Om att odla en inre trygghet och ta sig ur en våldsam relation

Doft av grillat kött ringlar in från gården och ur en telefon skvalar Celine Dion’s ”Flying on my own”. Köksdörren flyger upp och två barn pilar in på jakt efter kärl och bestick för att duka bordet vid uteplatsen. Jag lutar mig ut genom det öppna fönstret och ljudet av skratt smälter samman med bilden av två kvinnor som omfamnar varann. Min blick landar i ett leende som tycks mig större än all världens smärta, och för ett ögonblick liksom upplöser sig det höga stängslet och portarna som omger området. Jag kan inget göra åt tårarna som stiger i mina ögon. Men mitt hjärta växer. Det här är skyddshemsvardag när den är som bäst.

Det handlar om att odla en inre trygghet, som kanske aldrig tidigare haft möjlighet att ordentligt slå rot.

Väggarna i huset där jag jobbar får tidvis hålla mycket sorg och svåra känslor. Hit hör inte bara insikten om att den person, i vilken skyddshemsklienten sett drömmen om en livskamrat, istället visat sig vara en fara som i värsta fall hotar livet.

Hit hör också den plågsamma process som kommer med att lösgöra sig från ett förgörande förhållande, och att så småningom på nytt bygga upp den krossade självkänsla och det tillintetgjorda självförtroende som ofta är resultatet av våldets psykologi. En psykologi som sätter i rörelse sådana mekanismer som i sig försvårar frigörelsen. Mekanismer som tenderar att plantera självanklagelser och känslor av skuld hos den utsatta, som kan tro att hen inte förtjänar något annat, något bättre.

Den värsta våndan för många består ändå i den inre konflikt där vissheten om att behöva lämna och gå vidare kolliderar med en djup kraft som nästan obönhörligt driver en tillbaka. Det här är den kraft som jag för några år sedan hörde Anne Suokas på Suomen traumaterapiakeskus träffande kalla för ”kiintymyshuuto”, på svenska anknytningsrop. Termen kan beskrivas som det tillstånd som uppstår då hjärnans anknytningssystem kraftigt aktiveras och människans djupa instinkt, att hålla sig nära dem hon räknar till sin flock, går igång. De delar av vår hjärna, vars uppgift är att hålla oss vid liv uppfattar då dessa signaler som en fråga om överlevnad, och en del av oss har kanske redan i ett mycket tidigt skede av livet fått lära sig att förväxla dessa känslolägen med kärlek.

Att befinna sig i skottlinjen mellan viljan att bli fri och ett slags förvrängt behov av att så snabbt som möjligt söka sig tillbaka utgör alltså ett smärtsamt och mycket paradoxalt tillstånd. Det manifesterar den enorma skada som uppstår i en relation där våld och närhet, hot och trygghet, går hand i hand. Och den förklarar på ett mycket djupt plan varför det ibland är nästan omöjligt att komma loss. Det är fler människor än vi tror som sedan de var små bär med sig en variant av sådana förvrängda behov.

Att ta sig ut och upp ur den komplexa och fragmenterade inre verklighet som långvarigt pågående våld i nära relationer ger upphov till är ett arbete som ber om tid och tålamod. Det ber om envishet, stora doser (själv-)medkänsla och människor som erbjuder sin hand.

Det är i isolation och i de undangömda vrår dit ljuset inte når som skammen trivs och frodas.

Det är ett arbete som delvis handlar om att odla en inre trygghet, som kanske aldrig tidigare haft möjlighet att ordentligt slå rot. En inre trygghet, i vilken vissheten om vem du är och övertygelsen om ditt eget värde vilar. Tillsammans med vetskapen om vad och vem som gör dig gott, och om hur du skapar en verklighet där du kan hörsamma det du behöver. En inre trygghet som ger dig styrka att förhandla dina gränser och säga ”nej!” till det som skadar så att du kan upprätthålla din balans, ditt lugn, ditt välbefinnande.

Det är också ett arbete som i lika hög grad handlar om att odla trygghet i relationen till andra människor. För det är i isolation och i de undangömda vrår dit ljuset inte når som skammen trivs och frodas. Det är där den får människan att tro att hennes svårigheter härstammar ur något som måste vara så grundläggande fel i henne själv att hon är dömd till ensamhet. Men det är inte sant!

Och det är här som kamratstödet, det vill säga det stöd och den förståelse, den spegel, som uppstår mellan människor som delar liknande erfarenheter är så avgörande. Det är här det föds upplevelser som liksom motbevisar falska trosföreställningar om att inte äga tillträde till den livsviktiga gemenskap som våra medmänniskor kan ge oss. Sådana erfarenheter är avgörande för hela läkningsprocessen. De skapar känslor av att bli sedda och accepterade som vi är, i all vår sårbarhet. Och de när den jord där den inre tryggheten äntligen ska gro.

Här finns kontaktuppgifter till skyddshemmen i Finland.

Audelina Ahumada jobbar som handledare på Folkhälsans skyddshem och familjerehabilitering Villa Familia i Mjölbolsta.