I lördags var det dags för den andra upplagan av Norrvallas eget Valhalla Obstacle Race. Journalisten Johanna Minkkinen deltog i loppet och avlägger sin rapport här.
Se resultaten för 2018Hinderbanelöpning har varit stort i Sverige redan i flera år, men är fortfarande mer försiktigt på kommande i Finland.
Valhalla Obstacle Race är ett välkommet tillskott utanför huvudstadsregionen – ett litet, men tufft lopp med lokal prägel, där arrangörerna planerat och byggt hindren själva.
I juniorklassen deltog i år 64 tuffingar, medan vuxenklasserna hade drygt 100 deltagare i 34 lag.
I vårt lag Folkhälsans toughest ingår denna lördag Folkhälsans jurist Johan Huldén, hans syster Linda Huldén samt undertecknad.
Johan har tidigare sprungit hinderbaneloppet Tough Viking, jag har sprungit Extreme run, medan Linda, som i övrigt tränar löpning och skidåkning aktivt, är helt ny på en hinderbana.
Hinderbanelöpnigens framtid är tryggad – Johan och Linda har med sig sina 8-åriga söner Liam Palenius och Anton Huldén, som deltar i laget Tuffa kusiner i juniorklassen.
Tuffa kusinerna Anton Huldén (till vänster) och Liam Palenius svingar sig med bravur igenom monkey bars.
Så fort de sista juniorerna är i mål startar elitklassen och några minuter senare Challenge-klassen. Vi har bestämt att Johan, som är starkast och har mest erfarenhet av hinderbanelöpning, får ta första varvet.
Iklädd gul väst ger han sig iväg. Med lite för stor iver hoppar han i hård fart upp på den första stocken i tredje hindret och slår i sitt revben.
I enlighet med vårt lagnamn fortsätter han ändå och klarar tufft av också de andra hindren och kommer i mål på första varvet kippande efter andan.
På andra varvet är det alltså Linda och jag som tar över.
Att klättra upp längs nätet på bron går utmärkt, tills en tuffing från elitklassen svingar sig upp i nätet och får nätet att gunga så amatörklättraren svingas åt alla hall.
Till tredje varvet har vår skadade lagmedlem återhämtat sig såpass att han kan springa igen för att ge över stafettpinnen till Linda och mig på fjärde varvet. Flera av hindren är för svåra för mig också med hjälp – eller så vågar jag helt enkelt inte. Det betyder ganska många straffrundor i lera och snårig skog i stället.
De hinder som kräver en del styrka och inte så mycket mer klarar jag enkelt, som farmers walk där man ska bära två stockar som väger 20kg var eller tractor wheel flip – men i till exempel big wall som är en riktigt brant vägg fegar jag ur och är tacksam för möjligheten till en snårig straffrunda i stället.
Funktionärerna på loppet är fantastiska och hejar lika mycket på alla – ofta får jag en extra energikick på straffrundan när jag hör uppmuntrande hejarop.
På femte och sista varvet ska alla lagmedlemmar vara med. På vissa hinder räcker det att en lagmedlem klarar hindret, medan alla ska vara med på andra.
Äntligen är vi framme vid den fruktade skejtrampen.
Äntligen är vi framme vid den fruktade skejtrampen. Johan springer upp och får tag i bandet och drar sig upp. Också Linda får genast på första försöket tag i bandet och får hjälp av Johan att ta sig över kanten.
Jag känner mig som en mes om ger upp direkt, men har inte tränat tillräckligt på senare tid för att våga mig på ett försök upp för den hala rampen. Så jag halkar mig upp för den leriga backen i stället och så drar vi tillsammans en straffrunda runt läktaren.
Så är vi framme vid det sista hindret – traktorflaket fyllt med isflak och iskallt vatten. Vid det här laget känns det nästan skönt att få hoppa ner i vattnet och svalka sig. Vi dyker under stockarna och tar oss i mål leriga, glada och genomvåta hållande varandras händer.
I jämförelse med Extreme run, som jag sprungit tidigare, är Valhalla definitivt mer idrott än karneval.
Stämningen är ändå på topp hela dagen – här finns små juniorer som tufft kämpar sig igenom banan, glada motionärer och elitklassare som springer alla elitklassens sju varv själva.
Att många av hindren känns såpass krävande för mig kan säkert dels förklaras av att jag efter att ha varit vältränad och sprungit många lopp har ett år som nästan-soffpotatis med bara någon sporadisk träning i veckan bakom mig. Men hindren ÄR också ganska krävande, och vissa skrämmande med branta höga höjder. Det finns ändå alltid någon lagmedlem och funktionär som ivrigt peppar vid sidan.
Det lönar sig alltså att ha en bra grundkondition och lite mod i bakfickan innan man ger sig ut och testar Valhalla. Eller - så kör man bara många straffrundor och satsar på extraleriga löpskor och på att ha en riktigt rolig dag – Valhalla är ett lopp där alla kan vara med enligt sina egna förutsättningar och mål.
Text: Johanna Minkkinen
Foto: Linus Lindholm
