Om viljan att kliva in i någon annans skor

När du öppnar dig för mig kring hur en händelse påverkat dig, när du förklarar till exempel varför något blir så svårt för dig och hur det får dig att känna dig och reagera - då bjuder du in mig i din värld och ger mig samtidigt en chans att anpassa mitt beteende, så att jag kan stöda dig. För att det här skall kunna ske, är det viktigt att du kan medvetandegöra det som händer inuti dig, att du tar dig själv på allvar och att du tycker att det är värt att lägga ord på det du känner. Jag, däremot, behöver viljan och intresset för att sätta mig in i din situation, lägga mig själv åt sidan för en stund och försöka placera mig i dina skor. Samtidigt behöver jag förmågan att vara uppmärksam på hur det du berättar landar i mig, och ibland anpassa mina egna reaktioner, mitt eget beteende så att jag kan finnas där för dig. Istället för att i värsta fall göra allting svårare. 

Sådana här processer, som är en del av det som på fackspråk kallas för mentalisering, pågår hela tiden oss människor emellan. De gör det möjligt för oss att växla mellan vårt eget och den andras perspektiv, till och med ha flera perspektiv på samma gång. De sker ofta automatiskt och är sällan särskilt dramatiska. Men de är helt nödvändiga. Med hjälp av dem undviker vi missförstånd, klarar vi av att tillsammans resonera oss fram till gemensamma beslut och kompromisser, lyckas vi samla mod att stå upp för vår egen åsikt utan att för den skull trampa ner den andra. De gör det möjligt att läsa av stress i den andras ansikte och därför spara vår kanske inte helt akuta fråga till senare. De gör det möjligt att reda ut konflikter på ett sätt där alla parter känner sig respekterade. Utan dessa processer vore vårt mänskliga samspel för det mesta mycket knaggligt, till och med smärtsamt. Utan dem skulle livet så småningom bli nästan omöjligt att hantera. 

I strävan att stöda gott föräldraskap är det viktigt att förstå processen bakom beteenden.

Vetskapen om hur vi lägger grunden för och möjliggör dessa processer är nödvändig då vi arbetar med familjer, och alldeles särskilt då vi strävar efter att stöda ett gott föräldraskap. För det handlar om komplicerade skeenden i våra hjärnor som vi inte bara kan ta för givna. Det handlar om en lång utvecklingsprocess som i bästa fall börjar den dag då barnet föds. I bästa fall via en trygg vuxen som har kapacitet och bryr sig om att gissa sig fram till och vänligt uttrycka det som kan tänkas röra sig i det lilla barnets medvetande. Av en vuxen som är intresserad av, kan läsa och svara på de behov som det lilla barnet inte ännu själv kan uttrycka. Som kan inviga det lilla barnet i de mysterier som livet och mötet med de andra ruvar på. Så att vi en dag själva kan greppa och skapa mening i våra tankar och känslor. Så att vi en dag själva kan förstå, respektera och tillgodose, eller be om det vi behöver. Så att vi en dag kan uppleva vardagen som sammanhängande och meningsfull, kan funktionera socialt och stolt ge vårt bidrag till världen.

Men först måste någon lära oss. Om det så handlar om att förstå vår egen trötthet och varför vi måste lägga oss i tid om kvällarna, eller om att den grävande känslan i magen stillas av mat. Om det så handlar om att acceptera och stå ut då vi känner oss ledsna, besvikna och stöter på motgångar. Om det så gäller vår vetskap, djupt där inne, om att vi är värdefulla, duger och räcker till precis sådana som vi är.

Det finns många orsaker till att ett barn växer upp utan dessa erfarenheter, utan dessa så livsviktiga läroprocesser. Det kan bero på att de/n närmaste vuxna plågas av sjukdom eller missbruk, obearbetade traumatiska upplevelser, och alltför ofta av bristen på liknande positiva erfarenheter i sitt eget livs (tidiga) historia. Alltför ofta av en djup och smärtsam upplevelse av ensamhet och utanförskap. Det beror aldrig på att de/n vuxna inte skulle älska sina barn eller inte vilja dem väl.

För att stöda ett barn måste vi alltid se saker ur barnets perspektiv

Det är därför som ambitionen att stöda föräldraskapet, parallellt med det vardagsförankrade arbetet och de metoder som stöder familjens specifika behov, förutsätter att vi arbetar med perspektiv. Vi måste alltid se saker ur barnets perspektiv, vara nyfikna på de tankar, känslor och behov som färgar hens beteende, och samtidigt i små portioner förklara sådant som för denna lilla varelse ännu tycks obegripligt. Vi behöver också hela tiden öppna upp och göra barnets perspektiv förståeligt för de/n vuxna, vars uppgift det är att tryggt och med förståelse ledsaga hen ut i världen. Men vi får inte heller glömma de/n vuxnas perspektiv, göra allt vi kan för att skapa kontakt och förtroende, hålla i medkänsla allt det som visar sig i vårt möte. Då kan vi i bästa fall lindra ensamheten, kanske öka upplevelsen av samhörighet och tillit. Då kan vi bygga på den trygghet som bär familjen framåt. Den trygghet med vilken barnet en dag självständigt ska kliva ut i och forma sitt eget liv.

 Text: Audelina Ahumada som handledare på Folkhälsans skyddshem och familjerehabilitering Villa Familia i Mjölbolsta.