Liten körtel kan ge stora bekymmer

Publicerad 11 augusti 2011

Varje år insjuknar över 4 000 finländska män i prostatacancer, vilket gör det till den vanligaste cancerformen bland män. Näst efter lungcancer förorsakar prostatacancer mest dödsfall. Sjukdomen drabbar främst äldre, över 70-åriga män, men förekomsten ökar redan bland över 50-åringar.

När man tittar på prostatacancerstatistiken ser det ut som om antalet fall skulle ha ökat märkbart sedan början av 1990-talet. Det beror inte enbart på en faktisk ökning av antalet cancerfall utan också på att man tog i bruk de s.k. PSA-proverna vid diagnostisering av prostatacancer.

PSA står för prostataspecifikt antigen, som är ett protein som bildas i prostatakörteln. Mängden PSA i blodet ökar t.ex. vid förstorad prostata och prostatacancer.  Mätning av PSA-värdena är ett omdiskuterat test – en del tycker att man borde använda det för att göra prostatacancerscreeningar för män på motsvarande sätt som man gör mammografiundersökningar för kvinnor för att ha hitta bröstcancer, medan en del tycker att man ska använda PSA-testet med eftertanke.

Professor Teuvo Tammela, urolog och överläkare vid Tammerfors universitetssjukhus, berättar att PSA-testet är både tillförlitligt och exakt, men att det också är förknippat med vissa problem.
– PSA-testet ger många felaktigt positiva resultat i och med att PSA-värdet stiger också vid godartade förändringar i prostatan, berättar Tammela. Det leder till mycket extra oro hos många män, men också till överdiagnostisering och överbehandling.

Prostatacancern är såtillvida en knepig sjukdom att det finns många olika slags tumörer. En del växer mycket långsamt, de facto så långsamt att de under mannens livstid varken hinner leda till döden eller ens ge symtom. Andra cancertumörer är mycket aggressiva och växer snabbt och kräver således behandling så fort som möjligt.

När det gäller små tumörer finns det i dag inga undersökningsmetoder för att bestämma vilken typ av tumör det är fråga om.

– Då man tar en provbit från prostatan och hittar en början till cancer är det omöjligt att veta hur tumören kommer att växa. Det kan leda till att man behandlar cancern ”för säkerhets skull” och det igen innebär att många män utsätts för mycket svåra behandlingar i onödan.

Prostatacancern utvecklas stegvis. Först växer tumören i själva prostatan, sedan sprids den i området nära prostatan och senare sprider den metastaser till andra delar av kroppen. Hur cancern behandlas beror på om den enbart finns i prostatan eller om den redan har spridit sig då den upptäcks.
Så länge cancern inte har spridit sig utanför prostatakörteln går den att bota, antingen genom en operation där man tar bort hela prostatakörteln (s.k. prostatektomi) eller genom strålbehandling. Vilken behandlingsmetod som väljs bestäms alltid individuellt från fall till fall. Strålbehandlingen har ofta färre biverkningar efteråt, men sätter å andra sidan många gånger stopp för att göra en prostatektomi senare.

– Problemet är att strålbehandlad vävnad inte riktigt vill läka, eftersom behandlingen leder till att blodcirkulationen försämras och blodkärlen skrumpnar. I extrema fall är vävnaden som om man skulle skära ost: inget blod alls. Det innebär alltså betydligt fler komplikationer. Ibland är ändå en prostatektomi möjligt, men då uppstår ofta problem vid läkningen, som blir lång och många gånger förknippad med komplikationer.

Ja eller nej till screeningar?

Hittills har experterna varit emot prostatacancerscreeningar just för att PSA-testet ger så många falska positiva resultat. För ett par år sedan publicerades två stora undersökningar om screeningarnas effekt på dödligheten i prostatacancer. Den ena av studierna var en europeisk studie, som gjordes i sju olika länder. I den medverkade Finland med hälften av de undersökta männen: 166 000 män i åldern 55–69 år.

Undersökningen visade att dödligheten i prostatacancer minskade med 20 procent. Det kan verka som ett så högt tal att man genast borde införa screening, men ser man på antalet män så är resultatet inte lika positivt.

– Ser man på resultatet i absoluta tal, så måste man screena över 1000 män för att förhindra ett dödsfall. Och även om ett dödsfall mindre alltid är ett dödsfall mindre, så skulle screeningarna leda till så många fler nackdelar att det inte lönar sig.

Framtidens metoder

Forskning kring prostatacancer och diagnostiseringen av den pågår hela tiden. Ett område som forskarna intresserar sig särskilt mycket för i dag är olika avbildningstekniker och hur man kunde använda dem vid prostatacancerscreening. I dag finns ännu inte någon sådan teknik och avbildningen kan inte ens ersätta de biopsiundersökningar som görs på cancertumörerna. Men i framtiden kunde avbildning användas också vid screeningen.

– Under de senaste åren har magnetröntgentekniken utvecklats mycket snabbt och det börjar se ut som om vi med hjälp av den kan lokalisera allt mindre tumörer och till och med bedöma hur aggressiva de är.

– Också biopsierna blir noggrannare och det kan bli möjligt att rikta cancerbehandlingen mer noggrant, så att man kan bestråla bara tumören och inte hela körteln. Ur urinprov kan man igen hitta genförändringar som är typiska för prostatacancer och det kan ge tillförlitligare diagnostik, berättar Teuvo Tammela. Med hjälp av de här metoderna kan man alltså i framtiden ha möjlighet att uppskatta hur aggressiv cancern är och vårdbehovet.

Vem ska testas?

Åsikterna om PSA-test ska tas rutinmässigt t.ex. i samband med hälsogranskningar är delade. Professor Teuvo Tammela tycker att man inte ska göra PSA-test utan orsak. Men, är man rädd för att ha drabbats av prostatacancer även om man är symtomfri, ska ett PSA-test absolut göras.

En grupp män som borde testas är de som har familjemedlemmar som har haft prostatacancer.

– Prostatacancer är en ärftlig sjukdom och en nordisk undersökning, som gjordes i början av 2000-talet bland en- och tvåäggstvillingar visade att risken för att insjukna i prostatacancer är hög om någon i ens närmaste familj eller släkt har haft prostatacancer, berättar Teuvo Tammela.

Också mekanismerna bakom ärftligheten har undersökts mycket, men hittills har man inte hittat en entydig mekanism, t.ex. ett genfel, bakom ärftligheten. För den som har prostatacancer i släkten rekommenderar Tammela att man börjar mäta PSA-värdet regelbundet i 50 års ålder.

Text: Jaana Hagelberg Foto: Kenneth Bamberg