Terese Holmström bor tillsammans med sina tre barn, tre katter och tre ormar i Ekenäs. Mellanbarnet Wictor ”Wici”, 8, har av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket även påverkar vardagen för bröderna Oliver ”Olli”, 10, och Albert ”Abbe”, 6. Lugn och ro, glädje, nya verktyg och sammanhållning är några av orden som familjen väljer för att beskriva vardagen efter att ha deltagit i FamiljeKraft-lägret, som ordnas med luciamedel.
Se luciakandidaterna här– Wici har Tourettes syndrom och är nästan uppe i Aspergers också. Det betyder att han har mycket mer svårigheter i vardagen än vad andra har. Han klarar inte av att sitta i en vanlig klass, det blir katastrof.
Idéerna bara rusar fram och så blir det någonting.
Nu går Wici i en klass med bara fem till sex elever, vilket fungerar betydligt bättre. Även hemma anpassas vardagen efter den mellersta brodern.
– När vi far någonstans går egentligen allt enligt Wici och hur han känner sig. Han har det väldigt jobbigt med en hel massa saker, till exempel med att vänta. Han tål inte heller högt ljud.
– Vi var på cirkus, vilket han gillade, men det blev helt enkelt för mycket. Jag fick ge honom min telefon. Han fick se på den i stället.
Terese Holmström är själv arbetslös, men upplever att det vore omöjligt att ha ett jobb i dagsläget. Hon för och hämtar Wici från dörr till dörr varje dag.
– Jag orkar för att jag är arbetslös. Om jag hade ett jobb för tillfället tror jag inte att jag skulle orka. Jag gör allt för mina barn – de är nummer ett.
Terese jobbade 13 år på en fabrik i Fiskars, den sista tiden som deltidsanställd.
– Jag gick ner till att jobba bara 8 till 14, vilket var toppen. Men man var inget värd i samarbetsförhandlingarna.
I bröderna Holmströms gemensamma rum försiggår ofta läsning, fartfyllda lekar och avancerat legobyggande. Här läser tioåriga Olli medan sexåriga Abbe hjälper till.
Det som Terese upplever som tyngst i vardagen är barnens bråk. Hon är också bekymrad över att hennes äldsta son, 10-åriga Olli, tar för mycket ansvar.
– Det är mest de två yngre som bråkar. Wici tycker om att sitta och leka med lego för sig själv och då vill Abbe vara med. På dagis lär de ut att alla får vara med, men det går inte alla gånger här hemma.
Just lego är ett av Wicis stora intressen. Han bygger avancerade och detaljerade kreationer – gärna olika fordon.
– Idéerna bara rusar fram och så blir det någonting, säger Wici.
Sen när man var ensam med barnen blev det för mycket.
För att få en lugnare och mer harmonisk vardag får familjen hjälp av Raseborgs familjecenter. Redan under sitt första besök fick centrets personal erfara hur ett bråk kan uppstå.
– Första gången som Pia och Helena från familjecentret kom hem till oss slog Wici till Helena. Nästa gång när de kom frågade han: var det dig jag slog? Han sa förlåt för han visste ju att han hade gjort fel. Han kan inte rå för det, säger Terese.
Processen att få Wici diagnostiserad har tagit länge, berättar Terese som efterlyser mer stöd från sjukvården.
Det var efter att Terese hade flyttat ifrån barnens pappa som hon insåg att hon inte längre klarade av att hantera vardagen. Det var för många bollar i luften.
– Jag märkte det inte först, men sen när man var ensam med barnen blev det för mycket.
Det bor numera också tre ormar i Tereses sovrum. Den socialaste är en kungspytonorm, som kommer från området söder om Sahara.
I medlet av september deltog familjen Holmström i Folkhälsans FamiljeKraft-läger i Päiväkumpu i Lojo. Lägret riktar sig till familjer som av olika orsaker lever under pressade förhållanden och har små möjligheter att unna sig semester.
Barnen klarade allt och jag var så stolt.
– Jag var jättenervös för hur det skulle gå, men det var helt superhärligt. Pojkarna fick genast kontakt med lekledarna och klarade det hur bra som helst, säger Terese.
FamiljeKraft-lägrets syfte är att skapa gemensamma trevliga upplevelser och reservera tid för vila och reflektion. Lägret var pojkarnas första hotellövernattning, vilket i sig var en spännande upplevelse.
– Wici började gråta när vi kom dit, han tyckte inte riktigt om starten, men det gick över sen, säger Olli.
– Alla tre klarade allt själv och jag var så stolt. Det här lägret gav kraft och nya idéer till vardagen och det var härligt att höra hur andra vuxna har det, säger Terese.
Terese kom i synnerhet nära en annan mamma på lägret. Hon skapade också en Whatsapp-grupp för att kunna hålla kontakt med de andra föräldrarna efter lägret.
– När man lyssnar på deras historier och vardagsplaner lär man sig nytt och kan göra lika. En viktig sak som jag lärde mig där är att jag måste börja prata mer med pojkarna om allt som händer.
Terese betonar hur viktigt det är med stöd av andra vuxna. Hon tycker att ingen ska behöva klara sig ensam.
– Det var roligt i Päiväkumpu och det kändes som att vi faktiskt var en familj. Vi gjorde jättemycket tillsammans. Vi kollade på film, fick salta nötter och efterrätter, säger Olli.
Samtidigt som de vuxna diskuterade, bytte erfarenheter och hade övningar i mindfulness, fick barnen prova på diverse aktiviteter med Folkhälsans lekledare.
– Jag tyckte om att spela piano och om att simma, för det var skönt, säger Wici.
Storebror Olli uppskattade gymmet, gymnastiksalen, minigolfbanan, utomhusbubbelpoolen och klätterväggen.
– Vi fick spela minigolf tre gånger. Och sen fanns där klätterväggar som man kunde klättra på och hoppa ner. Det gjorde jag jättemånga gånger, säger Olli.
Terese upplever att det gör pojkarna gott att få kela med och sköta om djur. Därför har bröderna varsin katt, den här lekfulla kattungen är lillebror Abbes.
Simhallen var också en höjdpunkt för Olli eftersom han har lärt sig simma i år.
– Det roligaste för mig var pingis, säger lillebror Abbe.
Pingisbordet ligger i gymnastiksalen, där pojkarna också fick prova på flera andra idrottsgrenar såsom fotboll, korgboll och innebandy.
– Jag och Olli spelade innebandy. Där fanns en jätterolig lekledare som hette Benjamin, säger Wici.
Pojkarna var gladare och pratar en massa om att de gärna skulle åka tillbaka.
Pojkarna fick också prova att lyfta på vikter i gymmet. Enligt Olli lyfte han 70 kg och Abbe hela 30.
Förutom att idrotta, fick barnen lära sig flera nya lekar och att varva ner genom stillsammare aktiviteter. Både Olli och Abbe hittade nya vänner bland deltagarna.
– Jag lärde mig en ny lek: vem är rädd för bläckfisken, säger Abbe.
Lägret avslutades med fest i strandbastun.
Terese upplever att familjen verkligen har fått kraft och en bättre sammanhållning tack vare lägret.
– Pojkarna är gladare och pratar en massa om att de gärna skulle åka tillbaka. Det är jätteviktigt att familjer som har det jobbigt hemma, och kanske saknar ekonomiska möjligheter, får åka.
Även pojkarna beskriver lägrets inverkan på vardagen med glädje och tacksamhet.
– Alla som har det jobbigt hemma borde få åka, för det var ganska avslappnande. Sen när man kom hem var det jätteskönt, roligare och inte lika jobbigt mera. När alla hade varit tillsammans blev det lugnare hemma, säger Olli.
Lägret har också gett Terese en konkretare bild av luciainsamlingen, eftersom det är genom luciamedlen som Folkhälsan finansierar lägren.
– Nu ska jag börja rösta på lucia – toppen!
Text och foto: Jenny Blomqvist
