Hur rädda välfärdsstaten?

Publicerad 24 november 2011

Hälsofrämjande behövs akut inom alla sektorer.

Den tionde nordiska folkhälsokonferensen i Åbo slog deltagarmässigt rekord. Folkhälsan var tillsammans med Institutet för hälsa och välfärd (THL) en av huvudorganisatörerna för konferensen som samlade 500 nordiska experter under tre dagar den 24-26 augusti.

Temat var angeläget:”Hälsofrämjande på systemnivå – Hur klarar den nordiska välfärdsmodellen nutidens utmaningar?” Den nordiska välfärdsstaten har länge gett en god grund för folkhälsoarbetet och befolkningen i Norden är idag friskare än någonsin förut. Efter årtionden av uppbyggnad står emellertid välfärdsstaten inför stora utmaningar.

I Finland resulterade den ekonomiska recessionen på 1990-talet till nedskärningar, som blev bestående, vilket bidragit till att skillnaderna i hälsa ökat. Nya internationella ekonomiska kriser, den offentliga sektorns finansieringsproblem, hållbarhetsunderskottet och globaliseringen ställer höga krav på de nordiska länderna. Det gäller att söka nya mer effektiva sätt att främja befolkningens hälsa och välmående. Utmaningar utgörs bl.a. av den åldrande befolkningen, växande välfärdskrav och ökande offentliga kostnader.

Globalt sett har Norden fortfarande en god folkhälsa och den förväntade livslängden är mycket hög i internationell jämförelse: 79 år i Danmark, 80 år i Finland, 81 år i Norge och Sverige samt 82 år i Island. Många av de vanliga kroniska sjukdomarna har minskat under en längre tid. Trots att Finland enligt internationell statistik hade den högsta dödligheten i hjärtsjukdomar så sent som för 40 år sedan, har befolkningen nu samma goda hjärthälsa som i övriga Norden.
Än idag är emellertid dödligheten i hjärtsjukdomar för män högre i Finland än i något annat nordiskt land, medan Danmark har den högsta dödligheten för kvinnor. Den positiva utvecklingen av den förväntade livslängden är resultatet av ett ökat stöd från statliga sektorer i kombination med flera lyckade initiativ på folkhälsoområdet. Ett av de viktigaste är den kraftigt minskade rökningen i hela Norden.

Den ständiga förbättringen av folkhälsan är emellertid ingenting som kan tas för givet. I Finland, liksom övriga Norden, har antalet fall av livsstils- och överviktsrelaterad diabetes ökat. Samtidigt är alkoholkonsumtionen hög och psykiska hälsoproblem är en vanlig anledning till sjukpensionering. I Norden är problemet med övervikt mest utbrett i Island, Finland och Norge: Omkring 20 procent av den vuxna befolkningen i dessa länder lider av övervikt.

Alkoholkonsumtionen i Danmark och Finland är drygt 10 liter ren alkohol per person och år. Motsvarande siffra i Sverige är cirka 9 liter, medan Norge har den lägsta alkoholkonsumtionen i Norden med 6,5 liter per person.

Implementeringen av hälsofrämjandet en ödesfråga

Effektivt hälsofrämjande arbete och förebyggande av kroniska sjukdomar kräver gemensamma ansträngningar på bred front från samtliga samhällssektorer, inte enbart hälsosektorn. Åtgärder kommer att krävas från politiska beslutsfattare, vårdgi­v­are, kommuner, företagssektorn, icke-statliga organisationer och massmedia.

Folkhälsorådet Bosse Pettersson från Sverige sade vid konferensen att han ser implementeringen av det hälsofrämjande tänkandet i alla samhällssektorer som en ödesfråga för framtiden. Hittills har man inte lyckats så bra, menade Pettersson.

Finlands omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson medgav att det krävs ett starkt politiskt stöd och ett stort antal sektorsövergripande åtgärder för att främja folkhälsa och välfärd. Utmaningarna är massiva; ungdomsarbetslöshet, växande inkomstklyftor, fattigdom bland barnfamiljerna, mentala problem som kastar folk i arbetsför ålder ut ur arbetslivet. Allt det här håller på att frånta folk deras framtidstro och det här i sin tur innebär ett verkligt hot mot folkhälsan. Därför har kampen mot marginalisering och ojämlikhet top-prioritet i det nya regeringsprogrammet, framhävde minister Guzenina-Richardson.

Hälsofrämjande är en medborgerlig rättighet

Direktör Agis Tsouros från WHO:s europakontor i Köpenhamn efterlyste en systematisering av hälsofrämjandets metoder. Evidensen finns, nu ska resultaten utnyttjas. Vi vet att 80 procent av våra sjukdomar är livsstilssjukdomar och hälsosektorn står maktlös. Det är inom utbildningen, media, före­tagsvärlden, den fysiska planeringen och organisationsvärlden som de hälsofrämjande satsningarna skall sättas in så snabbt som möjligt. Vi vet att det fungerar, att det ger energi, sparar mänskligt lidande och minskar kostnad­erna. Det handlar om att göra en hälsofrämjande livsstil möjlig, som man gjort i Danmark där alla cyklar. Gör hälsosam mat billigare så alla har råd med den. Det handlar om den mänskliga rätten till hälsa och ett anständigt liv som måste framhävas på såväl nationell som internationell nivå, sade Agis Tsouros, som tyckte att vi inte längre kan acceptera att människor i de fattigare kvarteren i London och Malmö dör drygt tio år tidigare än de människor som bor i de ”bättre” kvarteren.

Generaldirektören för institutet för hälsa och välfärd (THL), professor Pekka Puska, underströk vikten av ett starkt nationellt folkhälso­institut.

- Folkhälsoinstituten är mycket värdefulla, dels för att förse ministerierna med starkt och kontinuerligt expertstöd, dels för att ge vägledning till den lokala sjukvården med hjälp av evidensbaserad information. Det är en viktig del i arbetet med att främja och skydda folkhälsan, menade Puska.

Taru Koivisto, direktör för hälsofrämjande vid social- och hälsovårdsministeriet presenterade de förbättringar i uppföljningen av hälsofrämjande satsningar som den nya lagen om hälsa och sjukvård för med sig. Bedömningen av hälso- och välfärdskonsekvenser vid olika beslut blir en absolut plikt för kommunerna i och med den nya lagen.

En rapport om kommuninvånarnas hälsa och välfärd och de åtgärder som vidtagits skall årligen inlämnas till stadsfullmäktige. En omfattande välfärdsberättelse görs vart fjärde år. Kommunerna måste ställa upp mål för det hälsofrämjande arbetet och måste utse ansvarspersoner. Om man inte skriver ned vem som tar ansvar tar ingen ansvar, konstaterade Taru Koivisto.

Den nya lagen förutsätter också att kommunerna samarbetar med allmännyttiga samfund och den hälsofrämjande aspekten skall vara en naturlig del av alla beslut.

Socialrådet Maija Perho, med ansvar för politikprogrammet för hälsofrämjande, konstaterade att det finns statistik som tydligt pekar på att då kommuner försummar att satsa på hälsofrämjande ökar den ekonomiska bördan för folkhälsa och dyr sjukvård snabbare än man kan ana.
Att satsningar i hälsofrämjande inte skall ses som utgifter utan investeringar har man redan märkt inom företagsvärlden. Investeringar i välbefinnande på arbetet medför snabbt 20-30 procents bättre produktivitet för företaget. Pensioneringarna och sjukvårdskostnaderna minskar och livskvaliteten blir bättre. Det rinner in energi i takt med investeringarna, något som andra kunde ta modell av, sade Maija Perho i sitt inlägg.

Under den nordiska konferensen uppmärksammades också Cecilia Björkstam och Per-Erik Isaksson som verkat som vicevd och vd inom Samfundet Folkhälsan. De var de första som inledde traditionen med nordiska folkhälsokonferenser för snart 25 år sedan.

Text: Camilla Westerlund Foto: Lauri Hannus