Kolumn

Mats Brommels: Virtuellt och viktigt

När detta skrivs har uppladdningen inför kommunalvalet startat. De stora mediehusen har öppnat sina ”valmaskiner”, som gör det möjligt för medborgare att leta rätt på kandidater vars åsikter och värderingar svarar emot de egna. Detta är i teorin det idealiska sättet att lägga all makt i väljarens händer, och skydda henne eller honom från marknadsföring och manipulation.

Valen nådde den virtuella verkligheten med full kraft år 2008. Då sades nyckeln till den unge och okände senatorn Barack Obamas valseger vara fullskalig mobilisering av sociala nätverk. Kampanjen knöts an till femton välspridda sociala nätverk, och över 50 miljoner såg YouTube-klipp där kandidaten kommenterade högt och lågt. I kampanjen år 2012 hade följeslagarna på Facebook ökat till 32 miljoner, och 21 miljoner följde Obamas twitterkonto.

Den arabiska våren år 2011 var visserligen revolutionen som på ett sorgligt sätt har kommit att kväsas (med undantag för Tunisien), men dess snabba spridning och den första hoppingivande mobiliseringen av frihetstörstande människor hade inte varit möjlig utan sociala medier, framförallt twitter.

Digitaliseringsutvecklingen skapade länge optimism och framtidstro. De nya kommunikationskanalerna – som möjliggör allt med en enkel knapptryckning – antogs leda till ökat deltagande, sänka trösklarna för samhällelig påverkan och vitalisera demokratin. Händelserna under de senaste åren – som visat de sociala mediernas fula tryne – har bytt denna optimism till nattsvart pessimism. Det sprider sig oro och misströstan i våra västerländska samhällen. ”Alternativa fakta” ges sanningsvärde och påhopp och kränkningar hälsas med hejarop. Jag avstår dock från att analysera den mediestrategi som förde den nuvarande USA-presidenten till makten.

Tre forskare vid Örebro universitet har följt 400 svenska ungdomar under fem år. Nästan alla är aktiva i sociala medier. Intresset för samhälle och politik har under åren ökat, även om det skett från en låg nivå. Skillnaderna mellan olika grupper är stora. En grupp är mycket engagerad i politisk verksamhet, men liten (6 %). 21 % är desillusionerade och oengagerade, 26 % är neutrala men passiva och den största gruppen (46 %) är välinformerad och har resurser för påverkan men känner förtroende för beslutsfattarna. Det är inte håglösa unga människor detta handlar om. De driver en aktionsorienterad ”politik” inriktad enligt egna intressen och drivkrafter. Forskarna kallar det ”självförverkligande medborgarskap” i motsats till det traditionella ”förpliktande medborgarskapet” i vars sociala normer ingår att rösta i val. Vi kan se paralleller till det jag tidigare refererat till som ”den postmoderna, intresseinriktade och ombytliga människan” och engagemang i ensaksrörelser. Men det viktiga är att majoriteten av dessa ungdomar är aktiva och drivande.

En klartänkt person som inte låtit sig nedslås av de dystra stämningarna är publicisten Yrsa Stenius. Vi kan självklart inte bortse från risken att också nordiska länder kan svepas med av malströmmen. Men hon pekar på vår historia och tradition av folkbildning, som burits upp av folklig organisering, våra folkrörelser - en historia som saknas t.ex. i USA.

Vi som medverkar i en hälso- och välfärdsfrämjande folkrörelse skall självklart vara högst närvarande på sociala medier och använda dem som effektiva kommunikationskanaler och säkerställa hög täckningsgrad. Vi får anstränga oss för att vara två steg före. Samtidigt är vår styrka att vi organiserar arenor för fysiska möten mellan människor. Att låta blickar mötas och utväxla handslag skapar förtroende. Det direkta umgänget med närvaro och icke-verbal kommunikation gör att vi uppträder varsamt och med respekt. Då kan också åsikter brytas mot varandra och kunskap förkovras. Vi kan tillsammans bedöma vad som är välgrundat, och hur det kan tillämpas i envars egen livssituation. Det virtuella tillåts leda in i verkligheten. Då följer ungdomarna med.

Mats Brommels, styrelseoerdförande för Samfundet Folkhälsan

Publicerad: 31.3.2017