Det är inte alltid lätt det här med könsidentitet. Det är bra att man är öppen att prata med barn och unga om deras tankar kring sin sexualitet och könsidentitet för att öka förståelsen.
Folkhälsan ordnade 19.11 ett webbinarium om könsidentitet bland unga. Viktiga frågor som diskuterades var bland annat föräldrarnas roll, konsekvenserna av att inte ha någon att diskutera könsidentitet samt varför det är viktigt att slå hål på de stereotyper som finns gällande flickor och pojkar. Medverkande i webbinariet var bl.a. Saskia Öhman, psykiater och överläkare vid Folkhälsan, Katarina Alanko, klinisk psykolog och forskare i psykologi, Panda Eriksson, Transföreningen Trans rf:s ordförande samt panelisterna Alex Oksanen och Adam Guarneri.
När det gäller att prata om könsidentitet är trenden positiv. Saskia Öhman berättar att ungdomar i dag talar om sin könsidentitet och sexuella läggning i betydligt större utsträckning än man gjorde för exempelvis tio år sedan.
Antalet unga med könsdysfori, det vill säga känslan att man är född i fel kropp, dvs. att känslan att kroppen inte stämmer överens med ens könsidentitet och att detta innebär ett lidande, har ökat markant de senaste åren. Eller åtminstone antalet unga som väljer att berätta om det.
– Två av tre barn, unga och vuxna som har kommit till utredning på grund av könsdysfori har haft känslan att de är födda i fel kropp så länge de kan minnas, medan en mindre grupp upplever det första gången i puberteten, säger Öhman.
Saskia Öhman, psykiater och överläkare vid Folkhälsann
Barn och unga kan vara osäkra på sin könsidentitet och därför är det viktigt att det ska vara så lätt som möjligt att diskutera frågan med till exempel föräldrar, lärare och kompisar, så att alla kan må så bra som möjligt.
– Mycket handlar om identitetsskapande. Det är speciellt aktuellt i tonåren och om man inte lyckas skapa en könsidentitet för sig själv är risken stor att man börjar må psykiskt dåligt, vilket kan leda till ångest och depression, säger Katarina Alanko.
Det kan vara svårt att veta vilket pronomen man ska använda och hur man ska formulera sig då man talar med barn och unga i daghem och skolor. Enligt Alanko handlar det till mångt och mycket om att undvika det normativa.
– Att ha ett inkluderande språk och undvika pronomen som sätter stämpel på någons könsidentitet, samt undvika att anta att någon är pojke eller flicka är en bra början.
Som förälder till ett barn med könsdysfori är det viktigt att fundera på hur man kan stöda sitt barn, att lyssna och ge utrymme. Föräldrarna kan också hjälpa barnet att hitta trygga grupper och utrymmen där barnets känslor accepteras.
– Liksom barnet genomgår föräldern en process då barnet är osäkert på sin könsidentitet. Det gäller att hålla isär de här processerna och se till barnets bästa. Visst kan det vara jobbigt att ens barn vill heta något annat än det man döpt det till, men man måste tänka på barnets välmående i första hand, säger Alanko.
Det är väldigt vanligt att känslan av könsdysfori får en att må dåligt och det kan vara svårt att tala om det. Därför kan det vara bra att som kamrat fråga en som funderar på sin könsidentitet om hens tankar.
Samtidigt är det viktigt att inte pressa någon som är osäker när det gäller sin könsidentitet. Adam Guarnieri är en trans man som så länge han kan minnas identifierat sig som man.
– Det är svårt att säga vad man borde göra som kamrat. Mycket beror på hurudan relation man har till varandra. Man får känna efter lite. Men jag tror nog att många upplever att det hade varit skönt om någon annan frågat en om vad man vill identifiera sig som, så att man själv inte måste ta det första steget.
– Att fråga utan att ”pusha” är en bra tumregel, säger Panda Eriksson. Hen är icke-binär transperson.
Precis som Guarnieri är Alex Oksanen en trans man, eller en man som vid födsel definierats som flicka. Han tycker att det kan vara bra att fråga hur det är med personen som kanske är osäker på sin könsidentitet istället för att fråga rakt ut vad hen vill identifiera sig som.
– Att fråga om man kan göra något för personen ger så otroligt mycket. Det enda man vill ibland är ju att få höra att någon bryr sig, säger Oksanen.
Text: Jonatan Sparv
