Vårt familjeliv

  • Stödfamilj för tonåringar?

    Undrar om det finns någon möjlighet till att få en stödfamilj då de hemma boende barnen är 12 och 16 år gamla?

    Barnens pappa bor på en annan ort och har alkoholproblem. Jag har inga släktingar eller bekanta som kan hjälpa mig. Mina två yngsta barn går hos psykolog och mitt äldsta barn är på psykiatriskt sjukhus. Ett av barnen har diagnosen ADHD, ett har diagnosen omfattande utvecklingsstörningar. Jag älskar mina barn över allt på jorden, men ibland skulle det vara skönt med ett avlastnings veckoslut. Har jag rätt till det,eller ska jag bara fortsätta att klara mig själv, och var ska jag fråga?
      

    Fråga nr: 1099

    Svar:

     Hej!

    Det är fullt förståeligt att din situation känns tung med så många speciella omständigheter i ditt liv. För att orka vara en bra förälder måste man ha chans att ladda batterierna ibland och med de förutsättningar du berättar att du har finns det all orsak att tro att borde få lite egen tid. Att vistas hos en stödfamilj är även för barnen en upplevelsrik erfarenhet.

    Utbudet av stödfamiljer är väldigt varierande beroende på vilken kommun du bor i, men med tanke på din livssituation råder det för mig ingen tvekan om att du skulle ha rätt att få en stödfamilj. Jag föreslår att du kontaktar socialbyrån i din kommun som säkert kan säga vilka möjligheter som finns i ditt närområde. Tyvärr är det kö i vissa kommuner för att få stödfamilj. Om kommunen kan erbjuda er en stödfamilj eller motsvarande placering uppgörs ett avtal mellan dig, stödfamiljen och socialbyrån om hur ofta barnen ska vistas hos stödfamiljen. 

    Det som jag bedömer är den stora utmaningen är att tonåringar brukar vara känsligare än yngre barn för placeringar i stödfamiljer, vilket ofta är anledningen till att tonåriga barn istället placeras på familje- eller ungdomshem på motsvarande sätt som hos stödfamiljer, t.ex. ett veckoslut/månad. Ibland är just familje- eller ungdomshem ett lämpligare alternativ för tonåringar, men också för yngre barn med stora specialbehov eftersom det då finns personal som är utbildad för ändamålet. Kårkulla har också boenden som tar emot korttidsklienter och det kan vara ett viktigt alternativ i ert fall eftersom du nämner att utvecklingsstörningar finns med i bilden. 

    Folkhälsans sommarbarnsverksamhet verkar numera året runt och förmedlar därför även platser hos värdfamiljer som kan ta emot barn för kortare vistelser under hela året. Vår verksamhet är dock liten och utspridd över hela Svenskfinland så jag kan inte säga om det finns någon ledig värdfamilj i er region. Med tanke på de specialbehov som du har nämnt att dina barn har tycker jag att du i första hand ska kolla med kommunens socialbyrå hurudana stödåtgärder de kan erbjuda din familj. De kan också hjälpa dig med kontakten till Kårkulla om de bedömer att ni bör vända er dit. Lycka till!

    Åsa Carlsson,
    sommarbarnskoordinator

    Publicerad 23 juni 2009

  • Hur kan jag hjälpa familjen som mår dåligt?

    hej!

    jag skulle vilja få råd om hur jag kan hjälpa en bekant familj. deras problem började egentligen redan när mamman för ca. 20 år sedan gav upp sina framtidsdrömmar, studier, vänner, (liv) mm p.g.a. mannen som lyckades övertala henne om att de skall sälskapa. paret fick två flickor, som nu är i tonåren. pappan har under de 10 senaste åren blivit mera och mera frånvarande, vitt jag vet bidrar han ändast genom att betala huslånet. mamman gör alltså allt från städning och tonårsbroblem till snöskottning och huskötsel.

    vad som fått mig att reagera är flickornas problem (för att inte glömma mammans sjukledighet p.g.a. utbrändhet mm). för ett par år sedan berättade mamman att den äldre flickan, då 15 år, skar sig i armarna. när mamman hade diskuterat detta med pappan sa han bara att det hör till åldern.. en tid senare hade den yngre dottern berättat att hon hör röster när hon sitter på lektion. rösterna säger att hon inte får gråta. nyligen hade mamman ertappat den yngre flickan sittande med bar överkropp framför datorn, webkameran var på..

    pappan bryr sig inte om hur familjen mår, han lever sitt liv och förväntar sig att mamman ställer upp med allt. (dessutom dricker han mycket sprit)
    det finns mera att berätta men jag tror att detta räcker för att ge er en bild över hur situationen ser ut.

    eftersom inte pappan bryr sig blir det mammans uppgift att ta hand om alla problem, men hon är inte kapabel. efter alla år av nervärdering lever hon i en dimma, hon ser inte situationen så allvarlig som den är, dessutom tror hon att hon klarar av allt själv. men jag tycker att deras situation inte går att reda ut utan professionell hjälp.

    hur kan jag hjälpa mamman och flickorna (pappan har vägrat att delta i t.ex. familjeterapi när mamman föreslagit)att hitta rätt hjälp förrän något ännu värre sker?! (mamman har varit till arbets psykolog, men det hjälpte inte)

    Tack för er tid!!

    Fråga nr: 1098

    Svar:

    Hej,

    Tack för Ditt brev. Du vill hjälpa den bekanta familjen, Du reagerar
    särskilt på flickornas situation och Du undrar hur Du kan hjälpa att hitta
    rätt hjälp. Här finns många svåra saker som Du beskriver: svårigheter i
    parrelationen, ev alkoholproblem och övriga problem hos pappan, mammans
    hälsa vilket allt antagligen förorsakar eller åtminstone medverkar till att
    flickorna har det svårt.

    Utgångspunkten är att om flickorna, båda eller någondera, är minderåriga och
    har det svårt och far illa så är det inte längre enbart familjens egen sak.
    I Finland har vi ett bra barnskydd som uttryckligen är skydd och hjälp för
    barn som har det svårt och far illa och som betyder hjälp och olika former
    av stöd för dem och för hela familjen.

    Eftersom mamman har berättat om flickornas svårigheter för Dej så är det nog ett tecken på att mamman själv känner oro för flickornas situation. Jag uppmuntrar Dej till att prata med mamman om att hon - kanske med Ditt stöd? - i första hand kontaktar skolkuratorn när det gäller flickornas situation. En annan möjlighet är att Du själv kontaktar ansvariga för barnskyddet på socialbyrån i
    kommunen/staden där familjen bor och uttrycker Din oro för flickornas
    situation. Barnskyddslagen säger att vi bör kontakta barnskyddet om vi är
    oroliga för barnens situation. I så fall är det bästa om Du och mamman
    tillsammans kontaktar barnskyddet.

    En annan möjlighet är att Du stöder mamman att vända sig till den närmast
    belägna familjerådgivningscentralen där man också har beredskap att ge hjälp
    för hela familjen och stöda att hitta hjälp för flickorna. Du kan gå in på
    nätet www.familjeborgen.fi klicka på centralens förvaltning och
    samarbetsparter och klicka på länken kyrkans familjerådgivning så får Du
    fram uppgifterna på de svenskspråkiga centralerna och där finns också länkar
    till de finskspråkiga centralerna.

    Om pappan inte vill gå i familjeterapi så är det ändå viktigt att mamman får hjälp och går ensam inte minst för att få hjälp med att få hjälp åt flickorna men också för att själv få hjälp. Det är bra om Du stöder mamman att ta kontakt; t.ex. genom att ringa till centralen tillsammans.

    Det är fint att Du engagerar Dej för den bekanta familjens bästa - tack för
    det.

    Allt gott,
    Barbro Näse

    Publicerad 23 juni 2009

  • Vår dotter är så arg!

    Hej!

    Vad gör vi för fel som föräldrar då vår 11-åriga dotter mest är arg, snäsig och uppkäftig mot oss föräldrar och sina 2 bröder (14- och 7 år gamla)? I skolan och bland sina vänner är hon glad och trevlig och skolan går jätte fint, likaså hennes sportintressen. Men som sagt här hemma blir hon jså lätt arg och säger  att det är vi som gör henne så arg. Är det här normalt tonårsbeteende och hur skall vi bryta den här onda cirkeln?

    h. Katharina
      

    Fråga nr: 1097

    Svar:

    Svar:
    Hej Katharina!
     
    Att gå från barn till vuxenvärld är inte så lätt. Samtidigt är det något som är oundvikligt och slutresultatet brukar oftast bli en självständig trygg ung vuxen.
     
    Ungdomar, speciellt flickor, kommer idag allt tidigare i puberteten vilket betyder att hormonproduktionen sätter igång. Samtidigt växer de och måste hantera en kropp som inte längre känns bekant. Min praktiska erfarenhet från skolvärlden är att en oro i kroppen ofta brukar komma igång i åk 5-6 bland flickorna och några år senare hos pojkarna.
    Ett sätt att hantera de obekanta och kanske obehagliga känslor man har inom sig är att sätta dem på omgivningen och speciellt på de trygga vuxna i ens närhet.
     
    När du beskriver din 11-åring så tror jag mest att det är en begynnande pubertet ni möter.  Barn i en syskonskara är väldigt olika och det betyder att ett barn kan komma snabbare in i sin pubertetsutveckling än ett åldersmässigt äldre barn.
     
    När ungdomar bearbetar sina svåra känslor är det viktigt att få känna att omgivningen orkar med en och att man ändå är älskad fastän man ibland är arg, snäsig och uppkäftig. Det är ändå viktigt att efteråt kunna prata om att man också som syskon och förälder kanske blivit sårad av utbrotten och försonas.
     
    Det verkar som om allt i omgivningen fungera bra för er dotter, skola, fritidsintresse, kompisrelationer. Ändå tror jag att det kunde vara bra att ännu en gång våga öppet fråga om något av dessa bekymrar henne.
     
    Det kan kännas jobbigt som förälder att se nya drag hos sitt barn. Då kan det vara hoppfullt att veta att alla gamla fina egenskaper hos er dotter finns kvar och kommer att bli mera framträdande igen bara hon hittat sig själv. Ni är trygga för henne och därför vågar hon pröva det okända inom henne hemma. Om det är svårt att orka kan man alltid be en utomstående, en god vän eller en professionell, komma med i en dialog där ni alla får möjlighet att berätta om hur ni upplever er hemsituation. Det är alltid bra att få perspektiv på sin situation.
     
    Med önskan om FörädraKraft
     
    Gun Andersson

    Publicerad 23 juni 2009

1-3 av 3

1 sidor

<< Föregående ... 1 ... Nästa >>