Ordförande: Socialt?
Publicerad 16 april 2010
”The media is the message” skrev den amerikanske samhällsvetaren Marshall McLuhan redan för 50 år sedan långt innan datorer börjat länkas samman i gränslösa elektroniska nätverk. När man i dag gör axplock i cyberrymden och försöker sig på innehållsanalys förefaller McLuhans tes i allra högsta grad gälla också för sociala medier. (Sociala medier är en oprecis term som kan beteckna webbsajter, bloggar, communities – ett slags diskussionsklubbar på nätet – och sofistikerade kommunikationsverktyg av typ Facebook – där man lägger upp en personlig sida och bjuder in ”vänner”).
Att finnas på mediet är det viktiga – det som skrivs, visas eller uppförs gör mer sällan ett bestående intryck. Tekniken i sig har blivit allt mindre betydelsefull – den finns överallt och är alldaglig som en brödrost eller tv-apparat (åtminstone tills man börjar kämpa med fjärrkontrollen) – man anpassar sig och utnyttjar men beteendeförändringen blir försåtligt automatisk. Det revolutionerande (Dagens Industri 15.1.2010) är att ”terminalen” eller ”gränssnittet” nu är mobiltelefonen, som redan når 3,3 miljarder människor överallt i världen, också i fattiga länder. Nätet är numera globalt på riktigt.
Barack Obamas framgångsrika presidentvalskampanj blev det slutliga genombrottet för sociala medier som kommunikations- och marknadsföringsform. Allt fler företag anlitar bloggare för produktplacering – något som är mycket försåtligare än vanlig igenkännbar reklam. För välprofilerade ungdomar har detta plötsligt blivit en icke oäven inkomstkälla.
För förmedling av politiska budskap och massmobilisering är nätet ett måste. Protesterna i Iran efter försommarens presidentval hade inte varit möjligt utan ”twitter” (nätbaserad kommunikation med kortmeddelanden) och bilddokumentation på sociala medier. Vi talar om ”rörelser” (i flera bemärkelser) som får våra inhemska politiska bloggar att verka inte bara träiga som en statsminister utan också triviala sömnpiller för en – i själva verket – vaken befolkning. Denna tar för sig av den ”förstärkta verklighet” (augmented reality) som man med ständig uppkoppling erbjuds med tillgång till realtidskommentarer – t.ex. då man står framför ingången till en restaurang och undrar över om det värt att gå in.
Men nätet är inget för godtrogna. Den nyaste trenden (Dagens Nyheter 17.1.2010) är ”fejkbloggar”, d.v.s. hemsidor som levande beskriver personer och familjer som är helt uppdiktade, men vars upplevelser får ett eget ”liv” på nätet. Kanske fejkbloggarna borde definieras som litteratur i de sociala mediernas värld.
– När den virtuella verkligheten möter den reella blir det inte alltid så som det var tänkt. Tietoviikko (22.1.2010) beskriver en ”community” som på nätet planerade en ”innovationsresa” tur och retur till Uleåborg med Pendolino. Man lyckades ragga upp deltagare, engagera företagssponsorer och få VR att pröva ett trådlöst nät på tåget (bara för förstaklasspassagerare!). Under resan norrut skedde fysiska möten och idéerna flödade. På hemresan drabbades tåget av datorhaveri och stoppade för två timmar. Deltagarna däremot drabbades av trötthet och seminarieverksamheten ”torkade in” för att återupplivas i restaurangvagnen. Resultatet av resan gick egentligen inte att sammanfatta men i det sociala mediet var alla överens om att man gjort något speciellt och att det varit trevligt. Reportaget avslutades med konstaterandet att ”konkreta resultat uppnås på något annat sätt”.
Som engagerad i ett faktiskt socialt nätverk som också erbjuder när- i stället för nätkontakt är det frestande att bli ironisk och le över lättköpta poäng. Men vi får nog ta de sociala medierna på allvar – en folkrörelse som verkar över generationsgränserna bör säkerställa att meddelandena når fram – med medier som respektive generation är mottaglig för. Med vilket allvar återkommer jag till i nästa ruta.
God fortsättning på det nya mediala året!
Mats Brommels , professor, Samfundet Folkhälsans ordförande