Ge aldrig upp dina drömmar
Publicerad 12 februari 2010
– Livet är en gåva. Visst kan det vara skit ibland, men allt som du går igenom gör dig starkare, allting formar dig.
Det säger 37-åriga Henrik Aalto, som har gett mobbningsoffren ett ansikte genom sin bok Bara lite småskoj … I den beskriver han sin högstadietid, som kom att bli ett tre år långt helvete och som drev Henrik att försöka begå självmord två gånger.
I Henriks bok får läsaren träffa Håkan, Henriks alter ego, som beskrivs som en blyg och tjock kille. Han har bott utomlands och får tunghäfta när någon frågar honom om hurdant det var i Singapore. Han är van med en skolmiljö med skoluniformer och där lärare är auktoriteter. Att börja skolan i Finland är som att landa på en annan planet – klasskamraterna är uppkäftiga mot lärarna och det är allmänt stökigt.
Den Henrik jag träffar 20 år senare är varken blyg eller tjock och inte har han tunghäfta heller. Det svåra ämnet till trots skrattar vi oss igenom halva intervjun – skämten ligger på lur hela tiden.
Henriks högstadietid var fylld av både psykiskt våld och i synnerhet hotet om det. Henrik blev allt mer deprimerad och fann tröst i tung hårdrock. Men till sist hjälpte inte ens musiken, allt kändes så hopplöst att Henrik försökte begå självmord två gånger.
– I dag är jag så lycklig över att jag inte lyckades. Men just då var allt bara så svart och ingen hade kunnat övertyga mig om att det finns ett annorlunda liv.
Henrik berättar att han har bearbetat de svåra händelserna genom att skriva. Boken Bara lite småskoj … är resultatet av tio års arbete.
– Först tänkte jag att jag skulle skriva en fiktiv berättelse utgående från mina egna erfarenheter. Jag försökte på det två gånger utan att lyckas – berättelserna blev helt enkelt för överdrivna. Sen föreslog min mamma att jag skulle skriva självbiografiskt och sedan gå vidare därifrån.
Henrik har skrivit ner sin berättelse så som han minns den och som stöd har han haft sina dagböcker.
– Det som jag tyckte var intressant när jag läste mina dagböcker var att verkligt svåra och tunga saker, som jag kommer ihåg väldigt tydligt, har fått väldigt lite utrymme i dagböckerna.
– En annan intressant sak var att se hur barnslig man är i den åldern. Man lever så i stunden och världen består ungefär bara av skolan. Har man inga vänner i skolan så har man inga vänner alls. Punkt. Det man ännu har framför sig ser man helt enkelt inte.
Tuffing i gymnasiet
Trots den jobbiga högstadietiden fortsatte Henrik i gymnasiet. Men det var en annan Henrik än den som gick i högstadiet.
– För att skydda mig själv började jag bete mig som en tuffing. Jag var uppkäftig och sa verkligt fula saker åt andra. Jag slog aldrig, men jag var beredd att slå och det tror jag att de andra kände på sig.
Under gymnasietiden fick Henrik två vänner som fortfarande är hans bästa vänner. Han har också en tredje god vän, som han träffade under sina högskolestudier. Det som är gemensamt för alla tre är att de alla har sökt kontakt med Henrik.
– Det är något som är väldigt typiskt för mobbningsoffer – de söker inte kontakt, utan litar bara på sådana som har valt dem. Jag är nog själv också fortfarande väldigt reaktiv och inte proaktiv.
Henrik talar varmt om sina vänner. De har stöttat honom och framför allt accepterat att han är ”skadat gods”. Under många år drogs Henrik med depressioner. Men sedan han skrev sin bok har han inte varit deprimerad.
– Jag började skriva mig ur det mörka av en händelse. Det var när jag studerade efter gymnasiet som jag mellan två lektioner satt och kände hur det mörka kom över mig. Framför mig hade jag ett tomt papper. Jag satte min penna till papperet och lät det mörka komma ut den vägen. Och det blev en dikt! Jag som aldrig hade skrivit en dikt i mitt liv och som hade föraktat sådana som skriver dikter. Den gamla Henrik tyckte att sådant inte var manligt.
Henrik fortsatte med skrivandet, men dikterna blev allt längre och allt svartare.
– Småningom fungerade inte dikterna längre lika bra som säkerhetsventil. De var inte längre dikter utan ångest på papper. Det var då jag började fundera om jag eventuellt kunde skriva ur mig allt det som tyngde mig. Det var där mitt bokarbete började. Och det sista ordet på min bok skrev jag på julafton för tre år sedan. Sedan dess har jag inte varit deprimerad.
Deckare i sikte
I framtiden siktar Henrik på att skriva fler böcker och på att få dem publicerade. Han har gått en författarkurs på finska och siktar på att skriva kriminalromaner – på finska.
– Jag tycker att kriminalromaner är roliga att skriva på finska, eftersom man kan säga mer med färre ord. Och kriminalromanerna tycker jag om för att det i dem finns drama och personbeskrivningar.
I huvudet har Henrik också en helt annan berättelse som väntar på att bli skriven, men den vill han inte berätta så mycket om.
– Det är en tanke som jag har haft länge, men jag har inte varit färdig för att skriva den, utan jag har känt att jag behöver ha upplevt lite mera först och förstå mer om hur andra människor lever sitt liv.
Henrik har också tidigare skickat manuskript till förlag, men blivit refuserad. Den första kriminalromanen han skrev kom ända till slutrakan, men blev ändå inte antagen.
– Då var mitt självförtroende ännu så dåligt att jag inte kunde se det fantastiska i att komma så långt med mitt första inlämnade manuskript. I stället för att bli glad och fila lite till på manuskriptet, blev jag bara besviken.
All den positiva respons Henrik fått på sin första bok har ändå fått honom att tro på att han kan skriva och berätta berättelser som fångar läsaren. Han har bl.a. fått mycket positiv respons från ungdomar som antingen läst hans bok eller hört honom berätta om hur det var att bli mobbad.
– Den positiva respons jag nu får ger en mening åt allt det hemska som hände. Det var en mening med allt och det finns också en mening med mig, konstaterar Henrik. Jag blev mobbad – men jag kan skriva om det och på det sättet hjälpa andra som blir mobbade. Men jag kan också berätta för en mobbare hur världen ser ut för den som blir mobbad. En mobbare kan nog aldrig föreställa sig hur saker egentligen känns för den som blir mobbad.
Text: Jaana Hagelberg
Foto: Robert Seger