Fråga

Ska jag vara orolig för min sons häftiga humör?

Min tonårsson har ett häftigt humör och kan slänga saker omkring sig. Har jag orsak att vara orolig och var kan han få hjälp?

Skicka din fråga här

Jag har för sju år sedan separerat från min sambo, som var våldsam. Han slog mig när barnen var hemma och såg. Den sista gången måste min son komma emellan. Han slog aldrig sina barn. Efter att jag tagit mig modet att lämna honom, flyttade jag och mina två barn in på skyddshem. Vår gemensamma dotter var då fem år och vår son sju år. Jag och mina två barn har gått igenom processen av att tillfälligt bo på skyddshem, sen flyttat till annan ort på hemlig adress och där inleda ett nytt familjeliv. Barnens far har senare flyttat bort från Finland, tillbaka till sitt hemland och vi har ingen kontakt med honom. Jag har hört av gemensamma bekanta, att han nu har en ny familj. Barnen vill inte ha kontakt med honom. Det tog år för mig att bli mig själv igen, efter all förnedring med inslag av både psykiskt och fysiskt våld. Jag har gått i terapi och min terapeut har varit ett stort stöd under dessa år. Jag tycker att jag nu börjar fungera normalt. Jag har ett intressant arbete och några goda vänner, som jag kan prata om allt med. Mina föräldrar har, trots att de bor i en annan stad, varit ett stort stöd för mig under de svåra åren. Som familj har vi hittat varandra på tremanhand, men nu har min son fyllt fjorton år och kommit in i puberteten. Det skrämmer mig, att hans beteende börjar likna hans pappas. Han talar respektlöst till mig och vägrar lyda. Han har ett häftigt humör och kan slänga saker omkring sig. Har jag orsak att vara orolig och var kan han få hjälp?
Amanda

Svar:

Hej Amanda, Det låter som om du gått igenom många svåra år och att du också aktivt i terapi bearbetat våldet du varit offer för. Det är bra att våldet upphörde genom att du sökte hjälp – först på skyddshem och att du senare kunde bearbeta händelserna i psykoterapi. Det låter som om du kommit långt i din process. Din fråga är väldigt relevant. Våld i nära relationer påverkar alla i familjen. Även om barnen inte blir slagna är det mycket traumatiskt för barn att se den ena föräldern slå den andra. Hemmet, som ska vara den trygga knytpunkten i livet, blir otryggt. Föräldrarna, som är de närmaste vuxna för barnen, ger ingen trygghet när våldet pågår. Det här är motstridigt för barn och sätter spår i deras grundtrygghet och förmåga till anknytning. Vissa barn blir mera traumatiserade, medan andra kanske till sin natur har förmågan att bättre skydda sig. Hur utsatta och psykiskt belastade barn blir, vet man inte på förhand. Som förälder har man svårt att se hur barnen mår, när man själv är mitt inne i att rädda sig själv.

Din son har kommit i puberteten och det är normalt att 14-åringar är trotsiga och arga och att de vägrar lyda. De behöver utrymme för att bli självständiga. Men man kan också tänka, att när du nu återhämtat dig finns det kanske mera plats för din son att reagera. Det kanske nu finns mera utrymme för hans psykiska illamående, även om det inte är avsiktligt. I varje fall är det viktigt att kunna tala om våldet, som ni alla upplevde i er familj. För barnens känslomässiga utveckling är det viktigt, att de kunde få berätta om vad de minns av det och vad de i dagens läge tänker om det. Om din son, men också din dotter själva är intresserade, kunde de dra nytta av Trappan-samtal. Trappan är en arbetsmodell som utarbetats för barn som upplevt våld i nära relationer. Det handlar om cirka fyra till högst tio individuella samtal med en så kallad Trappan-arbetare. Du kan höra dig för i din kommun, på skyddshemmet ni bodde på eller till Folkhälsans förbund, om det finns Trappan-arbetare i er hemkommun.
Det är inte heller ovanligt att pojkar kan ta modell efter sin pappa i familjer där pappa slagit mamma. Dessa söner tror att det är deras ansvar att bli ”mannen i huset”. Då kan det vara till hjälp att hela familjen söker sig till familjeterapi, för att gemensamt diskutera könsroller, ansvarsfördelning och att med en utomstående familjeterapeut tala om hur var och en upplevt våldet i familjen och sin egen plats i familjen i dagens läge.

Katarina Fagerström, sakkunnig i förebyggande barnarbete, socialarbetare och psykoterapeut

Illustration: Rebecca Elfast
Publicerad: 1.2.2018