Aarons adhd är inget hinder med lite stöd

Snön dalar ner över det lugna villaområdet i S:t Karins denna måndagseftermiddag. Här bor familjen Sandberg bestående av mamma Katarina, pappa Roger och barnen Aaron (7 år) och Amanda (5). På kvällsprogrammet står ett besök till kommunens skridskobana.

– Nu i vinter är Aaron mycket ivrig på att skrinna även om det är lite kämpigt med motoriken. Hans iver är jättehärlig och vi stöder honom förstås, säger Katarina.

Två år yngre lillasystern Amanda står redan nästan stadigare på skridskorna än Aaron, men han ger sig inte. Huvudsaken är inte att vara bäst och snabbast, huvudsaken är att det är roligt – det har mamma och pappa sagt.

Aaron fick diagnosen adhd i förskolan, efter att ett team med experter gjort en helhetsbedömning av hans styrkor och svagheter. Förutom att han har utmaningar med motoriken, som att äta och klä sig på ett smidigt sätt, kan Aaron ibland tappa fokus. Drömma sig bort en stund mitt i en uppgift.

Redan då Aaron var tre år påpekade dagispersonalen att han inte utvecklades i takt med de andra barnen. Han låg efter i talet och hade svårt att följa anvisningar i grupp.

– Det tar sig, barn utvecklas i olika takt, tänkte jag först. Men efter att följt med en halv dag på dagis märkte jag tydligt skillnaden jämfört med de andra barnen, säger Katarina.

För en flyktig besökare i familjen Sandbergs hem märks däremot ingen skillnad. Aaron kommer ner från sitt rum på övervåningen för att äta mellanmål, sitter stilla vid bordet och går snart upp tillbaka till sitt rum för att leka med den nya taklampan som spelar den musik han väljer i sin smarttelefon. Lillasyster Amanda får också välja musik.

– Många i bekantskapskretsen reagerade med kommentaren ”inte har han ju några problem”, men vi blev lättade över diagnosen. Expertteamets helhetsbedömning bekräftade också det vi lagt märke till och hjälper oss förstå Aarons behov, förklarar Katarina och häller upp mer kaffe.

Första skoltiden är väldigt viktig och man oroar sig för att ens barn ska bli utanför, mobbad eller efter i skolan

Föräldrarna är glada över att problematiken upptäcktes så tidigt, vilket lett till att de fått och sökt information och ett gott stöd som hindrar att det uppstår en ond cirkel som i annat fall kunde leda till större problem senare i livet.

Ett empatiskt barn

Bägge föräldrarna kände en viss oro inför skolstarten.

– Det som var svårast att acceptera var diskussionerna om han borde vänta ett år med att börja skolan. Första skoltiden är väldigt viktig och man oroar sig för att ens barn ska bli utanför, mobbad eller efter i skolan, säger Robert.

Men med lite extra stöd har Aaron anpassat sig bra i klassen. Kompisarna är väldigt viktiga.

– Aaron är mycket empatisk och mån om att ta hand om sina kompisar och sin syster. Han är också väldigt bra på att fånga upp sinnesstämningar och andras kroppsspråk. Det är en god egenskap som jag tror är en följd av att han har alla ”kanaler” uppe på en gång, vilket är typiskt för barn med adhd, säger Katarina.

Men livet kan vara ganska utmanande i pojkarnas värld, där det är viktigt vem som springer snabbast eller klättrar högst.

– Men Aaron har stor nytta av sin goda fantasi, säger Katarina.

När leken blir för fysisk brukar Aaron iklä sig olika roller – som brandman eller polis. Trafiklekparken i bostadsområdets kvarter är så gott som Aarons eget polisdistrikt. Här leker han ofta med grannkompisarna.

Tygorm och hörlurar på lektionerna

Under vissa lektioner har Aaron en assistent som finns till för att påminna honom om uppgiften då han tappar fokus.

– På matematiklektionerna brukar jag lyssna på musik i mina hörlurar. Och jag får inte hoppa på bordet, säger Aaron.

Under vissa lektioner är det musik som skärper koncentrationen, under andra lektioner är hörlurarnas roll i stället att dämpa ljuden från klassrummet. Och minitygormen fylld med ris är en lugnande kompis för den rastlösa handen när den andra håller i pennan. 

Aaron går i ergoterapi på Folkhälsans mottagning för barn, unga och familjer i Pargas en gång i veckan.

– Han tycker om terapistunderna med Karin och man märker att de ger honom starkare självförtroende. Karin leker fram övningar med gunga, boll och klubba för träna upp kroppsuppfattningen. Planering tränar de vid bordet med hjälp av andra uppgifter.

Aaron har hittills klarat sig bra utan medicinering, men Katarina och Roger är öppna för att ta hjälp av läkemedel i framtiden i fall Aaron mår bättre av det. För tillfället räcker det ändå med att de är noga med rutinerna hemma och ser till att Aaron får tillräckligt med sömn, motion och hälsosam kost.

Skönt att prata med expert

Vi står utanför barnens rum och betraktar de två syskonen som ligger i Aarons säng och spelar pedagogiska spel på läsplattan. Tiden framför skärmen blir fort för lång så Katarina och Roger sätter gränser. Att sätta gränser för sig själva är något de också fått öva på.

Det kändes skönt att gå och prata med psykologen. Vi kunde fråga vad som helst utan att det behövde gå via barnens öron.

– Vi får påminna varandra om att inte gnälla på honom så mycket, säger Roger. Han gör sitt bästa, även om det utåt sett inte alltid ser ut så. Om vi ber honom gå upp på sitt rum efter pyjamasen och han glömmer bort det på vägen lönar det sig inte att bli arg.

Katarina och Roger Sandberg har också använt sig av möjligheten att på tumanhand gå och prata med en psykolog på Folkhälsans mottagning för barn och unga. Det är frågan om det så kallade Första mötet, föräldrar och en valfri terapeut eller psykolog emellan.

– Det var förskolan som tipsade om den här möjligheten och det var jättenyttigt för oss. Det kändes skönt att gå och prata med psykologen. Vi kunde fråga vad som helst utan att det behövde gå via barnens öron, säger Katarina.

Som många andra föräldrar till barn med specialproblematik har Aarons föräldrar grubblat på orsaken till avvikelsen och beskyllt sig själva, något det var skönt att prata med psykologen om. Goda råd för hur de kan stöda Aaron fick de också.

Bättre att alla vet

Att Aaron har fått diagnosen adhd är något familjen är väldigt öppna med. Det är bättre om alla vet, resonerar de. Det blir mindre missförstånd så.

– Det är bra om handbollstränarna förstår varför han står ensam på sin planhalva och inte följer instruktionerna som de andra barnen, säger Roger.

Också andra familjer i bekantskapskretsen som har barn med samma utmaningar och har fått hjälp av familjen Sandbergs insikter. Adhd är på inget sätt en ovanlig diagnos i skolvärlden.

– Nu ska skridskoväskan packas.

Text: Hanna Rundell
Foto: Robert Seger

Publicerad: 10.2.2016