Vill du ha sällskap – fråga efter sällskap

Det finns många ensamma ungdomar och unga vuxna, bekräftar socialhandledare Annika Paananen som jobbar på Resurscentret Föregångarna i Vasa och har mött många ensamma under åren. Men Paananen vill gärna avdramatisera ensamheten.

– Den är ju inte farlig, vi är inte hotade till livet även om vi är ensamma ett tag.

Hon vill skilja på den fysiska och den upplevda ensamheten. Man behöver inte nödvändigtvis uppleva sig ensam även om man är ensam fysiskt – men man kan uppleva sig ensam trots att man är i grupp.

Man kanske aldrig riktigt knyter an till dem man umgås med.

– Det är den upplevda ensamheten som är avgörande och svår för många.

Även om man är inkluderad i ett sammanhang känner vissa att den kontakten när som helst kan upphöra.

– Det gör att man kanske aldrig riktigt knyter an till dem man umgås med och kan uppleva sig ensam oberoende av hur mycket sällskap man har.

Enligt Paananen är den största gåvan man kan ge till sig själv att lära sig att vara i eget sällskap.

– Det har också den fördelen att då kan man välja eget sällskap framför dåligt sällskap.

Sätta gränser – jobbigt men bra

Ibland blir man tillfälligt ensam då man byter studieort eller kompisgäng – eller då man utvecklas och till exempel lär sig sätta gränser.

– Det kan handla om att man haft mycket kompisar och alltid har varit trixaren och fixaren. När man inte längre vill vara det kan de här människorna tycka att de inte har någon nytta av en längre. Då kan man ju fråga sig: är det kanske lika bra att jag är ensam ett tag i stället för att ha sådana människor i mitt liv?

– Det här är något jag varnar mina ungdomar för – när man sätter gränser eller uttrycker sina behov på ett nytt sätt kommer vissa människor att falla bort för att de inte tolererar förändringen.

Enligt Paananen uppstår då ofta ett vakuum innan man börjar hitta och attrahera nya vänner.

– Men det gör du, genom att signalera hur du uppfattar dig själv: ”jag är värd respekt, jag är värd ett sunt umgänge”.

Många ensamma tror att alla andra har massor med vänner som de umgås med hela tiden. Det beror bland annat på bilden många vill ge av sig själva på sociala medier.

– Så är det ju inte, det är få som har jättemycket vänner.

Bottnar i barndomen

Ursprunget till känslan av ensamhet finns ofta i det tidiga livet. Paananen talar om den tidiga anknytningen och konstaterar att de sex–nio första levnadsåren är mest avgörande.

Det är viktigt att få en signal av omgivningen: du duger som du är, du är bra som du är.

– Det handlar om huruvida man upplever sig välkommen till världen eller inte, alltså till sin familj och samhället. Det är viktigt att få en signal av omgivningen: du duger som du är, du är bra som du är.

Har man inte känt sig välkommen behöver det enligt Paananen inte betyda att du har haft elaka föräldrar.

– Men om äpplet har fallit långt från päronträdet, att dina föräldrar varit väldigt olika dig – att du till exempel som konstnärssjäl föddes in i en familj med mera teoretiska akademiker – så kan det räcka med det, att de inte riktigt kan se dig för den du är. Och så börjar du uppleva dig som otillräcklig helt utan orsak.

Enligt Paananen kan också människor som har ett sunt självförtroende vara ensamma ibland, men är det sällan länge.

– De har självbilden att folk ändå vill vara med dem. Även om de till exempel flyttar brukar de söka sig utåt och känna sig välkomna i världen.

”Folk kan inte läsa dina tankar”

Ensamhet kan ibland också vara självvalt. Det finns människor som inte vill umgås med andra. Även om andra kan tycka att en sådan person är marginaliserad upplever hen inte nödvändigtvis sig själv som det.

– Men för dem som upplever ensamheten som plågsam finns det oftast saker att göra.

Tänker man på de praktiska omständigheterna blir ingen bättre på att umgås genom att sitta hemma, påminner Paananen.

– Det händer ibland att folk klagar och säger att ”jag har ingen att vara med” – men har du försökt? Eller är det alla andra som ska försöka nå dig?

– Vill du ha sällskap så fråga efter sällskap! Folk kan inte läsa dina tankar. Dom kan inte veta att du känner dig ensam och vill ha något att göra. Det är många gånger bättre att agera än reagera. Agerar du så kan du lättare få situationen anpassad så att den känns okej för dig.
Paananen säger att hon ofta frågar ”vad är det värsta som kan hända när du frågar efter någons sällskap?”.

– Nå, du kan få ett nej. Är det livshotande? Nej, det är det inte. Det behöver inte ens handla om dig, att personen tackar nej. Är det så att personen tackar nej för att den ogillar dig – varför skulle du vilja vara med den? Sök dig vidare.

Det viktigaste är enligt Paananen att ge uttryck för sina behov. Om man tycker att det här är svårt kan det löna sig att prata med någon professionell för att få praktiska råd och tips.

– Hur tar man kontakt? Vad säger man? Och hur hanterar man om man blir avvisad? Det är bra att bli medveten om att avvisning inte alltid har med en själv att göra utan ibland också med mottagarna, deras livssituation och mående.

Text: Mira Honkavaara