Törnrosas täppa flödar av fantasi

Pilträdet vägrade böja sig så den japanska trädgårdsplätten fick bli aztekisk, det vackert dekorerade lusthuset var för litet och förvandlades till redskapsskjul, de bastanta traktordäcken blev blomstersängar, örtagården fick ge efter för humlen. Men grodan har inte förvandlats till prins och trädgårdstomten håller envist fast vid sin tomteskepnad. I denna trädgård verkar allting vara möjligt, fast just nu håller den liksom andan, den är en Törnrosaträdgård i väntan på bättre tider.

Det var i slutet av maj 2009 som Anette Åberg-Mattsson fick beskedet att hon lider av svår aplastisk anemi (SAA), en mycket sällsynt och allvarlig blodsjukdom. Hon arbetade som byråsekreterare vid Kimitoöns vuxeninstitut, men vid sidan om hade hon börjat utbilda sig till socionom med diakonal inriktning. Hon var 40 år, mitt i livet, och hon ville ”pröva på något annat” då allting förändrades i ett slag; den väl förberedda alterneringsledigheten blev sjukledighet och i stället för att börja med något nytt fick Anette lov att avstå. Men inte ge upp.

– När jag var som sjukast och knappt orkade ta mig från sängen till matbordet hade jag ändå som mål att varje dag gå ner i trädgården och runt huset för att få lite frisk luft och motion. Det gäller att hitta på småknep för att hålla blicken riktad framåt och hållas psykiskt levande, säger Anette.

Till de knepen hör både att skriva dikter och dagbok, att läsa andlig litteratur och att fortsätta vara kreativ. Anette bygger dockhus och skapar sin egen trädgård. Det gjorde hon innan hon blev sjuk och det har hon fortsatt med även om premisserna är förändrade och krafterna tryter.

– Tidigare var tanken på en trädgård närmast motbjudande, men intresset vaknade för ca fyra år sedan när jag insåg att det är jag själv som får bestämma hur min trädgård ska se ut och hur jag sköter den och att den inte alls behöver följa några konventionella regler.

– Jag brinner för min trädgård och jag älskar att planera och flytta plantor och pyssla i den även om jag knappt vet vad för sorts plantor och blommor jag har.

Förbjuden frukt

Anette och hennes familj har en bondgård i Östermark i Kimitoöns kommun och trädgården ligger vid bostadshuset. Av medicinska skäl blir det inte så mycket planterande och bökande i jorden just nu.

– Min trädgård lever nu andra året i rad någon form av slumrande Törnrosaliv. I fjol var jag alldeles för svag för att orka göra så mycket annat än sitta och njuta i den. I år skulle jag ändå orka göra något litet, men jag får inte för läkarna eftersom jag har dåligt immunförsvar och olika bakterier och annat som finns i myllan och i de torra bladen därför kan vara livshotande.

Sjukdomen går ut på att benmärgen slutar producera blodkroppar och i höstas genomgick Anette en benmärgstransplantation för att få igång produktionen på nytt. Det hela underlättades av att hennes bror kunde fungera som donator. Minst ett år efter ingreppet är man ändå mycket infektionskänslig och det finns strikta regler både för vad man får äta och göra. 

– Jag kan inte heller ha köksland i år, men jag har bestämt mig för att ändå njuta av det som finns i min trädgård. Jag går och tittar på hur allting växer, fotograferar, sitter och läser, lyssnar till fågelkvitter, tittar på skalbaggar och fjärilar. Allt detta har större betydelse nu när jag inte är upptagen med att hela tiden göra något i min trädgård.

Det enda Anette vågar göra den här sommaren är att hacka lite ogräs med en långskaftad hacka. Andra akuta ingrepp får hennes man, som är jordbrukare, och två tonåriga söner hjälpa till med.

– Jag är annars en självständig person som brukar klara mig på egen hand men nu har jag inget val och jag inser hur värdefullt det är att ha nära och kära som hjälper.

Kontrollerat vildvuxet

Egentligen är det inte blommorna som spelar huvudrollen i Anettes trädgård. Stenar och krukor av olika slag är hon speciellt förtjust i och om ett föremål är rostigt och slitet har det stora chanser att hamna i hennes trädgård. En del av krukorna har hon gjort själv i cement eller lera och de största stenarna, som fungerar som bord och bänkar, härstammar från gamla husgrunder som hon hittat på hemgårdens ägor. En del av järntrådsprydnaderna har Anette också själv vridit till.

– Det ska inte få kosta, för mig gäller återvinningsprincipen både inom- och utomhus. De saker jag placerar i min trädgård ska inte vara perfekta precis som inte heller min trädgård. Min trädgård ska vara kontrollerat vildvuxen, inga raka rabatter, och mätinstrument använder jag överhuvudtaget inte. Jag gör det mesta på känsla och ser sedan vad resultatet blir. Antagligen gör jag helt fel om man går enligt regelboken och troligtvis skulle jag komma lindrigare undan om jag följde den.   

I Anettes trädgård får bokstavligen alla blommor blomma, kirskål kan ätas och maskrosor är glada i färgen, men det finns ett undantag.

– Jag planterade balsaminer för några år sedan, men nu hackar jag upp alla som visar sig. De tar över allting och de är ju inte ens vackra.

Aldrig tråkigt

Anette upplever att sjukdomen har förändrat henne som människa, hon har blivit ödmjukare och kan glädas över små saker i vardagen, men trädgårdsdrömmarna har inte förändrats.

– Jag upplever min nuvarande situation som en parentes och går och planerar vad jag ska göra ”sedan när jag kan”. Jag har ett stort behov av att göra saker och jag är envis. Jag ser vad som borde korrigeras och det ogjorda gör mig uppmärksam på min hjälplöshet.

I planerna ingår bland annat att ersätta den gamla syrenhäcken med en blomsterrabatt, att putsa upp den lilla dammen, att bredda vissa rabatter och anlägga ett nytt kryddland.

– Och så den eviga drömmen om ett lusthus. Jag har hela tiden planer på att förverkliga den drömmen och just nu ser det ut som om vår gamla lekstuga skulle kunna byggas om till lusthus. Min son har redan byggt nytt tak på den.

Lusthuset kan kanske ses som en symbol för Anettes livsfilosofi.

– Det är förstås mycket jag inte orkar göra och en stor del av min tid går åt till vila, men inte en stund har jag tråkigt. Det är småsaker som ger styrka. Det behövs inga stora upplevelser. Man måste se det goda i allting, annars blir man knäckt.