Kolumn

En doulas dagbok: ”Det finns inget som kan ersätta den här känslan”

En lördagsmorgon vaknar jag med ett ryck av att telefonen piper till: ”Vattnet har gått”. Igen en sådan doulatur − vad är oddsen, undrar jag, hoppar upp ur sängen full av energi och knäpper på kaffet. Jag sms:ar med mamman i vår Whatsapp-grupp. Inga värkar ännu, men hon åker in på en kontroll senare på förmiddagen.

Bli en av Folkhälsans doulor

Jag skiner ikapp med solen medan jag dricker mitt morgonkaffe. Jag känner nästan hur endorfinnivån stiger medan jag går igenom den stundade förlossningen i mitt huvud. Varje gång är det lika spännande att få åka in och beskåda livets mirakel.

Just det här uppdraget är historiskt för mig, min första omföderska. Det känns så fint att bli ombedd att vara doula en andra gång för samma familj − tänk vilket förtroende! Det är en stor ära varje gång någon vill ha just mig som doula, men det är något extra att bli tillfrågad på nytt. Något bra måste jag kanske ha gjort. Jag blir nästan sentimental när jag börja tänka på alla fina förlossningar jag har fått vara med om tack vare mitt doulande. Jag tar fram doulaväskan och kollar att jag har packat allt. Vattenflaska, inneskor, byteskläder och lite ätbart. Doulaskjortan och namnskylten − check.

Jaha, nu är det bara att vänta. Jag får ett meddelande om att värkarna har kommit igång, men de är ännu inte så smärtsamma. Jag skickar några kämparmeddelanden och tips på akupressurpunkterna. Det här kan ta länge. Jag bestämmer mig för att ta vara på det fina vädret och kollar med svägerskan om hon har tid för en promenad med hundarna.

Vi går en lång promenad och tankar D-vitamin i det strålande solskenet. Jag har inte hört av mamman på några timmar. Hmm, månne något är på gång? Jag går ändå in på kaffe till min svägerska efter promenaden. Precis när kaffet är klart och jag har slagit mig ner vid bordet plingar telefonen till. ”Du kan nog börja komma nu”, skriver pappan. Vi sms:ar om läget och förlossningen verkar vara igång på allvar nu. Då är det bara att svepa i sig kaffet och be om skjuts hem för det börjar bli bråttom.

− Mamma åker och föder nu, ropar jag åt barnen.

− Jaja, ropar mitt fem-före-tonåriga barn tillbaka som om det vore världens naturligaste grej.
Hennes kompis tittar med frågande blick.

− Ja alltså, hon ska vara med på en annans förlossning, inte föda själv, svarar min dotter vant.

Härliga unge!

Jag anländer till sjukhuset 25 minuter senare. Familjen är i förlossningssalen med barnmorskan. Jag presenterar mig och får en trevlig överraskning när barnmorskan pratar svenska. Förlossningen är definitivt igång, värkarna kommer med fem minuters mellanrum. Mamman och pappan jobbar otroligt fint som ett team, jag behövs knappt! Värmedyna, lustgas och massage.

Förlossningen framskrider fint och snart är det dags att krysta. Det är något magiskt över det hela. Hur kan en kvinnokropp bara veta vad den ska göra trots att mamman är så trött att hon knappt orkar hålla ögonen öppna? Länge behöver hon inte vänta, för två timmar och 18 minuter efter att jag anlänt till sjukhuset är babyn född! Varje gång, vare sig jag vill det eller inte, gråter jag en glädjetår när babyn föds. Så otroligt vackert. Ett nytt liv har fötts och jag har fått bevittna det.

Jag stannar kvar i några timmar innan jag åker hem till min familj för att fira lördag. Hög på endorfiner och oxytocin sätter jag mig i bilen och kör hem. Wow, det finns inget som kan ersätta denna känsla av tacksamhet, styrka och stolthet som jag känner just nu. Stolthet över att kunna titulera mig doula!

Laura Günsberg-Sandström