De stora fönstren i den gamla brandstationen kastar skarpa ljuskäglor ut i den mörka vinterkvällen.
På insidan ses gängliga siluetter röra sig mellan skugglika bilvrak och tunga verktyg. Garaget är Folkhälsans
populära tillhåll för alla ungdomar som gillar att meka med mopeder, bilar och annat som brummar och låter.
– Det är en otroligt viktig verksamhet för alla ungdomar som inte är sportintresserade, säger ledaren Niklas Eriksson.
Så fort man kliver över tröskeln slår doften av bensin, betong, sotig maskinolja, kaffe och gemenskap emot en. Det skramlar, hamrar, dunkar, väser och fräser från alla hörn. Inne i den luftiga lokalen som en gång hyste Jomala kommuns brandbilar trängs nu gassvetsar, bildäck, skiftnycklar och dissekerade mopeder. Väggarna är fyllda med oljiga verktyg och i luften hänger ett rostigt bilvrak. Rena rama himmelriket för den som älskar att meka, med andra ord.
Och älskar att meka, det gör Niklas Eriksson. Till vardags är han VVS-ingenjör, men passionen för muttrar och skruvmejslar gör att han varje vecka leder mekarklubben för lika skruvgalna ungdomar i Garaget, den garagelokal verksamheten huserat i sedan förra våren.
– Det här med att meka har alltid varit ett stort intresse. Ända sedan jag kunde hålla i en skiftnyckel har jag skruvat och pillat på saker. Det spelar ingen roll vad det är, så länge det brummar och låter är det kul att skruva på det, säger Niklas och ler brett.
Men, visst, inte är det enbart skruvarna som drar.
– Självklart är jag främst här för ungdomarnas skull. Jag trivs bra med de här ungdomarna, det är fina killar, så det känns bra att kunna göra något som är viktigt för dem. Det behövs ju en ledare här, och en ledare som själv både gillar ungdomar och att meka.
Niklas tycker också det är viktigt att det finns något roligt att göra för de ungdomar som inte är sportintresserade.
– Jag har själv två söner som har helt olika intressen. Den äldre hänger helst här med mig medan den yngre killen ärvt sin mors fotbollsintresse. Det satsas så mycket på idrotten, men det betyder ju inte att alla är intresserade av det.
– Huvudsaken är ju att ungdomarna har något att pyssla med. Det är viktigt med gemenskap, inte minst i tonåren.
– Här blir ungdomarna snabbt sammansvetsade, säger Niklas och det glittrar lite skämtsamt i ögonen åt ordvitsen. Svetsarhumor, helt klart, och helt rätt.
Killarna i verkstaden håller med.
– Om jag inte kunde hänga här och meka skulle det bli mycket mer tid vid datorn, säger Emil Gustafsson, 16 år, som har en mopedbil han gärna skruvar på.
– Eller sova, säger Lucas Nordberg, 16 år, och gäspar lite demonstrativt.
Lucas har haft egen moped i många år och är helt ointresserad av sport.
– Men jag har alltid gillat att meka med prylar. Det är kul när saker går sönder, då är det bara att skruva på tills det fungerar igen. Det är roligt att se hur saker är konstruerade och hur alla delar hänger ihop. Och att få dem att funka igen, så klart. Garaget är ett toppenställe för oss som gillar sådant.
De andra nickar instämmande. De är alla glada över att ha tillgång till ett varmt garage, komplett utrustat med alla tänkbara verktyg.
– Här finns både sysselsättning, sällskap och utrustning, säger Emil och torkar lite förstrött av ett sotigt rör med en ännu sotigare trasa. Och väldigt sotiga händer.
– Det är jättebra att Garaget finns, annars skulle man vara tvungen att ligga ute i kylan och skruva. Det är inte så kul, säger Markus Andersson, som snart fyller 18 år och håller på och grejar på en fin gammal rishög.
– Dessutom är det roligare att meka ihop. Man har någon att prata med, samtidigt som det alltid finns någon på plats som kan hjälpa en.
Att det är ett bra garage är de alla överens om.
– Det är faktiskt ett fullständigt garage. Vi har det mesta en mekarfantast kan tänkas drömma om – MIG-svets, TIG-svets, gassvets, billyft, kompressor och mycket till, säger Niklas och ser sig stolt omkring i garaget.
Det enda som egentligen saknas i Garaget är tjejer.
– Just nu har vi inga tjejer som brukar komma hit och meka, men det skulle vara jätteroligt. Det finns massor med tjejer som kör skotrar och mopedbilar nuförtiden, förutom en och annan som kör moped eller motorcykel. Och bil skaffar ju de flesta så småningom och då är det bra att kunna småmeka lite, säger Niklas.
– Vi har faktiskt diskuterat möjligheten att ha en tjejkväll och kanske försöka locka hit tjejerna via skolans teoritimmar för mopedförare. Det kunde kanske ingå en sorts praktikdel där man i alla fall lär sig byta lampor, olja, kolla stift och sådant.
Alfon Eriksson tar sig en titt under en bil.
I Garaget lär man sig också att värna om den egna säkerheten.
– Vi är noga med att påpeka för ungdomarna hur viktigt det är att alltid använda hjälm när man åker moped eller motorcykel. Vi skulle också gärna se att fler ungdomar använde ryggplattor redan när de kör moped, om inte annat så för att få in vanan.
– Men man behöver faktiskt inte köra hårt för att bli mos vid en krock. Utan ryggplatta räcker det med att man kör omkull på en slirig väg för att hamna i rullstol.
Sedan hösten driver man också en kampanj tillsammans med försäkringsbolagen som sponsrar belysning och blinkers för ungdomarna.
– Vi märkte att många kör omkring med undermålig belysning på sina fordon, och för försäkringsbolagen är det en bra och billig investering för att enkelt förhindra dyra och onödiga olyckor.
Vi kikar runt lite i den sotiga, oljiga lokalen med motoriga lukter. Under bilvraket som dinglar högt uppe i luften står Alfons Eriksson, 16 år, och kikar fundersamt på det rostiga underredet. Det är hans pappa som håller i klubben och motorintresset har han uppenbarligen fått med sig i blodet. Eller kanske det är olja som rinner genom ådrorna på herrarna Eriksson?
– Ja, det kanske det är! säger Alfons och skrattar.
Han är redan inne på sin femte isbil och väntar otåligt på att få körkort och riktig bil. Ändå är det inte direkt motorer som är framtiden för Alfons.
– Jag satsar på att bli ambulanssjukvårdare. Jag har varit med i frivilliga brandkåren sedan jag var 9 år och har alltid velat jobba inom ambulansen.
Att det är hans pappa som leder mopedklubben tycker han bara att är roligt.
– Jag är jättestolt över honom, han har lärt mig väldigt mycket värdefullt. Vi gör massor ihop eftersom vi har motorer som gemensamt intresse. Han är en toppenpappa, säger Alfons.
Vilken tonårspappa får känna sådana honungsord rinna genom öronsnäckorna?
– Det är klart det känns bra att höra, säger Niklas och blickar stolt på sonen.
– Det är viktigt att vi vuxna finns där för våra ungdomar, både våra egna och andras.
Text och foto: Lina Antman