Gasen i botten - Amelie gillar fart

Publicerad 27 december 2011

Amelie Gustafsson var bara fem år då hon för första gången körde moped – en Honda Monkey – en liten moped som har något av kultstatus bland många finländska ungdomar. I dag, nio år senare, gasar hon runt på familjens åker i en Ford mondeo, för att hon gillar det.

Amelie väntar på vintern. På en krispig, kall morgon då drivorna är höga och snötäcket tillräckligt tjockt för att det ska gå att ploga fram en körbana.
Det bästa är känslan. Då jag kommer till tävlingsplatsen på morgonen. Solen håller på att gå upp och kompisarna står vid sina bilar och väntar på att tävlingen ska börja.

Ännu är det inte vinter, men snart. Hösten är långt hunnen då vi träffas hemma hos Amelie i Sondby. Byn ligger på Vessö i Borgå och där man svänger in på vägen där Gustafssons bor, upphör den allmänna vägen.

– Min släkt har bott här sedan 1700-talet.

Uppe i ett gult stockhus bor Amelies farfar. Med honom och med sin pappa brukar Amelie jaga på hösten. Amelies familj bor i ett rätt nytt trähus en bit ifrån. På åkern mitt emellan kör Amelie bil, när åkern som ligger längre bort är för lerig för att användas. Det är den i dag.

Amelie kommer tillbaka från ett provåk längre bort och bromsar tvärt in på gårdsplanen. Hjulen lämnar tydliga spår i gruset.

– Den blev visst lite smutsig, säger hon och tittar på bilen med nymålade plåtar.

Två veckor tidigare

Vi träffas för att följa med målningen av bilen. Amelie avgränsar ytorna som inte ska målas med tejp och breder sedan ut färgen med en vanlig pensel. Egentligen var det meningen att bilen skulle målas rosa men det visade sig att just den färgen var mycket dyrare än vad Amelie hade tänkt sig. Det fick bli ljusblå miranol i stället.

Taket blir klassiskt rutmönstrat och framplåten får sponsorklistermärken. Intrycket blir genast lite proffsigare. Klistermärkena har Amelie fått av sin pappa som jobbar som inom bilbranschen.

– På min förra bil målade jag texten ”Pappa betalar” på sidan.

Och visst, Tom, hennes pappa, står för största delen av utgifterna. Han förser Amelie med bensin och håller båda sina döttrar med bilar. För en utomstående kan det kännas konstigt att kliva in på familjen Gustafssons gård. Fyra bilar står utanför garaget, en för varje familjemedlem. Nu råkar det vara så att ingendera dottern ännu har körkort eftersom båda är under 18 år.

Inom familjen är detta världens naturligaste sak. Eftersom Amelie för ett år sedan blev intresserad av att tävlingsköra fick hon en egen bil och systerns bil är en 18-årspresent i förskott.

– Nästa år kommer det flera stora utgifter så det är bäst att dela upp dem lite, säger Amelies mamma Minna.

Hon syftar på storasyster Alexinas bilskoleavgifter och Amelies mopedkörkortsavgifter.

Överdrivet med fyra bilar?

För den som bor inne i en stad och har tillgång till fungerande kollektivtrafik känns fyra bilar minst sagt överdrivet. Men bor du ute på landet är möjligheterna att ta sig till och från hemmet utan bil små.

– Nästa buss går måndag morgon. Om ni inte kommit med bil så skulle ni fått stanna över helgen, säger Amelie till oss och tittar på klockan. Det är fredag kväll och kolmörkt ute.

– Då barnen var yngre hände det att jag körde tre gånger av och an till Borgå under en och samma kväll, berättar Minna.

Till Borgå är det knappt 20 kilometer och vill man, till exempel som Amelie tidigare gjorde, spela basket, boxas eller simma är det bara att åka i väg.

Behovet av bil påverkar också Amelies tankar kring ekologi och miljöfrågor. Bensinkonsumtion är inget hon reflekterar över. Förhållandet till naturen är praktiskt. Hon gillar att jogga i skogen och att delta i jakten. På hösten jagar hon älg och hjort med sin pappa och familjens mat består till en stor del av det man själv jagat, fiskat eller plockat. Att Amelie delar många intressen med sin pappa beror enligt henne på att det bara råkat sig.

– Jag gör det jag själv tycker om, inte för att någon annan sagt att jag ska göra det.

”Hon har alltid varit en sådan person”

Då Amelie för knappt ett år sedan meddelade sina föräldrar att hon tänker ställa upp i ett åkerrallylopp i Kråkö var föräldrarnas tankar delade.

– Jag trodde att det var ett skämt. Då hade hon nästan inte alls kört bil, bara en vecka, och det är inte länge, säger Minna.

Tom tog det hela med ro.
Hon har alltid varit en sådan person som klarar sig och lär sig snabbt. Som femåring körde hon moped och hon lärde sig också tidigt att köra fyrhjuling. Jag har själv varit likadan så jag vet hur det känns. Om du inte provar så lär du dig aldrig.
På Amelies första tävlingen vågade Minna knappt titta på vad som hände på banan.

– Det var så hemskt. Jag kunde knappt andas då jag tittade på. Nu vet jag att Amelia har blivit en mycket bättre chaufför.

Eftersom Amelie är under 18 får hon inte köra bil på allmänna vägar. Därför träningskör hon på en smal skogsväg och på åkrar. Fast själv vill hon inte kalla det att träna.

– Jag kör för att det är roligt. I tävlingen är mitt mål att komma i mål. Där är det bästa att man har många kompisar som hejar på en och som vet att jag inte ger upp fast jag skulle köra in i en snövall.

Viktigt med säkerhet

Säkerheten är också viktig. I tävlingar hör hjälm och nackstöd till den obligatoriska utrustningen. Det är också viktigt att klä sig rätt.

– Jag har inte varit med om någon olycka men bilen kan till exempel snurra runt på taket. 

Varken vindrutan eller de andra fönstren kan gå sönder eftersom de är av plast. Att byta ut fönstren är bara en del av den ombyggnad Amelie har hållit på med de senaste veckorna för att göra bilen tävlingsklar. Hon har också plockat ut alla andra säten utom förarsätet och airbagen är frånkopplad för att inte utlösas mitt i en tävlig.

Klassen som Amelie tävlar i heter åkerrally. Intresset för åkerrally fick Amelie via systerns pojkvän som deltar aktivt i tävlingarna. Åkerrally är en informell tävlingsklass där vem som helst kan delta, bara hon eller han fyllt 12 år. Juniorklassen är för 12–16 åringar och för att delta krävs ett skriftligt intyg av föräldrarna.

Bilarna man kör med är vanliga personbilar, oftast gamla och rostiga, som körs till tävlingsplatsen på släpkärra. I Borgåtrakten står föreningen Maranello-team bakom tävlingsarrangemangen. En av de aktiva, Edi Ewalds, säger att allt började med ett kompisgäng som ville ha kul tillsammans.

– Åkerrally körs säkert på alla ställen det finns åkrar. Vi ordnade vår första tävling för tio år sedan för att vi ville ha en tävling sinsemellan. Det var så roligt att vi bestämde oss för att ordna en tävling till följande år. På morgonen då vi kom till tävlingsplatsen fanns det plötsligt 60 deltagare, i stället för 20 som vi hade räknat med.

Åkerrallyt slog snabbt igenom bland bilsportintresserade i östra Nyland och i dag deltar 100 personer aktivt i olika åkerrallyn i regionen.
Enligt Edi Ewalds är åkerrally det billigaste sättet man kan börja med motorsport.
Också farfars gamla Skoda duger.

Hemma hos Gustafssons i Sondby förbereder sig familjen på veckoslutet. Tom åker ut på havet med sin pappa för att lägga ut sik- och strömmingsnät. Amelie sitter vid köksbordet och väntar på att hennes pojkvän ska komma och hälsa på. Han bor 80 kilometer ifrån henne så under veckorna blir det många och långa telefonsamtal. Tillsammans ska de fixa på bilen i garaget och se på film i soffan.

Minna slår sig ner vid bordet. Intervjun är avslutad. Har hon några tankar då det gäller Amelies framtid?

– Jag hoppas hon hålls på vägen, i alla sammanhang.

Text: Lina Laurent
Foto: Karl Vilhjálmsson