner tänka på att jag fryser. Talet är snabbt och påfallande otydligt för en fyraåring. Det finns något okoordinerat, lite klumpigt i hela hans sätt att röra sig. Nyfikenheten med vilken han upptäcker och kommenterar svamparna i skogsdungen är däremot stor, liksom glädjen då han äntligen får slänga småstenarna han samlat i den lilla sjön på andra sidan backen. Plopp, plopp. Plopp. Det blir tyst och vi betraktar tillsammans ringarna på vattnet, lyssnar till det stilla susandet i trädtopparna. Då vänder han sitt lilla ansikte mot mitt och utbrister med eftertryck: "Pappa är väldigt elak, han är faktiskt jätteelak!

ACE, eller ogynnsamma barndomsupplevelser, kan definieras som belastande händelser vilka påverkar ett barn antingen direkt eller genom barnets närmaste omgivning

Liksom alla barn som vistas på ett skyddshem bär den lilla pojken på upplevelser som inte bara påverkat hans omedelbara säkerhet, utan dessutom utgör en riskfaktor för potentiellt långtgående följder. Det handlar om ett fenomen som på fackspråk brukar sammanfattas under paraplybegreppet ACE (från engelskans Adverse Childhood Experience, dvs. ogynnsamma barndomsupplevelser). Enligt många forskare är det fråga om en av vår tids största riskfaktorer för dålig hälsa och bristande socialt välbefinnande – under en människas hela liv. ACE, eller ogynnsamma barndomsupplevelser, kan definieras som belastande händelser vilka påverkar ett barn antingen direkt eller genom barnets närmaste omgivning. De förekommer sällan enskilt, utan går ofta hand i hand med varandra. Hit hör t.ex. fysiskt våld och sexuella övergrepp, skilsmässor samt alkohol- eller annat missbruk i familjen. Familjevåld, såväl då ett barn utsätts direkt som då det är tvunget att bevittna sådana händelser, utgör självklart en av kategorierna på listan.

Barn som kontinuerligt utsätts för traumatiserande upplevelser av det här slaget löper betydligt högre risk än andra för att utveckla t.ex. koncentrations- och inlärningssvårigheter, bristande sociala- och emotionella färdigheter samt impulskontroll. Dessutom visar forskningen på ett samband mellan ACE och ett antal allvarliga sjukdomar som exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes 2, respiratoriska sjukdomar och t.o.m. cancer.

Vi vet också att barn som utsätts för ACE kan utveckla ett slags kroniskt rädslotillstånd där kroppens beredskap att fly eller fäkta (på engelska: fight or flight-mekanismen) riskerar att påverka hjärnans utveckling på ett avgörande och negativt sätt. Då kroppens alarmsystem ständigt är aktiverat tenderar de delar av hjärnan som styr överlevnad att ”överutvecklas” samtidigt som barnets normala och så viktiga utveckling (av t.ex. anknytning, tillit, empati och gemenskap) hamnar i skymundan. Det blir dessutom allt klarare att denna s.k. toxiska stress riskerar vända upp och ner även på kroppens hormonbalans och immunsystem. Konsekvenserna är allvarliga, såväl för de enskildas livskvalitet som för samhället i stort. Enligt en brittisk metastudie* löper en person som i barndomen utsatts för fyra eller flera kategorier av ACE sju gånger högre risk att som vuxen antingen göra sig skyldig till, eller falla offer för, våld – i jämförelse med dem som inte utsatts. Det här är bara ett exempel.

För ett barn som levt under våldsamma förhållanden kan ett skyddshem utgöra en länk i kedjan av åtgärder för att stabilisera och återskapa förutsättningarna för en sund utveckling och ett gott liv. För det är möjligt! I denna process blir vår uppgift framförallt att skapa trygghet och lugn genom att erbjuda barnet fysisk och psykisk säkerhet, dagliga rutiner samt erfarenheter av att bli sedd och hörd. Ibland sker detta med hjälp av konstterapi, ibland via ett strukturerat samtal som stöder den vuxna att på ett åldersadekvat sätt kommunicera till barnet kring orsakerna och avsikterna med att familjen befinner sig på skyddshemmet.

Framförallt handlar det för personalen om att kontinuerligt skapa små fickor av varm och accepterande närvaro runt barnet. Ett stilla samtal på golvet mitt bland leksakerna som tycks täcka hela vardagsrummet. Ett avslappnat, tålmodigt lugnande och försiktigt uppmuntrande deltagande i en kaotisk och högljudd middagssituation. En promenad vars enda syfte är att plocka småsten att slänga i sjön.

Vi vet hur viktig naturen kan vara för att lugna ett överansträngt nervsystem. Naturen reducerar stresshormoner och ökar hjärnans förmåga att återhämta sig, också från stark psykisk belastning. Därför är jag så tacksam för varje promenad över fälten kring skyddshemmet Villa Familia på Mjölbolsta – för den lilla pojkens skull och för de andra barnen hos oss som binds samman av de upplevelser de aldrig borde haft.


Audelina Ahumada jobbar som handledare på Folkhälsans skyddshem och familjerehabilitering Villa Familia i Mjölbolsta.

*Hughes et al, 2017: The effect of multiple adverse childhood experiences on health: a systematic review and meta-analysis.