Hopp i galopp – voltige passar alla ryttare

Publicerad 15 september 2011

Voltige är gymnastik eller akrobatik på en galopperande häst. Det är också en gren som ger unga hästintresserade en chans att träna tillsammans i lag, där det krävs att man kan lita på varandra till 100 procent.

Klockan är fem på morgonen. I dag hålls en av de få finska voltigetävlingarna den här säsongen. Vi befinner oss i AG-stallet i Norra Paipis i Sibbo och ska följa med till tävlingen med fjorton tjejer, fyra hästar och deras ägare.

- Det är som att resa med en storfamilj, säger Anni Järvelä som basar över stallet och två av hästarna.

Anni Järvelä höll på med voltige under hela sin ungdom och började sedan träna andra. Hennes stall hör till ett av de mer aktiva voltigestallen i Finland och hon är också medlem i Finlands ryttarförbunds voltigeavdelning.

Voltige är en liten gren i Finland och ligger långt efter i antalet utövare redan då man jämför med Sverige.

- Intresset har ändå vuxit de senaste åren. Mest har det att göra med att ridning blivit så populärt. Till vårt stall kan vi inte ta emot flera intresserade eftersom vi inte har en manege.

I Tyskland, som är ett av de största länderna inom voltige och ridsport i allmänhet, är voltige en del av grundutbildningen på ridkurserna. Där måste alla som vill lära sig rida börja med voltige, eftersom det är en mångsidig träning som hjälper en att lära sig att känna hästens rörelser, hålla balansen och att sitta rätt.

Glitter och gymnastik

En halv timme före avfärd är hästarna så gott som färdiga, skinande blanka och med manarna flätade. En efter en börjar tjejerna dyka upp, iklädda träningsbyxor och slitna gympaskor. Men något sticker ut i stallmiljön, tjejerna har håret uppsatt i vackra frisyrer med glitterdekorationer och är glamouröst sminkade. Under munkjackorna skymtar de tajta tävlingstrikåerna och ur fickorna sticker tunna gymnastiktossor fram.

Precis som i gymnastik- eller konståkning satsar de tävlande också på att se bra ut på tävlingar. På voltigetävlingar i andra länder kan man också se tävlande som klär ut sig i fantasifulla temakostymer men i Finland är det mera sällsynt. Tiden som läggs på smink och frisyrer är ändå minimal jämfört med tiden idrottarna lägger på träning och allt annat som hör till. 

Strax innan bilarna startar dyker Martta Rosenberg, 16, upp. Hon bor granne med stallet och är vanligtvis på plats först av alla men i dag försov hon sig rejält. Alla drar en suck av lättnad. Martta är en av de sju tävlande i laget och om en skulle vara borta kan de andra heller inte vara med.

- Vi har en bra laganda och stöder varandra. Om någon inte är säker på sig själv säger alla andra att hon nog klarar det.

Rosenberg började med voltige för några år sedan då Järvelä öppnade sitt stall.

-Jag började rida och blev småningom också intresserad av voltige. Då visste jag inte så mycket om sporten och kunde inte ens hjula, men jag tycker om att röra på mig. Mitt mål är att bli stadigare, vigare och starkare.

En stor del av de andra voltigörerna har gått samma väg som Martta. De har hållit på med ridning och av en slump fått chansen att prova på voltige. Flera har också hållit på med gymnastik eller konståkning. Gemensamt för dem är också att de gillar hästar.

Akrobatik på hästen

Att göra konster på galopperande hästar är inget nytt påhitt. I över 2 000 år har människan gjort akrobatiska rörelser på hästryggen men det är först på senare tid som det blivit en tävlingsgren. Under 1800-talet användes voltige inom kavalleriet för att förbättra ryttarnas ridkunskaper men den moderna formen av voltige utvecklades i Tyskland i början av 1900-talet. Då tänkte man ut en serie rörelser på hästryggen som skulle förbättra ryttarens balans och allmänna ridkunskap. I och med att ridsport blivit en populär hobby- och idrottsgren har också voltige spridit sig bland de hästintresserade. Hela tiden har kosackridning och akrobatik på hästryggen varit populärt på cirkus.

Framme i Lahtis är det genast full fart. Hästarna lastas av och förs till tävlingsspiltorna. Tjejerna hjälps åt att bära hästarnas utrustning, frukostsmörgåsar packas upp och de som kommit till tävlingsplatsen på egen hand får hjälp med håret.

Paula Grönroos, som är en av de mest erfarna voltigörerna i AG-stallet och i Finland, sätter sig i minibussen med en yngre tjej. Hon snurrar vant ihop en hårknut och sätter fast glitterdekorationerna med spännen. Hon berättar att kunskapen om voltige vuxit under de senaste åren men en fördom sitter hårt kvar.

- Är det inte farligt? Är ni inte rädda? Det är de vanligaste frågorna vi får, säger hon.

Och nej, voltige är inte farligt och voltigörerna är väldigt sällan rädda. Trots att en voltigör inte använder hjälm eller annan skyddsutrustning händer det sällan att hon eller han ramlar handlöst från hästryggen. På hästen finns en ställning med handtag, där voltigören får stöd. Om någon råkar tappa greppet hinner hon eller han få tag i ett handtag. Den vanligaste skadan är att vricka foten och kommer om man landar snett i hoppet ner.

Bra gjort

Tävlingen har börjat och i takt med musiken springer tjejerna i samlad trupp in på planen i manegen. De ställer sig på rad vid sidan av planen och i mitten longerar Anni Järvelä hästen Sony. Det är viktigt att hästen har en jämn fart och inte tittar åt sidorna medan voltigörerna utför sina rörelser. En efter en springer tjejerna till hästen, tar några galoppsteg och svingar sig upp på hästryggen där de gör sina rörelser. Det går snabbt, voltigörerna har en minut på sig på hästen, och då de kommer tillbaka till raden utbyter de några ord med varandra.

Efteråt berättar Martta Rosenberg att de tävlande egentligen borde vara helt tysta medan tävlingen pågår.

- Vi brukar ändå viska bra gjort eller om man inte lyckats så bra så säger man det kanske genast åt de andra.

Då voltigörerna, hästen och föraren sprungit bort från planen får hästen många klappar och kramar.

Socker och rosor

Prisutdelningen börjar och spänningen stiger. Ingen vet hur det har gått hittills eftersom de tävlande får veta sina poäng först nu. Publiken har också vuxit. På förmiddagen var det endast tio åskådare men nu är de över trettio. Återigen hör jag det som många sagt under dagens lopp.

- Du borde se en tävling i Mellaneuropa med en stor publik som är med och hejar och där voltigörerna kan göra omöjliga rörelser på hästen, säger Anni Järvelä.

Domarna delar ut rosor åt alla deltagare och hästarna får varsin påse med bitsocker.

Text: Lina Laurent, Foto: Karl Vilhjálmsson