Mats Brommels: Prassel

Läsupplevelsen blir annorlunda med papperstidningen jämfört med den e-tidning som avnjuts på en läsplatta. Det sterila klickandet ersätts av hemtrevligt prassel. Den avgörande skillnaden är dock att papperstidningen är ”beständig”, den uppdateras inte kontinuerligt. Därigenom inbjuder den till långsam läsning. Det i sin tur stimulerar till reflektion och eftertanke och därigenom till insikter. Detta att jämföra med det ständiga nyhetsflödet och det neurotiska sökandet efter nya uppdateringar. Det ger information och kanske kunskap, men knappast ”food for thought”, som behöver smältas.

Hbl hade den 5 augusti 2018 ett intressant uppslag med en historikers syn på Japan, en insändare om förbindelsebåtarnas betydelse i den åboländska skärgården och alltid insiktsfulle Torbjörn Kevins analys av en intervju med Bengt Holmström i Helsingin Sanomat den 15 juli 2018. (Den intervjun är så intressant att den tål konsumeras också i efterskott – den hittar man enkelt på HS:s hemsida; ett exempel på fördelarna med elektroniska medier).

De viktigaste mötesplatserna är de som man frivilligt söker sig till – för att få en meningsfull uppgift, för att ta sig an gemensamma intressen, för att uppleva gemenskap.

Historikern Laura Kolbe skriver om hur Japan tvingades öppna sig i slutet på 1800-talet, men har lyckats trots stor turbulens i sin senare historia kombinera sin religion, kultur (även ”renlighetskultur”) med högteknologi (demonstrerad av punktligt ilande höghastighetståg), hög arbetsmoral och fördel i dagens hyperkonkurrens. Hon menar att det utmanar oss att tänka igenom ”hur staten, demokratin och den sociala modellen egentligen fungerar” i vårt västerländska samhälle. - En del av den sociala modellen är för övrigt vår skattefinansierade kollektivtrafik, i skärgården representerad av förbindelsebåtarna, som med ”marknadsanpassade priser” enligt insändarskribenten skulle omöjliggöra för barnfamiljer att söka sig ut i skärgården.

Bengt Holmströms intervju är ett intressant svar på Kolbes utmaning (som han knappast var medveten om). I den gick han i polemik mot kraven på total transparens i det politiska beslutsfattandet. Den öppenheten har länge setts som det viktigaste sättet att öka förtroendet för politiken. Holmström menar att det blir tvärtom – politikerna i rampljuset måste hela tiden uppträda, med risk för att hemfalla åt populism. De facto har förtroendet för politikerna rasat. Den totala öppenheten är en illusion, som Holmström liknar vid ett nyckelhål. Helheten – som beslutsfattarna måste ta hänsyn till – blir fördold för allmänheten.

Torbjörn Kevin lägger till att kraven på öppenhet har infallit samtidigt som de elektroniska massmedierna (och de s.k. sociala medierna) fick sitt genombrott. I klickandets tidevarv sker allt momentant, och en politiker som drar på orden misstänks för att dölja och ducka. I medievärlden åkte ”långsamheten (se ovan!) ut med en del av badvattnet”.

Holmströms pristagarkollega Elinor Ostrom (som jag citerat flera gånger i mina rutor) beskrev hur människor utmärkt väl kan förvalta gemensamma resurser utan styrning uppifrån. Nyckelordet är förtroende. Det uppstår när människor litar på varandra, därför att man delar värden som ärlighet, osjälviskhet och omsorg. Man följer en ”dygdetik” snarare än ”konsekvensetik” (där egenintresset styr och ”resultaten avgör”). Dessa dygder demonstreras i praktisk handling i möten mellan människor. De viktigaste mötesplatserna är de som man frivilligt söker sig till – för att få en meningsfull uppgift, för att ta sig an gemensamma intressen, för att uppleva gemenskap. Det är varken pyssel, (vänster)prassel eller trassel utan ett framgångsrikt livspussel. Tänkte någon Folkhälsan?

Mats Brommels, styrelseordförande för Samfundet Folkhälsan

Publicerad: 5.9.2018