Våld är aldrig barnets fel
Publicerad 3 augusti 2010
Barn upplever våld oftare än vi tror. I en klass på 21 elever uppskattas tre av eleverna ha upplevt eller konstant uppleva våld i sin närmiljö. Trappan hjälper barn som upplevt våld i familjen.
Folkhälsan tycker att det är viktigt att arbeta med barn som upplever våld. Därför går Luciainsamlingens medel 2009 till projekt och verksamheter som på olika sätt stöder och hjälper barn som har utsatts för våld i hemmet. Ett av de här projekten är en utbildning som heter Trappan. Det är en arbetsmodell för att hjälpa barn som har bevittnat våld i familjen.
Den ansvariga utbildaren socionom och psykoterapeut Inger Ekbom från Sveriges Rädda Barnen utvecklade Trappan-modellen i mitten av 1990-talet. Trappan är en arbetsmodell som består av krissamtal i flera olika steg. Modellen är utvecklad för personer som i sitt arbete kommer i kontakt med barn som bevittnat våld i familjen. De kan använda modellen som arbetsredskap då de talar med barnen.
Tanken är att det ska växa fram ett förtroende mellan barn och vuxen, så att barnet vågar tala om och bearbeta sina upplevelser och känslor kring traumatiska händelser.
Det är viktigt att hjälpa
Ekbom berättar att barn ofta tror att det är deras fel att det förekommer våld i familjen.
− Till en viss ålder tror barn att jorden snurrar runt dem. Därför tror de också att de är orsaken till problemen i hemmet, säger Ekbom.
De här tankarna kan leda till att barnets utveckling rubbas eller till och med avstannar helt.
− Ofta tänker de vuxna i en familj att barnen inte påverkas av våld som förekommer mellan de vuxna. De tror att barnen sover eller inte förstår vad som händer. Därför har de ofta svårt att förstå hur mycket skada barnet kan ta. Ofta då man föreslår Trappan- krissamtal så får man motivera behovet. Man får förklara för föräldrarna att barnen ser och hör vad som händer i familjen och att också de behöver stöd och hjälp för att kunna bearbeta sina känslor och tankar, säger Ekbom.
− Då något traumatiskt sker vet barn inte alltid om det har hänt på riktigt. Det är viktigt att barn ska förstå att våldet är verkligt. De behöver hjälp med att förstå vad det är som händer och att det är sant, säger Ekbom.
Enligt Ekbom vill barn ofta helst inte tänka på vad som hänt då det kan kännas lättare att låta bli. Men det är viktigt för barns utveckling att känslor och tankar bearbetas.
− Då våld förekommer i en familj skulle man kunna beskriva situationen i familjen som ett krigstillstånd eller ett minfält. Barnet i en sådan familj är hela tiden på helspänn, säger Ekbom.
Trappan som arbetsmodell
Resultatet av Inger Ekboms arbete med Trappan blev boken ”... och han sparkade mamma”. Den är en konkret handbok som förklarar arbetsmodellen och hur den ska användas. Ett barn kan ha svårt att berätta om sina upplevelser. Därför består Trappan av flera olika steg. Som i en verklig trappa, går man vidare ett steg i taget. Stegen består av ett antal samtal. Antalet samtal kan variera beroende på barnets behov. Det är viktigt att föräldrarna deltar, helst både mamma och pappa. Det är bra om till exempel barnets mamma är med om de inledande samtalen. Då förstår barnet att det är i sin ordning att tala om våldet i hemmet.
De tre stegen
Det första steget är att skapa kontakt med ett barn som har bevittnat våld i familjen, hur man för våldet på tal, rekonstruerar det barnet upplevt och avslutar det så att barnet ska kunna lämna det traumatiska bakom sig. Det första steget kallas ”kontakt”. Det viktiga är att skapa en god kontakt med barnet. Barnet ska få veta vad samtalen kommer att gå ut på och på vilket sätt man kommer att arbeta.
Det andra steget i modellen kallas ”rekonstruktion”. Då en kontakt har formats, ska den vuxna och barnet tillsammans tala om händelser som barnet har varit med om. Tanken är att barnet så småningom ska klara av att återskapa svåra upplevelser. Som hjälp används tillgängliga fakta och barnets egna minnesbilder. Den vuxna som arbetar med barnet ska hjälpa barnet att minnas så mycket som möjligt av vad som har hänt. Av fragmentariska minnen ska en helhet växa fram. Med hjälp av lekmaterial kan barnet visa vad som hänt. Det kan vara lättare än att konkret berätta om våldet i hemmet.
Det tredje och sista steget i Trappan kallas ”kunskap”. Barnet ska få kunskap om vanliga reaktioner då man har varit med om ett trauma. Barnet ska förstå att det är normalt att reagera på händelserna, genom att till exempel få svårt att sova eller känna rädsla och ångest. Det är viktigt att samtalen inte avslutas för fort, utan även det tredje steget ska få ta tid. Om kontakten med barnet bryts för tidigt kan barnet känna att arbetet inte har fullbordats. Under det tredje stegets samtal ska man tala om vad som händer i barnets liv nu och om något har ändrat sen samtalen inleddes. Innan samtalen avslutas ska barnet få veta vem som kan hjälpa om det behövs och hur barnet får kontakt med till exempel en socialarbetare eller en skolhälsovårdare.
Trappan är en konkret, lösningsinriktad modell i hur man kan arbeta med barn. I alla tre steg kan man ta hjälp av att rita eller skapa berättelser. Dessutom finns färdiga arbetsblad och temabilder som man ska ta till hjälp i arbetet.
Tystnadens kultur
Våld i familjer får lite synlighet i samhället. Ämnet är tabu och därför svårt att lyfta fram. Ekbom tror att en av orsakerna kan vara vår historia i Norden.
− Det är inte länge sen det var tillåtet att man slog till barnen. Våldtäkt i äktenskapet fanns inte som begrepp. Våld i familjen har fallit under allmänt åtal först från år 1982 i Sverige, säger Ekbom. I Finland kriminaliserades våldtäkt i äktenskapet år 1994. Kulturen är också en orsak till att det talas så lite om våld i familjen.
− Sådant som angår familjen ska hållas inom fyra väggar och inte diskuteras utanför hemmet. Det är väldigt privat. I familjer där våld förekommer råder tystnadens kultur. Efter att en våldshändelse har ägt rum i en familj talar man inte om händelsen, utan lever vidare som om inget hänt, säger Ekbom.
Åsa Carlsson, som jobbar som koordinator på Folkhälsan instämmer.
− I finlandssvenska kretsar har det ofta varit viktigt att visa en prydlig fasad. Vi måste komma ihåg att våld förekommer i alla samhällsgrupper, säger Carlsson.
Enligt Ekbom har barn ofta svårt att tala om våld som förekommer i familjen.
− Ofta blir de lättade när de får tala ut, men till en början kan det kännas jobbigt, säger Ekbom.
Samarbete är viktigt
Ekbom betonar samverkan mellan olika instanser då man arbetar med barn som upplevt våld i familjen. Barn kan börja må psykiskt dåligt av att leva i en familj där våld förekommer. De kan få en diagnos men bli utan vård då kommunen inte alltid har råd att bekosta vården. Då ett barn inte får vård kan det leda till andra problem och symtom senare som kunde ha förebyggts. Det kan hända att barnet får svårigheter med skolan eller själv blir våldsamt.
Det är vanligt att barn som vuxit upp i ett hem där våld förekommer aldrig blir av med våldet. De kan bli utsatta för våld i sina egna parrelationer eller själv utöva våld mot sin partner. Våldet kan bli en ond cirkel som lever vidare från en generation till följande.
− Vårdkedjan är väldigt viktig. Med vårdkedja menar jag samarbete mellan polis, socialvård och andra instanser som kan vara inblandade. Ett bra samarbete kan göra väldigt stor skillnad för barnets välmående, säger Ekbom.
Det är viktigt att den information som en instans har går vidare till nästa. Det är lättare att hjälpa barnet om man vet så mycket som möjligt om barnets situation.
Ekbom säger att vårdkedjan fungerar väldigt olika i olika kommuner i Sverige. Enligt Åsa Carlsson stämmer det här överens med situationen i Finland.
− I en del kommuner kommunicerar de olika instanserna väldigt bra med varandra, medan samarbetet i andra kommuner inte fungerar så bra, säger Carlsson.
Text: Lena Mäntymaa
Illustration: Jenny Lucander-Holm