Frågor om parrelationer

Hej,

Du berättar att du är nöjd med din parrelation och ert sexliv, men att du undrar hur det skulle kännas att ha sex med en annan tjej och att göra andra saker. Du har berättat för din flickvän om dina önskningar när det gäller analsex och respekterar hennes ovilja.

Det verkar som ni i stort sett skulle ha ett bra förhållande. Men jag får ett intryck av att du har svårt att bli kvitt frustrationen över att hon inte vill ställa upp på analsex. Har hon kunnat förklara för dig hur hon föreställer sig att hon skulle uppleva det? Får du fatt på vad det är du själv väntar dig av att penetrera i kvinnans analöppning? Kan du kanske uppnå samma saker på ett annat sätt, t.ex. genom att masturbera eller använda en sexleksak? Eller kan din flickvän lära sig att använda slidans muskler eller sina egna händer för att stimulera dig? Det finns många handböcker som ger utförliga instruktioner för den som vill utvecklas rent tekniskt.

Den djupaste tillfredsställelsen kommer i alla fall inte av det tekniskt fulländade utan av att kunna dela upplevelsen med någon annan.

När det gäller analsex kan det vara sunt med en lite kritisk hållning. Analsex ingår rutinmässigt i många porrfilmer. De flesta porrfilmer produceras för en manlig publik. Det är oftast män som önskar analsex. Orsaken är antagligen att den trånga analöppningen ger en kraftig stimulans runt ollonet. Tyvärr är resultatet för många kvinnor underlivsinfektioner (bristande hygien),  bristningar i ringmuskulaturen och oförmåga att hålla avföringen, vilket inte är så trevligt med tanke på sexlivet i fortsättningen.

Om den här sidan informerar naturligtvis inte porrfilmsproducenterna, och det är inte heller något som män upplyser varandra om.

Du berättar inte om du har tidigare sexuella erfarenheter. Jag får en känsla av att det i alla fall handlar om en god portion sexuell nyfikenhet och kanske lite tristess. Det är i alla fall ganska naturligt i din ålder att man på ett eller annat sätt reflekterar över sitt partnerval. Det hör till processen när man stadgar sig i förhållandet. Hur skulle det vara att ha sex med någon annan? 

En viktigare fråga är kanske: hur skulle det vara att vakna varje morgon tillsammans med någon annan? Svaret är att det egentligen beror mera på dig själv än på partnern, hur mycket du själv kan slappna av i relationen.

En parrelation utvecklas och går igenom olika förändringsprocesser, som inte bara handlar om hur man har sex. Jag tror det kan vara bra att tänka på vad relationen till flickvännen betyder för dig.

Att vara otrogen är ändå en kränkning av ett förtroende, du kan inte vara säker på hur hon kommer att reagera, som du själv konstaterar. Som det mesta här i livet gäller det att vill man ha någonting måste man vara beredd att betala priset, och det som man har gett bort kommer inte tillbaka. Det gäller att veta vad som är viktigt för en själv på lång sikt.
 

Jan-Erik Nyberg

HEJSAN !
 

Diagnostiseringen ADHD görs främst hos skolbarn för att underlätta deras skolgång och ge möjlighet till specialarrangemang. Det viktigaste är i alla fall att lära sig att leva med de svårigheter syndromet förorsakar. Du tycks ju ha klarat av detta på ett bra sätt.

Om du i alla fall  närmare önskar utreda dina svårigheter så får du nedan några adresser vart du kan vända dig. Konsulterade chefsläkaren för Folkhälsans tonårspoliklinik i Helsingfors, Leif Martelin, som ger tips om några servicepunkter:
 

Det finns numera en poliklinik inom HNS som heter Neuropsykiatriska polikliniken, tel. 09-47175474. Efter vad jag förstått görs det också diagnostik där. Problemet är att det lär vara mycket långa köer dit. Remiss behövs. Läkaren där heter Pekka Tani som är specialist både i neurologi och psykiatri. Han talar också svenska. Enligt läkarkatalogen har han inte privatmottagning för tillfället. 
 

En privat psykiater som sysslat mycket med ADHD är Matti Wallin, enligt läkarkatalogen tel. 050-5505755 må-fre kl. 8-10.
 

Det finns en förening, ADHD-liitto ry, tel. 09-45411120 kl. 9-11 vardagar, webadress www.adhd-liitto.fi De ordnar bl.a. rehabilitering och skolningar. Därifrån kan man säkert också få tips om hur gå vidare.
 

Hoppas detta kan vara till hjälp! Hälsningar Gun Andersson

Hej Andreas !
 
Det du känner behöver du ingalunda "småskämmas" för. Det är helt normala och vanliga känslor. Syskon jämför sig för det mesta med varandra vad gäller skolframgångar, popularitet bland kompisar och även gällande förmågan att skapa relationer överhuvudtaget.
När man hittar en partner hänger inte på åldern. Flickor brukar emellertid oftast vara yngre då de inleder en sexuell relation än pojkar. Statistik har också visat att ungdomar inte inleder sin sexualdebut så tidigt som man kan föreställa sig.
Det viktiga är nu, när du kommit över den första "chocken", att gå vidare och se dina egna resurser att hitta nya vänner och kontakter . Av dessa kanske någon  kan utvecklas till en djupare relation även för din del.
Många hittar nya bekantskaper via nätet, klubbar eller läger. När du skapat ditt eget kontaktnätverk kan du säkert börja känna glädje även över din systers relation.
 
Med vänlig hälsning
 
Gun Andersson

Hej,

 
Jag vet inte om det här är till någon hjälp för Dej men jag funderar så här:
Det är flera områden med svårigheter som Du beskriver ifråga om Din och Din mans relation. Jag vet inte om det är så men jag läser det Du skriver så att områdena med svårigheter är:
• det sexuella området
• vardagssysslorna i ert hushåll/arbetsfördelningen
• kommunikationen

När det gäller det sexuella området skriver Du att Din man tycker om att gå på parklubbar och att Du inte tycker om det. Och Din sexlust har avtagit rejält.
 
Ifråga om vardagssysslorna i ert hushåll och arbetsfördelningen där så är det Du som gör 95% samtidigt som Du jobbar 100% utanför hemmet.

 
Gällande kommunikationen skriver Du att Din man tycker att Du är tråkig och att han säger att Du skall vara glad att han inte söker sig  till andra utan vill att ni går till parklubbar tillsammans och att att han menar att om sexlivet vore bra så skulle allt vara annorlunda.
 
När det är jobbigt i en parrelation så är det lätt hänt att man blandar ihop flera olika svårigheter och försöker lösa dem som i en stor klump vilket blir övermäktigt så att ingenting förändras eller blir löst. Jag undrar om det skulle vara bra att försöka lösa svårigheterna på ett område i taget så att det inte blir så att "om Du inte gör som jag vill på ett område så gör jag inte heller som Du vill på ett annat".  Jag uppmuntrar Dej och Din man att reda ut svårigheterna på ett område först och lova varandra att inte blanda in svårigheterna från något annat område. Först sedan när ni grundligt har rett ut svårigheterna på ett område kommer ni överens om att reda ut svårigheterna på följande område. Vilket område vill ni komma överens om att ta itu med först?

 
Jag vet inte om det är klokt men jag föreslår att ni börjar med kommunikationens område - om ni vill. Dvs jag föreslår att ni skulle prata om hur ni pratar med varandra. I dålig kommunikation berättar jag för dej hurudan du är, vad du ska känna, tänka, vilja och behöva och du berättar för mig hurudan jag är, vad jag ska känna, tänka, vilja och behöva. I god kommunikation berättar jag för dej hurudan jag är, vad jag känner, tänker, vill och behöver och du berättar för mig hurudan du är, vad du känner, tänker, vill och behöver. Det är också viktigt att ta god tid på sig att lyssna på den andra och be om förklaringar och förtydliganden.
 
Det sexuella området väcker många känslor, erfarenheter och värderingar till liv. Därför tänker jag att det kanske inte är så dumt att först prata om hur man pratar så att man inte sårar och bränner flera broar än man bygger.
 

Ibland kan par behöva hjälp med att komma igång med kommunikationen. Det finns hjälp att få. Det finns sexualterapeuter, par- och familjeterapeuter och familjerådgivare. Jag vet ju inte var Du och Din man bor men om Du vill kan Du gå in på www.evl.fi och klicka på svenska och på Till den som behöver hjälp. Där hittar Du kontaktuppgifter till kyrkans familjerådgivningscentraler som betjänar par och familjer i just de frågor som par och familjer själva vill bli betjänade i. Samtalstjänsten är avgiftsfri, familjerådgivarna har lagstadgad tystnadsplikt och de är utbildade professionella ifråga om par- och familjerelationer.
 
Allt gott,
 
 
 
 
 
 
Barbro Näse

HEJ !

 Att bli mobbad tär alltid på självkänslan och kan ge depression. Det är bra och modigt att du reagerat och vill bearbeta allt du gått igenom.

Det är emellertid inte din pojkvän som behöver vara den hjälpen utan det finns många professionella som kan hjälpa dig. I Hangö finns det flere terapeuter som kan hjälpa dig att bearbeta dina minnen. De som bäst känner alla olika platser och personer  är din skolhälsovårdare , -kurator  eller –psykolog som kan ge dig adresser och telefonnummer och tillsammans med dig fundera vem du bäst kunde vända dig till.

Det finns flere mottagningar som inte kostar något och det att du kontaktar dem betyder inte automatiskt att du behöver börja äta mediciner.

Med önskan om en trevlig höst med din pojkvän som verkar bry sig om att du skall må bra!

Gun Andersson

HEJ !

 Eftersom din fråga främst berör din parrelation, konsulterades Barbro Näse, familjeterapeut och familjerådgivare och numera också en av medarbetarna i Folkhälsans projekt FamiljeBoLaget. Hennes råd till dig är: Av det Du skriver framgår att Du och Din man har känt varandra och varit tillsammans i 28 år. Jag kan bara föreställa mig vilken stor erfarenhet Du och Din man har av stunder och perioder då det har varit uppåt och stunder och perioder då det har varit neråt. För sämre perioder då det är neråt kommer och går i en parrelation och hör till en parrelation – precis som bättre perioder då det är uppåt.

Du skriver nu att det känns som ni inte skulle ha något att diskutera mera. Av det så uppfattar jag att ni tidigare har haft något att diskutera och att det är därför det känns tungt nu när det känns som om att det inte finns något att diskutera?

Och av allt det Du skriver uppfattar jag att det nu känns tyngre än tidigare när det har varit sämre perioder för Du skriver att snart orkar Du inte mera? Och det är nog inte konstigt om Du inte snart orkar om Du är den som tar ansvaret om ”allt”.

Därför, när det känns för tungt är det klokt att söka hjälp – precis som Du funderar på att göra när Du undrar vem man skall kontakta om man vill prata med någon. Och kanske har Du funderat på att Du och Din man kunde gå tillsammans till någon för att prata? Ibland tycker den andra parten att det inte finns något problem att prata om och ibland vill den andra parten inte tala med någon utomstående. Men då tycker jag att man kan be den andra parten komma med för sin partners skull – d.v.s. jag uppmuntrar Dej att i så fall be Din man komma med för Din skull.

Det finns olika möjligheter när det gäller att få hjälp ifråga om sin parrelation. Ett alternativ är Kyrkans Familjerådgivningscentraler. Via Internet kan Du gå in på www.evl.fi och klicka på svenska / Till den som söker hjälp / Centralförvaltningen / Förvaltningsenheter / Kyrkostyrelsen / Kyrkans enhet för familjefrågor/ Perheneuvonta / Neuvottelukeskukset. Där får Du upp alla de orter där det finns Familjerådgivningscentraler och deras kontaktuppgifter. Där hittar Du säkert någon som ligger nära var Du och Din familj bor och som kan betjäna er på svenska om det är ert hemspråk. Samtalstjänsten är avgiftsfri och terapeuterna och familjerådgivarna har lagstadgad tystnadsplikt.

Jag tror att det i alla väder är värt att söka hjälp – något som belönar både Dej, Din man och era barn. Jag kan bara föreställa mig hur härligt det är för Dej att ha träffat en man som Du bara pratar med och som vill prata. Jag undrar också samtidigt om det månne skulle vara annorlunda också med den mannens och Dina samtal om ni hade varit tillsammans i 28 år? Och som sagt – jag bara kan föreställa mig den stora erfarenhet som Du och Din man har av att leva tillsammans och också i svårare perioder i livet. Och ni har tre tonåringar som har kommit så här långt i livet.

Hur har ni tidigare tagit er igenom svåra perioder? Vad har hjälpt er tidigare? Och hur har det varit när det har varit bättre perioder då det har varit uppåt för er? Hur har Du upplevt det? Hur har Din man upplevt det? Kanske också allt det är något som Du och Din man vill prata mera om på familjerådgivningscentralen?

Barbro Näse Förutom Barbros svar kan jag komplettera med att om det inte finns en Familjerådgivningscentral på nära håll kan ett alternativ vara att kontakta kommunens hälsocentralpsykolog för att där få en tid att diskutera vidare eller information om andra servicepunkter i er trakt. Lycka till !

Gun Andersson