Luciamedel ger familjer kraft

Utanför konferensrummets stora fönster breder Ytterös vita sanddyner ut sig.
En grupp pojkar spelar fotboll på stranden. De har kastat av sig skor och jackor och sanden yr där de springer med blossande kinder.

Inne i hotellets konferensrum har Folkhälsans lekledare riggat upp ett stort bord med papper i olika färger, tusch, kritor, vattenfärger, klistermärken, lim och glitter.

En del av glittret tycks ha sökt sig också till golvet.

– Vi hade en liten glitterkatastrof, skrattar lekledaren Sanna Aspholm.

Vid bordet sitter Genevieve, fem år. Hon har lådan med färgpennor framför sig och färglägger omsorgsfullt en avlång pappersremsa.

– All the colors of the rainbow, sjunger hon för sig själv, och gräver samtidigt i lådan på jakt efter nästa färg.

Vid bordets andra ända sitter Isabella som också är fem. Hon har målat med vattenfärger men är nu klar och vill i stället spela Uno.

Lekledaren Elin Herrmans letar beredvilligt fram Uno-paketet ur högen.

Helt veckoslut fritt från matlagning

Det är åtta familjer som den här gången har rest till badhotellet i Ytterö, Björneborg för att delta i sommarens FamiljeKraft-läger, ett av fyra läger som Folkhälsan ordnat i år. Lägret ordnas för familjer som av olika orsaker lever under pressade förhållanden.

Folkhälsans familjearbetare och lekledare är på plats hela veckoslutet. Det ordnas föreläsningar och samtalsgrupper för de vuxna medan barnen har eget program. En del aktiviteter är gemensamma för barn och vuxna.

I lägret ingår helpension och deltagarna har också tillgång till simbassäng och gym under hela vistelsen.

– Det är många föräldrar som påpekar hur underbart det är att komma till dukat bord. Lyxen att under ett veckoslut inte alls behöva tänka på matlagning kan betyda jättemycket, berättar Britt-Helen Tuomela-Holti, som är ansvarig lägerledare.

Tillbaka i lekrummet. Det smäller i dörrarna. De fotbollsspelande pojkarna är tillbaka och de är hungriga. Snart kommer också föräldrarna indroppande. Barnen visar ivrigt upp sina skapelser och föräldrarna skrattar åt glittret som verkligen tycks ha spritt sig överallt: till fingrar, tår och hår och till hotellets tygbeklädda stolar.

Och så äntligen börjar lunchen.

Stöd av varandra

Med bara en lägerdag bakom sig är stämningen deltagarna emellan överraskande familjär.

Ansvariga lägerledare Katarina Fagerström och Britt-Helen Tuomela-Holti.

– Jag har tappat räkningen på hur många läger jag har varit på, men jag ser samma sak varje gång. Familjerna hittar varandra väldigt fort. Redan efter en dag märker man att de spontant söker sig till varandra och samtalar i små grupper, berättar Tuomela-Holti.

Katarina Fagerström, som också är lägerledare, vittnar om samma sak.

– Jag har varit med på fyra läger, och jag blir lika ödmjuk och förbluffad varje gång när jag ser vilket stöd familjerna blir för varandra. Det är kanske det allra viktigaste lägret har att ge, säger Fagerström.

FamiljeKraft-lägren inleds alltid med en presentationskväll där deltagarna, om de vill, får berätta om sig själva och sin situation.

– Ofta vill de berätta ganska mycket, säger Fagerström.

Men det är också den enda obligatoriska programpunkten. Efter det bestämmer familjerna själva vad de gör. Om de vill delta i programmet, eller bara vara för sig själva, eller gå ut i naturen, eller vila.

– En gång var det någon som bara ville sova, minns Fagerström.

Tabu att inte orka

Britt-Helen Tuomela-Holti berättar att är det familjernas behov som i hög grad styr programmet under lägret. Ramarna är fastslagna, men själva innehållet beror mycket på gruppen, till exempel på vilka saker som kommer fram under den första kvällen.

– Det vi lade märke till med den här gruppen var det här med ork, hur man ska orka. Så det har vi diskuterat en hel del, säger Tuomela-Holti.

Hon säger att inte orka ofta är någonting väldigt tabu- och skambelagt.

– I dagens samhälle är det en merit att orka. Om du är en duktig människa, då ska du orka, säger Tuomela-Holti.

– På sociala medier får man dessutom lätt intrycket att alla andra har det så lätt. För den som lever under stor press ökar det bara kraven ytterligare, säger Katarina Fagerström.

– Samtidigt behöver ju varenda människa vila. Och man tröttar bara ut sig ännu mer när man lyssnar till den där förebrående rösten i huvudet, säger Fagerström.

Alla i samma sits

En av de föräldrar som rest till Björneborg är Anders Sjö från Pedersöre. Han har kommit med sina två söner, 9 och 12 år gamla, och är villig att dela med sig av några av sina erfarenheter.

Sjö berättar att han är frånskild och att han har varit arbetslös till och från de senaste fem åren. Utöver arbetslösheten har bland annat sonens ADHD och annat som tärt på krafterna.

– Det har varit en väldigt jobbig tid, konstaterar han enkelt.

Det var en familjearbetare som tipsade Sjö om lägret, och han blev genast nyfiken. Han berättar att det inte har varit helt lätt, men ändå givande att möta andra familjer som också kämpar med olika utmaningar.

– När man berättar sin historia, blottlägger man sig själv på ett sätt som inte alltid är helt bekvämt. Samtidigt är det bra att se att det finns andra som har det svårt. Jag har vissa bekymmer, andra har sina. På det sättet är vi alla i samma sits, säger Sjö.

Att orken tryter är något som Anders Sjö också känner igen. Antingen att man själv inte orkar, eller att någon i den närmaste kretsen är utmattad eller rentav utbränd.

Han säger att det för en utomstående kan vara väldigt svårt att ha förståelse för att en till synes fullt frisk människa inte orkar laga mat eller diska efter maten. Att det är för betungande att ens sticka sig in till en bekant på en kopp kaffe.

– Det är lätt för utomstående att säga att det är bara att göra si eller så, men har man inte stått i någon annans stövlar ska man inte döma.

Folk vill ofta hjälpa på sitt eget sätt, men ibland stjälper det mera än det hjälper, säger han.

Sjö talar varmt om sin egen familj som stött honom och pojkarna under årens lopp. Men han framhåller att det också är tungt för de anhöriga att alltid vara de som ställer upp när orken inte räcker.

– Man måste komma sig så långt i sina tankar att man godkänner att man inte klarar allt. Det är jättesvårt. Men när man inte orkar själv, eller när ens anhöriga inte längre orkar, då måste man låta utomstående komma in och hjälpa, resonerar han.

Utrymme att tänka efter

Britt-Helen Tuomela-Holti berättar att en del av de familjer som kommer till lägren redan har sökt utomstående hjälp men inte fått rätt slags hjälp eller blivit avvisade. De är besvikna på vänner och myndigheter.

– Det är inte så lätt att be om hjälp. Det är inte lätt att veta vart man ska vända sig. Så vi försöker berätta vilka alternativen är och uppmuntra dem att försöka igen, att inte ge upp, säger Tuomela-Holti.

De kanske allra viktigaste råden är ändå de föräldrarna ger varandra, säger Katarina Fagerström. Alla erfarenheter är inte dåliga. Samtidigt kommer man förbi felaktiga föreställningar om hur till exempel barnskyddet arbetar, hur det är att prata med en psykolog eller vad en stödfamilj är.

– Föräldrarna är jättevisa. De har svaren. Det vi erbjuder är utrymmet att tänka efter, säger Fagerström.

Text & foto: Pamela Friström