Nu ska barnskyddet ordnas om

Mindre byråkrati, närmare människan. Folkhälsan är föregångare i det systemiska barnskyddet i Finland och har varit med och utvecklat och fört fram den nya modellen. Den har tagit intryck av den så kallade Hackneymodellen som utvecklats i London i Storbritannien.

Då översocialråd Aulikki Kananoja, Social- och hälsovårdsministeriets utredningsperson, i mars gav sin halvtidsrapport om belastningen inom barnskyddsarbete rekommenderade hon inte att socialarbetarnas klientantal ska bestämmas i lag. Däremot ska det tidiga stödet till familjer utökas för att lätta på belastningen inom barnskyddet, och på längre sikt är målet att övergå från förvaltnings- till klientcentrerat arbete samt multiprofessionellt teamarbete. Teamverksamheten är nu i ett pilotskede, bland annat i Jakobstad.

I den nya barnskyddsmodellen ska familjerna vara klienter hos ett kompakt team, inte bara hos en enskild socialarbetare. Hela teamet ska känna till familjens situation, familjen ska förstå vem i teamet som gör vad, och någon i teamet ska alltid vara anträffbar.

Barnets röst ska bli speciellt uppmärksammat

Katarina Fagerström (bilden högst upp på sidan), sakkunnig i familjearbete på Folkhälsan, är en av experterna på systemiskt barnskydd i Finland. Hon förklarar att det handlar om att omorganisera barnskyddet så att det är relativt små team som har hand om alla ärenden: teamet leds av en konsulterande socialarbetare som leder klientarbetet, men dessutom tar man in familjeterapeutiskt kunnande. Teamet ska också kunna ta in administrativ personal så att socialarbetarna inte ska belastas av mer pappersarbete än vad som är nödvändigt.

Tanken bakom omorganiseringen är att i första hand ge barnskyddets klienter mera tid och bättre service, men också att underlätta byråkratin. Dessutom vill man se till att de anställda inom barnskyddet känner att de får stöd i sitt arbete – och göra barnen mer synliga.

– En socialarbetare ska se på familjens situation speciellt ur barnets synvinkel. Barnets röst ska bli speciellt uppmärksammat, säger Fagerström.

Barnskyddet har olika resurser på olika håll i landet. Det är speciellt stora städer som har utmaningar då det är svårt att beräkna klientantalet.

Viktigt vore att familjer skulle ha rätt till tillfälligt stöd även utan barnskyddsanmälan så att man kunde få ner barnskyddets klientmängder.

– Bara de mest krävande fallen borde bli klienter hos barnskyddet, säger Fagerström som understöder utredaren Aulikki Kananojas förslag på utökat tidigt stöd.

 

THL tackar

Specialforskare Päivi Petrelius på Institutet för hälsa och välfärd THL säger att det var mycket betydelsefullt att man hittade en expert på Hackneymodellen i Finland, Folkhälsans Katarina Fagerström.

– Hon har expertis såväl vad gäller socialt arbete som familjeterapeutiskt tänkande, dessutom har hon kontakter till Hackney. Hon var givetvis en enormt stor resurs för oss i början då vi skulle definiera en faktagrund för modellen, säger Petrelius.

Fagerström tog fram en rapport för THL då man började fundera på att inkorporera modellen som en del av regeringens LAPE-spetsprojekt, alltså programmet för utveckling av barn- och familjetjänster. Därefter anpassade en finländsk expertgrupp med stöd av rapporten modellen från engelska till finländska förhållanden innan utbildarutbildningen tog vid.

– Katarina satt givetvis också med i expertgruppen och dessutom var hon en central person då vi planerade och genomförde utbildarutbildningarna. Om inte hon så flexibelt hade kunnat hoppa ombord skulle vi säkert inte ha fått detta genomfört nu med tanke på LAPE-projektets snäva tidtabell. Samarbetet har varit väldigt viktigt på många sätt, säger Petrelius.

Petrelius säger att intresset för pilotutbildningarna har varit en väldigt positiv överraskning. Innan det här årets slut kommer 70 pilotutbildningar i den systemiska barnskyddsmodellen att ha startats på olika håll i landet.

Päivi Petrelius.

 

Ensamma om stora beslut

Det har länge talats om att socialarbetare varit väldigt ensamma om att fatta beslut. Även om ansvaret för klienterna enligt lagstiftningen fortsättningsvis kommer att ligga hos de enskilda socialarbetarna är det meningen att teamen ska utgöra ett stöd inför besluten. Dessutom ska man ha mera tid för reflektion kring och med familjerna, så att man inte i all hast tvingas fatta stora beslut i familjernas liv förbi dem.

– Hela idén med att dela upp arbetet så här är att det ska bli mera tid för klientarbetet, säger Fagerström.

I Storbritannien har modellen också kallats för ”Reclaiming Social Work” och det beskriver bra vad modellen handlar om: att man ska komma tillbaka till grunden till socialt arbete, tillbaka till rötterna, tillbaka till klienterna, bort från byråkrati och bråttom.

– Vi vill bort från tanken på att socialarbetare bara är processledare som fixar service åt klienter utan att ens se dem. Tanken är att de ska ha mera direktkontakt med familjerna.

Är det faktiskt möjligt att omsätta detta i praktiken?

– Det här är den stora frågan. På sätt och vis har modellen redan börjat utmana vårt system. Man har synliggjort hur barnskyddsarbetarna jobbar. Jag tror att modellen har blivit så populär för att man har poängterat att man vill få slut på att socialarbetarna inom barnskyddet hela tiden byts ut. Det har lett till att det ofta är de yngsta och mest oerfarna anställda som jobbar med de mest krävande uppgifterna, beskriver Fagerström.

– Barnskyddsjobb borde få mera status och arbetsmiljöerna borde bli trivsammare så att erfarna socialarbetare faktiskt vill fortsätta jobba. Men det är en stor fråga som ännu inte har lösts. Det kan vara att modellen är alldeles för krävande för den här mängden klienter.

Bakgrunden till de stora klientmängderna finns i förnyandet av barnskyddslagen 2007.

Barnskyddet blev överbelamrat med barnskyddsanmälningar – en del av fallen kunde skötas på annat sätt

– Då var andan i lagen att all rapportering ska nå barnskyddet så att man ska ha belägg att fatta beslut fortare om det är så att man misstänker att ett barn far illa. Det här ledde till att barnskyddet blev överbelamrat med barnskyddsanmälningar. Och en del av de här fallen kan man ändå tänka att kunde skötas på annat sätt, genom direktkontakt med föräldrarna till exempel – alla ungdomar som dricker alkohol på fredag kväll kanske ändå inte skulle behöva bli barnskyddets klienter. Nu har risken varit att de barn som far verkligt illa har drunknat i alla de här anmälningarna.

Genom den nya socialvårdslagen från 2013 ville man avhjälpa detta, men stora hjul i samhället rör sig långsamt.

– Man har tänkt att socialvårdslagen så småningom ska börja påverka barnskyddet så att barnskyddet bara ska ta hand om de mest krävande fallen, när det gäller våld i familjen eller grov försummelse så att man börjar överväga om det behövs placering. I övrigt skulle man med stöd av socialvårdslagen sköta om familjer som behöver stöd, men där problemen inte är så grova att man skulle behöva barnskyddsinsatser.

Tanken i samhället i stort är nu att satsa på tidigt stöd. Samtidigt föreligger risken för en flaskhals om barnskyddet lägger väldigt strikta gränser för vem som får bli klient.

– Då kan de som jobbar utgående från socialvårdslagen i stället för barnskyddslagen i sin tur bli överbelamrade med familjer som behöver stöd.

Nygammalt tänk

Britt-Helen Tuomela-Holti och Saija Westerlund-Cook, båda sakkunniga i familjearbete på Folkhälsan, har utbildats till att utbilda personal inom barnskyddet i den nya modellen. Tuomela-Holti beskriver uppdraget som att hjälpa folk ute på fältet att orientera sig i ett nygammalt tänk.

– Då jag tänker på hur det var på 1980- och 1990-talen så jobbade man ju ännu med människorna. Med årens lopp har arbetet byråkratiserats. I och med den systemiska modellen kommer socialarbetarna också bort från skrivbordet och får jobba med människan igen, säger Tuomela-Holti.

Britt-Helen Tuomela-Holti.

Det handlar om en återgång till det sociala arbetets grunder – men utbildarna kommer inte med pekpinnar.

– Vi säger inte hur man ska göra, vi är bara hjälpredor. Det finns så mycket kunskap i regionerna och lokala förhållanden är olika, så vi hjälper personalen fundera på vad som är det bästa sättet att förverkliga modellen just hos dem, säger Tuomela-Holti.

Westerlund-Cook konstaterar att hon tillsammans med Tuomela-Holti stöder social- och familjearbetare i implementeringen av modellen såväl under som efter utbildningen.

– De ska känna sig så pass bekväma att de kan anpassa modellen i den egna kontexten, ha teorin så de kan implementera den i praktiken, säger Westerlund-Cook.

Westerlund-Cook säger att det känns lite overkligt att den nya barnskyddsmodellen nu faktiskt håller på att implementeras i Finland.

– Det är fyra år sedan vi var på studieresa på Hackney, där vi bland annat träffade Steve Goodman, en av dem som så att säga ”uppfann hjulet” i modellen. Jag vet inte om jag då i mina vildaste fantasier hade kunnat tro att det på riktigt kommer att hända i Finland, men det är fantastiskt fint, och mäktigt att få vara med. Jag tror verkligen på modellen.

Saija Westerlund-Cook.

Tuomela-Holti beskriver de första deltagarna i pilotutbildningarna som motiverade och inspirerade – vilket är viktigt eftersom alla ändå har sitt dagliga jobb att tänka på: det går inte att ta en paus och sadla om till det nya systemet, utan implementeringen måste rymmas med i det vanliga arbetet.

– Förändringar kan förstås vara väldigt frustrerande. Man måste inse att inget blir klart på en vecka, för det tar tid att hitta nya roller och för teamen att lära sig jobba ihop och bli eniga.

Enligt Tuomela-Holti ser många socialarbetare familjeterapeuternas insatser i det nya tänket som guld värda.

– Ur den enskilda socialarbetarens synvinkel har du varit oerhört ensam om att fatta livsavgörande, stora och svåra beslut och sätta ditt namn under. I fortsättningen ska ditt namn fortfarande stå under beslut, men tanken är att den psykiska bördan ska lätta då man får fundera på saker i team.

Förväntansfullt på fältet

De första socialarbetarna och familjeterapeuterna som deltagit i Folkhälsans pilotutbildning i Jakobstadsregionen är förväntansfulla.

Jan-Erik Nyberg som är chef för familjerådgivningen i Jakobstadsregionen säger att det systemiska tänket är bekant för honom. Det finns alltid i bakhuvudet på en familjeterapeut.

– Men det är roligt att man nu målmedvetet går in för det tankesättet, och för att man går i dialog med det terapeutiska arbetssättet Det är också roligt att få bättre kontakt med socialen – vi knyts närmare och involveras i varandras arbete på ett speciellt sätt, säger Nyberg.

Tidigare har han upplevt det som ”en brist i apparaten” att man ofta jobbat med samma frågor men ändå på skilda bord. Han ser det som välkommet att man nu tar in nya arbetssätt och kan se på arbetet med nya ögon.

Pia Kotanen, enhetschef för familjeservicecentralen i Jakobstadsregionen, ser i likhet med Nyberg att det systemiska tänket inte är något nytt under solen, men att helheten i barnskyddsarbetet tidvis glömts bort.

Barnen är en del av ett större sammanhang

– Tack vare det systemiska barnskyddet börjar vi nu igen tänka på att barnen är en del av ett större sammanhang. Vi kan synliggöra systemet och utreda: finns det till exempel mor- och farföräldrar som kan hjälpa till, säger Kotanen.

Inte heller framöver kommer socialarbetare att bli terapeuter.

– Vi är myndighetsmänniskor som ibland måste fatta obehagliga beslut. Men i och med den nya modellen kanske det är enklare att få familjerna att förstå våra beslut, funderar Kotanen och konstaterar att ju bättre man kan motivera sina beslut, desto oftare förstår klienten varför de fattats.

Kotanen påminner att de regionala skillnaderna kan vara stora. Enligt henne är man i Jakobstadsregionen på väg åt rätt håll vad gäller barnskyddets klientmängd. Mängderna är ännu för stora, men inte katastrofala.

– Nog har vi ännu en väg att gå.

Visst finns det också utmaningar i omorganiseringen, konstaterar Nyberg.

– Våra arbetsvillkor är väldigt olika. Och det kan vara utmanande att få kalendrarna att gå ihop.

Folkhälsans utbildare får beröm av Nyberg.

– De var duktiga och integrerade oss i processen. Processinlärning är bra, då tar man inte bara in fakta utan börjar faktiskt bearbeta sitt eget sätt att arbeta. Och de har uppmanat oss att hitta vårt eget sätt att jobba i stället för att vara kopieringsmaskiner. Det handlar ju om att bygga upp en ny process.

Text: Mira Honkavaara
Illustration: Terese Bast
Foto: Folkhälsans arkiv och THL