Det började långsamt och smygande. Carita Skogs man insjuknade i Alzheimers sjukdom för ungefär 20 år sedan. Sedan 2014 bor han här på Östanlid i Jakobstad. Elise är nu hans hem.
Bo på Folkhälsan– Att komma hit känns så välkomnande och härligt. Jag brukar säga att de som jobbar här är vänligheten själv. Att Lasse får bo här var det bästa som kunde hända. Vårdarna och vården här är verkligen i toppklass.
Carita Skog, som har en ryggskada från barndomen, kämpade tappert med att ta hand sin sjuka man hemma, men till slut blev belastningen för stor.
– Det blev helt enkelt för tungt, både fysiskt för ryggen och mentalt med stressen. I många år matade jag honom, tvättade honom, klädde på honom och vaktade honom, men när han till slut började ramla orkade jag helt enkelt inte få upp honom. Det blev ohållbart till sist.
Skog berättar att en så grundläggande syssla som att åka till affären blev en stor stressfaktor.
– Skulle han ramla under tiden? Skulle han rymma? Han ringde konstant och frågade om jag var på väg hem. Så här i efterhand kanske jag skulle ha behövt hjälp tidigare, men jag kämpade på.
– Först blev det intervallvård, sedan bodde han tre år på Betsy-våningen här på Folkhälsan och det senaste året har han bott på Elise. När vi hörde att det fanns en plats ledig på Folkhälsan tvekade vi inte länge. Det var dags för mig att få andrum, berättar hon.
Ett drygt halvår senare fann sig Skog i soffan, med stickorna som hon så länge saknat i handen.
– Då slog det mig: Är jag faktiskt så här lugn att jag sitter här och stickar? Jag hade inte haft ro att göra det på flera år. Plötsligt slog det mig att jag hade ett helt nytt lugn inom mig. Jag visste att Lasse hade det bra. Nu fick jag faktiskt göra sådant jag njuter av.
– De senaste åren har det pratats så mycket negativt om vården i Finland, men jag skulle faktiskt vilja ruska om diskussionen. Kan inte vi någon gång prata om tacksamhet? Om hur fantastiska vårdare det finns i vårt land? Det går inte att beskriva känslan som jag får när jag kommer hit till Östanlid.
Hon betonar särskilt det egna ansvaret i kommunikationen med vårdarna.
– Jag brukar med jämna mellanrum fråga vad de behöver av mig för att göra min mans vardag så bra som möjlig. Vi anhöriga behöver föra en bra dialog med vården. Ibland behöver vi också se oss i spegeln om vi tycker något inte fungerar. Det är allas ansvar.
– Jag har en väldigt bra relation med vårdarna och jag vet att de alltid ringer vid minsta lilla ärende. Det känns tryggt. Jag behöver inte grubbla över hur min man har det när jag inte är här.
Särskilt tacksam är hon över de dagliga rutinerna på Elise.
– Min man har varit i sämre skick det senaste året. Men vårdarna tar upp honom hela tiden, tar med honom till allrummet i rullstol och ser till att han kommer ur sängen. Han har inte haft ett enda liggsår på alla år han har varit här, tänk! Man kanske tycker att det är onödigt att ta upp honom med tanke på hans skick, men det är så viktigt.
Nästan som att befinna sig i skogen. Carita Skog njuter av utsikten i allrummet på Elise.
Carita Skog tittar in på Elise flera gånger i veckan, även om hennes schema är fullspäckat. Numera läser hon dikter och litteratur, sjunger och berättar skämt på olika seniorboenden i Jakobstadsregionen.
– Till alla som kämpar med sina anhöriga vill jag säga: Tveka inte för länge med att söka hjälp. Min lättnad är så stor nu när jag kan andas ut. Jag trivs så bra här i min lilla del av världen nu när stressen är borta. Jag uppskattar att jag via mina besök på olika hem kan ge något tillbaka till vården.
– Låt inte situationen gå så långt att du stressar upp dig och blir elak. Att leva tätt inpå Alzheimers sjukdom är krävande, men jag behöver i varje fall inte dras med dåligt samvete eller tampas med tanken “varför gjorde jag så där?”. Jag gjorde alltid mitt bästa och spelade med när det blev svårt. I början ifrågasatte jag mycket mig själv och tänkte att det var jag som hade blivit förvirrad, men när jag bad om hjälp blev allt bättre. Gör det du också!
Här kan du läsa mer om att bo på Folkhälsan.
