Ordförande: Osocialt

Publicerad 16 april 2010

I min förra ruta funderade jag på det explosionsartat ökade intresset för sociala medier. På några år har användningen spritt sig från pionjärer och IT-generation (de som fingrat på datorer och spelkonsoler sedan förskolåldern) till den stora allmänheten.

Företagen har snabbt hakat på och utnyttjar nu sociala medier som en allt viktigare kanal för marknadsföring och kundkontakter. En tredjedel av finländarna kan nås via den största globala operatören. Den snabbast växande gruppen lär finnas i åldersspannet 35–54 år. Det om något visar att sociala medier blivit ”mainstream”.

Samtidigt formligen översvämmas traditionella mediers prasselsidor av inlägg om avarterna av kommunikation på internet – paradoxalt nog samtidigt som man öppnar nya bloggsajter och fortsätter tillåta anonyma kommentarer på sina virtuella sidor.

Tonfallet är kritiskt – alltfler redaktionella inlägg kräver restriktioner och kontroll. Om diskussionen om internet tidigare handlat om dess välsignelser – lätt åtkomlig information och kunskap som ständigt uppdateras, möjligheten till enkel expertkonsultation och möjligheten att snabbt kunna organisera sig i konsument- eller patientgrupper för att utbyta erfarenheter – är det nu hot och faror som engagerar skribenterna.

Per Strömbäck anger i Dagens Nyheter (16.2.2010) några av dem: nätmobbning, falska läkemedel, stulna användaridentiteter, ekonomisk brottslighet, upphovsrättsintrång och sexbrott – allt sådant som ett rättssamhälle beivrar.

Alltfler frågar om det inte finns skäl att sätta stopp för sådana rasistiska påhopp och dödshot mot politiker som i skydd av anonymitet får grassera på webbsidor och bloggar utan att operatörer eller redaktioner resolut avlägsnar dem.

Strömbäck påpekat att integritet inte är synonymt med anonymitet. Individens integritet skyddas av rättssäkerhetsmekanismer, som inte bara garanterar fysisk okränkbarhet utan också kriminaliserar förtal och skadegörelse, och som bara kan upprätthållas av ett organiserat samhälle. Det virtuella samhället hotas – på samma sätt som det reella – av anarki och de hänsynslösas övertag utan tydliga normer om rätt och fel baserade på värderingar som omfattas av en majoritet av sina medlemmar. Nämnde Strömbäck har startat ett debattforum på nätet (!) (www.netopia.se) om hur ”det goda samhället kan skapas på internet”.

Det finns skäl att delta i den diskussionen och hävda att samma regler om individers rätt bör gälla på nätet som i det levande livet. Förutom normer behöver det virtuella samhället också vettiga vanor, anpassade till medielandskapet. I den reella världen utsätter vi oss t.ex. inte medvetet för faror – varför göra det på internet?

Enligt en artikel i Dagens Nyheter 23.2.2010 är unga internetanvändare väl medvetna om farorna och undviker dem. ”Det finns idioter överallt. Man klickar bort dem”, säger Alison, 18 år, apropå okända som vill chatta med webbkamera. Men hon säger också: ”Om man inte fattar att man måste vara försiktig på nätet är man inte mogen att vara där. Om jag var förälder skulle jag aldrig låta mitt barn ha datorn på sitt eget rum”. En kommande förälder med tydlig känsla för behovet av gränsdragning.

Trots webbsajter som ”Second Life” har vi bara ett liv – det är fysiskt och det blir meningsfullt i en social gemenskap med andra individer. Det är i de direkta mötena mellan människor av kött och blod som vi kan uttrycka känslor och uppfatta kroppsspråk. Det är då vi förstår vad som glädjer och som gör ont och då vi lär oss hänsyn och tolerans.

Företag och organisationer gör säkert rätt i att engagera sig i sociala medier. Men det bör vara ett komplement till den mångfald av fysiska möten som krävs för levande gemenskap, kommunikation och utbyte människor emellan. För att inte tala om att de främjar hälsan.