Mats Brommels: Om vårdreformen och att välja rätt

En kortkort resumé av den föreslagna valfriheten inom social- och hälsovården: Invånarna gör direktval av social- och hälsovårdscentral och tandvårdsenhet – dessa är offentliga, privata eller verksamma inom tredje sektorn. Centralen erbjuder primärvårdstjänster samt rådgivning inom socialvård och äldreomsorg. Därutöver får man tillgång till ”utvidgade bastjänster” enligt socialvårdslagens 14 § 1 momentet inom ramen för de servicehelheter landskapen med s.k. anordnaransvar har definierat. Det sistnämnda gäller vid ett ”temporärt och kortvarigt behov”, vilket innebär att när behovet av dessa tjänster, som innefattar bl.a. familjerådgivning, hemvård, boendeservice och institutionsvård, blir permanent krävs beslut av landskapet. Om centralen inte själv kan erbjuda en tjänst ges invånaren en betalsedel som kan användas hos valfri producent. Alla andra tjänster (också mödra- och barnrådgivning) tillhandahålls av landskapets affärsverk, som också gör behovsbedömningar, upprättar kund- eller klientplan och skriver remisser. Affärsverket kan utfärda kundsedlar som kan användas hos en privat eller tredjesektorleverantör – detta gäller också de utvidgade bastjänsterna enligt ovan. Slutligen råder valfrihet mellan den offentliga sektorns verksamhetsenheter över hela landet.

Diskussionens vågor har svallat höga både under beredningen och sedan lagförslaget getts offentlighet. Ingen ifrågasätter valfriheten som princip – den gillar befolkningen oavsett politisk kulör – däremot finns stor misstänksamhet mot privata aktörer och oro över att styr- och kontrollsystemen blir otillräckliga – eller leder till otymplig byråkrati.

Men det finns en fördel med att Finland är sist ute (kanske med undantag av Danmark) med att introducera kundval och ge alla aktörer som fyller myndigheternas krav tillträde till den offentligt finansierade social- och hälsovården. Det innebär att vi kan utnyttja erfarenheter ifrån andra länder för att undvika de risker och fallgropar som alla system til syvende og sidst är behäftade med. Trots att man hävdar motsatsen utformas regelverk och betalningsformer så att tjänsteproducenter inte kan ”plocka russin”, ägna sig åt över- eller underbehandling eller att välja bort människor med stora vård- och omsorgsbehov.

Den privata marknaden ”konsolideras” nu i ökande takt – de stora riskkapitalägda kedjorna köper upp mindre läkarstationer. Men tillsvidare är de fortfarande fyra stycken, och de konkurrerar hårt sinsemellan. Storleken är inte ett problem i sig – en stor aktör kan ha bättre förutsättningar att klara krav på att upprätthålla verksamheter också glest bebodda områden. De har ögonen på sig, och upptäckt av räntesnurror eller skatteflykt ställer dem vid skampålen. De privata aktörerna kommer att omfattas av förvaltningslagen och den offentlighetsprincip som gäller myndigheter.

Framförallt inom socialvård och äldreomsorg spelar de idéburna organisationerna en stor roll och är på flera specialområden marknadsledande. Jag är övertygad om att en producent med ideella mål och som inte eftersträvar vinst har ett starkt varumärke och ett stort förtroendekapital. Vi har väletablerade verksamheter inom Folkhälsan Välfärd som gynnas av den reform som tagit ett stort steg närmare ett förverkligande. Om vi har anledning att göra inbrytningar på andra områden är en grannlaga fråga – men Samfundets styrelse har redan börjat grunna på den.

Krav på öppenhet och resultatredovisning är en central del av valfrihetssystemet. Det skall göra det lättare för människor att välja. Trots det kommer det att vara en knepig uppgift särskilt för dem som har många och komplexa behov. Att stödja individer att välja rätt är en tjänst som passar väl att upprätthållas av frivilliga och därmed neutrala människor. Det är åtminstone på det området Folkhälsan har anledning att starta ny verksamhet när valfrihetssystemet införs. Bara det bästa är gott nog.

Mats Brommels, styrelseoerdförande för Samfundet Folkhälsan

Publicerad: 10.2.2017