Livet är (inte alltid) en dans

Publicerad 15 september 2011

Det är inte negativt att vara handikappad, det är en utmaning som ger mera innehåll i livet. Det säger 17-åriga Kalle Andersson, som drabbades av en cp-skada som nyfödd. – Livet är inte alltid så lätt och alla gånger går allting inte som en dans, men också om det ser svårt ut eller tar längre tid så klarar jag det. Jag gör saker och ting på mitt sätt.

Kalle Andersson i Borgå är som vilken 17-åring som helst. Han studerar handelsämnen, han gillar datorer och på fritiden träffar han kompisar och lyssnar på metallmusik. Den enda skillnaden är att han har problem med rörligheten i benen och för det mesta rör sig med rullator och käppar. Inte för att det hindrar Kalle från att ta sig fram – han klarar vardagen på sitt sätt och är bland annat färsk FM-medaljör i rullstolsdans.

– Jag har problem med rörelseförmågan men det påverkar inte mitt förstånd, säger han.

Musklerna i benen är spända och styva och lyder inte riktigt signalerna som hjärnan sänder. I skolan använder Kalle rollator men annars använder han käppar för att röra sig hemma eller hos kompisarna.

– Det gör inte ont i benen, det ser bara lite svårt ut då jag går, beskriver han.

Det är bara ute på stan som han tar sig fram i rullstol och, förstås, då han dansar. För två och ett halvt år sedan upptäckte Kalle rullstolsdansen. Då gick han i nian och två representanter från Rullstolsdansförbundet besökte hans högstadieskola och gav en uppvisning i rullstolsdans. Han blev nyfiken och nappade på chansen att prova.

– Först var jag lite tveksam för det verkade inte så intressant. Men sedan var det också roligt att röra på sig till musik, berättar han.

Där, i skolans gymnastiksal, tog hans danshobby fart och numera övar han två gånger i veckan.

– Det går att dansa till alla slags musik och alla danser som man kan dansa på vanligt sätt så kan man dansa i rullstol. Det finns duodans där två rullstolsdansare dansar tillsammans och combidans där den ena dansaren sitter i rullstol och den andra står. Båda är roliga på sitt sätt.

Kalle har en danspartner, Ulla Ayrer, som han brukar öva de olika turerna med. Han beskriver duodansen som en form av koreografi; man gör vissa rörelser, tvinnar runt med stolen, man rör sig framåt, bakåt och åt sidan. Det knepiga är att få rullningarna med stolen att bli precis så långa eller korta som man vill. De är där som skickligheten mäts.

– Man måste kunna kontrollera sin rullstol, det är det allra viktigaste. Dessutom så ska man förstås röra sig i takt med musiken.

Det finns dansproffs som har specialbyggda rullstolar då de dansar men Kalle tar ut svängarna med den rullstol han har. Det gör dansandet lite mer krävande.

– Rullstolen ska vara lätt att manövrera för att den ska passa för danshobbyn. Dansaren ska inte behöva använda kraft för att hantera stolen. Man ska använda kroppen och inte armarna för att röra sig på dansgolvet, då ser det mera ut som dans, förklarar Kalle.

Händer det att ni kolliderar med varandra?

– Mmm, visst blir det kollisioner ibland. Speciellt om dansgolvet är litet och dansarna många så måste man akta sig lite, säger han.

Avståndet till paret är viktigt då man dansar rullstolsdans. Det gäller att hela tiden hålla reda på hur danspartnern rör sig och att rörelserna är likadana.

– Om man till exempel gör svängar, och har ryggarna mot varandra, så måste man snurra tillbaka till exakt samma ställe där man började, förklarar han.

Under de senaste åren har Kalle gått från nybörjare till skicklig rullstolsdansare och har i själva verket blivit så duktig att han i fjol dansade till sig en guldmedalj i FM-tävlingarna. Då dansade han tillsammans med Karin Antell.

– Det var den första tävlingen någonsin som jag deltog i. Det kändes bra att vinna!
För Kalle är musiken en av stora lockelserna i rullstolsdansen. Musik är hans grej och han lyssnar alltid på musik då han är hemma – ”det är ingen skillnad om det är dag eller natt”.

Dansen har i själva verket fördjupat Kalles musikintresse. Han har börjat tänka mycket mera på rytm och räknar takter i huvudet. Då han började dansa så hände det att han hade svårt att fånga upp rytmen i ett musikstycke.

– Det var jättesvårt i början och jag fick lyssna på musiken om och om igen för att hitta takten. Nu har jag blivit bättre på det.

Favoriten är metallmusik, det har den varit länge. Kalles ögon lyser av förtjusning när han tänker på den första live-konserten han såg. Det var 2007 och pappa Kjell tog med honom för att se Metallica. AC/DC hör också till banden som han sett live.

– Många har undrat hur jag kan syssla med rullstolsdans när jag annars lyssnar på metallmusik, men för mig är det inget konstigt med det. Dansmusik är dansmusik och annan musik är annan musik, jag håller dem skilt.

Kalle beundrar de skickliga metallmusikerna. För honom spelar låtarnas texter en mindre roll även om det enligt honom inte alls är som folk ofta tror, det vill säga att metallbanden bara sjunger om död. Snarare är det ofta mycket känsla i texterna.

– Jag är ingen negativ person, men jag får utlopp för en del känslor via metallmusiken. Ibland hittar jag lämpliga texter som stämmer precis säger han.

Spelar du själv något instrument?

– Nä, jag spelar musik, säger han med skrattande ögon.

Den träffsäkra humorn är typisk för Kalle. Han är en glad figur för det mesta, men är inte så förtjust i att folk kommenterar hur ”hurtig och glad och tuff” han är. Han är ju bara sig själv.

– Jag har tänkt att, jo, jag har ett handikapp men det blir inte bättre av att tycka att det är skit. Jag försöker i stället tänka positivt och göra det bästa av situationen.

Kalle studerar företagsamhet och marknadsföring i Handelsläroverket i Borgå och tycker inte att han tvingas kämpa mer än någon annan med studierna. Samma gäller hans vardag: ”Det är inget kämpande, jag göra bara saker på mitt eget sätt.”.

En typisk situation är då Kalle försöker öppna en dörr, till exempel i samband med ett kafébesök. Det ser kanske lite svårt ut då han forcerar dörren, det kan ta lite tid och ibland kan det var till och med riktigt knepigt, men han tänker alltid att ”jag klarar det här”. Kalle tycker det är mycket bättre att försöka själv än att bara sitta utanför och vänta.

– Folk frågar ofta om jag behöver hjälp. Jag vet inte om de försöker vara snälla, men det känns inte så bra att de frågar hela tiden. Jag vågar nog be om hjälp om jag behöver det, men jag klarar mig helst själv.

Enligt Kalle har många en felaktig bild av handikappade som passiva och negativa personer som man ska tycka synd om. Så är det inte alls och han är den första att försöka rätta till snedvridna attityder.

– Det är det som är juttun. Tycker man synd om sig själv så är det säkert att också andra tycker synd om en. Jag tycker om att träffa nya människor och det känns bra att diskutera en stund och märka hur de så småningom inser att jag är precis som vem som helst.

Fördomar hör till de få saker som gör Kalle arg, riktigt arg. Men man vinner inte på att gå omkring och vara upprörd så han brukat ta det lugnt och i ställer försöka få folk att förstå att de har fel. För det mesta i varje fall. Bilister som olovligt parkerar på invalidplats får honom alltid att se rött. Han ilsknar också till då han tänker på trottoarerna i Borgå: de är i uselt skick.

– Jag funderar mycket på handikappades rättigheter, ibland tycks folk skita i hur handikappade har det.

Överlag är han intresserad av allt som händer runt honom och vill gärna vara med och påverka. Han har bland annat engagerat sig i rullstolsdansförbundets styrelse.
För tre år sedan köpte han sin första dator och vid det här laget är han skicklig på att bemästra ettorna och nollorna. Han funderar faktiskt på att studera vidare och utbilda sig till datanom.

– Jag har säkert satt in mig mera i hur datorer fungerar än många andra. Det är roligt att prova olika saker och se vad som händer. Förstås ska man vara förnuftig och inte klicka på länkar som dyker upp och berättar att ”du har vunnit en miljon dollar”.

Han är också aktiv i de sociala medierna, han surfar gärna på nätet och tjattar med sina kompisar.

Kalle har alltid haft ett starkt stöd hemifrån och det har format honom till den han är. Han har fått göra allting som han velat pröva på och föräldrarna har ställt upp och skjutsat honom till kompisar och till olika hobbyn.

– Jag har en äldre syster, Sarah, och mamma och pappa har alltid behandlat oss lika. Det har påverkat mig mycket och är säkert en stor orsak till att jag är så positiv.

I november blir Kalle myndig. Hur ser han på framtiden?

– Jag drömmer om att få körkort. I något skede vill jag också flytta hemifrån och bo i egen lägenhet. Men det är ingen brådska, jag hinner nog.

Text: Petra Sjöblom, Foto: Kristoffer Åberg