I skuggan av ett beroende

Publicerad 16 april 2010

Enligt statistiken finns det i Finland närmare en halv miljon människor som är alkoholister eller storkonsumenter av alkohol. Man brukar räkna att det för varje alkoholist finns ytterligare 5–15 personer som på ett eller annat sätt drabbas av alkoholismen. Multiplicerar man antalet alkoholister med fem kommer man upp till halva Finlands befolkning. En av dem som drabbats av en annan persons alkoholism är Marianne Siermala.

– Jag var 58 år innan jag insåg att jag var medberoende, berättar Marianne. Och när jag väl insåg det, så insåg jag också varför jag hade varit så sjuk och mått så dåligt.

När Marianne Siermala berättar om sitt liv, berättar hon också om hur alkoholen på olika sätt varit närvarande i livet. Det sociala drickandet i föräldrahemmet, sedan krogbesöken under studietiden och efter det äktenskap med en man som drack regelbundet.

– Jag tyckte att han drack ganska mycket redan innan vi gifte oss och det enda löftet jag önskade av honom när vi gifte oss var att våra barn inte skulle behöva växa upp med en pappa som sitter i soffan med en ölflaska på bordet. Det löftet höll inte och vi grälade om det. Men det ledde inte till att han skulle ha minskat på sitt drickande utan att flaskan flyttade under bordet.
Äktenskapet fortsatte i 20 år.

– Och i ärlighetens namn ska jag medge att jag var nära att dras med själv. Nu efteråt har jag förstått att det inte alls är ovanligt att partnern också börjar dricka för mycket. Det finns olika orsaker till det, bl.a. för att själv orka.

Alkoholen fungerar som en medicin, men det är en dålig medicin. Men det händer också att man dricker från partnerns glas för att den inte ska dricka så mycket – det är ett sätt att försöka kontrollera den andras drickande.
Marianne mådde fysiskt dåligt och gick till slut i väggen. Det blev en lång sjukskrivning, men det är en period som hon tänker tillbaka på som en positiv upplevelse. Det var en period då hon lärde sig mycket om sig själv.
Efter skilsmässan bodde Marianne Siermala ensam några år men sedan träffade hon en ny man – trevlig, artig och belevad.

– När jag var hos honom och hälsade på så bjöd han ofta på te och smörgås. Men med jämna mellanrum behövde han gå ner i källaren för att kontrollera tvättmaskinen – det var nämligen en gammal apparat som ibland kunde stänga av sig själv eller krångla på annat sätt. Och jag förstod ingenting! Det var först när vi blev sambo som jag förstod att han var alkoholist och gjort sig ärende till källaren för att dricka.

Sambons alkoholbruk accelererade och båda mådde dåligt. Sambon sov inte ordentligt och hans personlighet förändrades när han hade druckit, något som är typiskt för alkoholister konstaterar Marianne. Hon hotade med att flytta om sambon inte slutade dricka. Det gjorde han inte – och Marianne flyttade ut. Till slut var han riktigt illa däran.

– Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten och så gick det hos oss. Min sambo hade alltid sagt att han kan sluta dricka när han vill och att han har fullständig kontroll över drickandet. Men så var det ju inte. Till slut gick han med på att åka in på behandling, främst för att lugna mig och sina barn.

– Efteråt har han berättat att han egentligen inte åkte till behandlingshemmet för sin egen skull utan för barnens skull. I planen ingick inte att bli nykter. Men under andra veckan på behandlingshemmet hände någonting och han började se på saker på ett annat sätt. Sedan dess har han inte druckit.
Det som Marianne i dag är särskilt glad över är att det på behandlingshemmet fästes stor uppmärksamhet vid de närstående.

– Under de fyra veckor min sambo vistades där gavs också de närstående möjlighet att berätta om sina egna känslor och tankar. Och det här fortsatte man med en gång i veckan i ett års tid.

Men sagan slutar inte här med ett ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”.
– När min sambo kom hem, nykter, var det en massa ryggdunkande och beröm över hur duktig han hade varit. Ingen frågade hur jag mådde.

Och Marianne mådde inte särskilt bra, det fanns en massa obearbetade händelser. Men träffarna i gruppen med både rehabiliterade alkoholister och deras närstående hjälpte henne mycket.

– För mig har det varit otroligt viktigt att höra de andras berättelser. På det sättet har jag förstått att det inte är jag som har fel i huvudet utan att andra upplever saker på samma sätt.

– Det var jobbigt, men det var bra! I dag har vi båda fått ett nytt liv och också en helt annorlunda relation än vi någonsin tidigare har haft.

Marianne konstaterar också att alkoholismen är en sjukdom. Men det är en sjukdom som inte bara drabbar alkoholisten utan i allra högsta grad också den övriga familjen.

– Alkoholister är experter på att manipulera och även för den som är medberoende finns alkoholen i centrum och allt fokuseras på ”Kung Alkohol”, fast på ett annat sätt. Hur ser det ut när jag kommer hem? Har han/hon druckit, hur mycket? Vart går han/hon? Har han/hon flaskan med? Var finns gömställen?
I dag försöker Marianne och hennes sambo använda sina erfarenheter för att hjälpa andra i samma situation.

– Jag började leta efter en svenskspråkig Al Anon-grupp i Vasatrakten, men hittade ingen. Därför grundade jag och en annan fru en sådan grupp. Någon stor anstormning har det inte varit till gruppen, men några personer brukar komma.
– Det är många som fortfarande skäms för närståendes alkoholism. Vasa är dessutom en liten stad där ”alla känner alla”. Och även om vi har tystnadsplikt i gruppen så är det inte alla som litar på den.

Marianne och hennes sambo har också berättat sin historia i olika repriser – både via medier, men de blir också inbjudna till olika typer av träffar.

– Vi ger inga direkta råd till någon – vi bara berättar hur vi har haft det och hur vi har gjort. Sedan får folk fatta sina egna beslut. Men blir ens enda människa hjälpt av att vi berättar, så är det tillräckligt.

Marianne har också varit med om att grunda föreningen Anhöriga till missbrukare i svenska Österbotten. Föreningen ska byta namn till Stödförening för närstående till missbrukare och utvidgar sin verksamhet till hela Svenskfinland.

– Vi vill kunna stå på barrikaderna för att lyfta fram medberoendet, säger Marianne. Och det är lättast att göra via en förening. Jag tycker att vi behöver en attitydförändring i hela samhället.

– Och det går att åstadkomma attitydförändringar. Titta bara på psyksjukdomarna – förr var det helt tabubelagt, men nu börjar de bli mer accepterade i samhället. Jag är optimist och jag vill tro att saker kan förändras.

Text: Jaana Hagelberg
Foto Patricia Rodas