“There is a crack in everything. That´s how the light comes in.” Maria Stoor-Grenner citerar Leonard Cohen och bloggar om att våga vara operfekt.
Vår tre-åring drabbades av magsjuka dagen innan nyårsafton. Nyårsplanerna förändrades i en handvändning och istället för att ha middag hemma med vänner blev det några dagar i isolering på soffan i vardagsrummet. Sonen som mådde illa och hade ont i magen ville helst ligga i soffan bredvid mig och hans önskan kändes med ens inte så svår att ställa upp på.
De följande dagarna kunde ha varit jobbiga (och de var de förstås för tre-åringen) men mamma hittade för fösta gången tid att läsa böcker under jullovet. Medan sonen slumrade bredvid, läste jag hela två böcker, vilket jag inte gjort på en väldig lång tid!
En av böckerna som jag sträckläste var Brené Browns bok ”Våga vara operfekt”. Författaren är sociolog och har forskat mycket kring sårbarhet och skam. Hon lyfter upp skam, rädsla och sårbarhet som saker som ställer sig i vägen för att individen ska kunna leva ett lyckligt liv. Hon anser även att skammen föds ur perfektionismen och vår ständiga strävan att passa in och göra och vara rätt. Perfektionismen är ingen isolerad företeelse utan ställer orimliga krav på alla som kommer i kontakt med den. De innebär att våra barn, vänner och kolleger lätt blir måltavlor för perfektionismen.
Motgiftet mot skam är därför att våga prata om det som väcker skam.
Brene Brown har även skrivit boken ”Mod att vara sårbar” där hon listar de områden i vårt samhälle som väcker mest skamkänslor. För kvinnor ligger moderskapet högt uppe på listan över vad som väcker skam. Och ironiskt nog behöver man inte ens vara mamma för att känna den sortens skam. I samhällets ögon är kvinnlighet och moderskap nära sammankopplat och knyts därför till vårt värde som kvinnor. Hur vi är som mammor, framtida mammor eller som farmödrar/mormödrar definierar hur lyckade vi är.
Kvinnor får frågor om varför de inte är gifta, om de ska gifta sig, varför de inte har några barn, varför de bara skaffat ett barn, om de kanske är gravida (magen ser ju onekligen lite rund ut), varför de inte stannar hemma med barnen, lagar egen barnmat, ger barnen leksaker innehållande farlig plast, värmer nappflaskan i mikron... ja listan kunde göras oändligt lång. Författaren säger att mammaskammen verkar vara obligatorisk, en medfödd rättighet för alla flickor och kvinnor.
Skammen behöver tre saker för att frodas: hemlighetsmakeri, tystnad och fördömande. Motgiftet mot skam är därför att våga prata om det som väcker skam. De senaste månaderna har vi sett otaliga exempel på modiga kvinnor som vågat bryta tystnaden och prata om sexuella trakasserier och övergrepp (#meetoo). Debatten som följt i dess kölvatten har varit välkommen och nödvändig. Många kvinnor har fått upprättelse för det vad de varit med om men ännu finns det män och kvinnor som ogiltigförklarar, tystar ner, fördömer det vad mängder av flickor och kvinnor varit med om. Varför är det så? Kan detta även handla om skam? Då vi känner skam är risken större att vi försöker angripa och skambelägga andra.
Jag har träffat män som lyft upp att de levt i en bubbla och inte förstått att sexuella trakasserier var vardag för så många kvinnor och att de nu känner sig dumma för sin brist på förståelse. Att våga erkänna att man inte förstått är modigt. Jag tror att skammen är viktig att lyfta upp och prata om. Och jag hoppas att jag den gång en vän eller medmänniska väljer att anförtro sin historia till mig kommer ihåg att ta emot den med medkänsla och empati.
Vi återgår till min magsjuka son och reflektionerna om att våga vara operfekt. Trots att nyårsplanerna gick i stöpet och magsjukan inte hör till mina favoriter så blev helgen faktiskt ganska bra. Istället för att klä upp sig, laga festmåltid och hinna med allt i tid kunde vi bara njuta av samvaron och acceptera att allt inte alltid går enligt planerna. Den tillhörighet vi hitta i vårt operfekta tillstånd på soffan var just det som behövdes för att få tid att stanna upp och reflektera över vad som egentligen ger oss mening. För det är ju lite så att är vi alltför stressade har vi även svårt att vara närvarande och lyssna inkännande på varandra. Jag tror att mitt nyårslöfte till mig själv ska vara att göra lite mindre och vara lite mer istället.
Maria Stoor-Grenner jobbar med mobbningsförebyggande på Folkhälsan