Skolbarn

  • Mitt barn är aggressivt

    Vad ska man göra med barn som tidvis (konstigt nog efter Kauhajoki, som skolan ältat alldeles i onödan. Varför ska rektorer ta upp sånt här med lågstadiebarn?) är aggressiva hemma?

    Vem ska man vända sig till, skolpsykologen eller socialen eller folkhälsan (eller alla tre)? Vill själv faktiskt inte varken bli slagen i magen med knytnävar eller bli sparkad hemma. 
      

    Fråga nr: 1103

    Svar:

    Hej,

    Att få en knytnäve i magen av sitt lilla barn är inte roligt. Samtidigt kan man se det som så att barnet troligtvis känner trygghet hos dig eftersom han/hon för dig vågar visa sin ilska, frustration eller osäkerhet.

    Bakom ett aggressivt beteende kan finnas flera förklaringar. Att tidvis vara aggressiv och sparka omkring sig (som efter Kauhajoki) kan vara ett sätt att försöka få utlopp för och berätta att inom mig finns känslor och tankar som gör att jag känner mig frustrerad eller arg och jag vet inte vad jag skall göra av de känslorna. Då gäller det som förälder att försöka hjälpa barnet att se just det som ligger bakom beteendet: vilka känslor, tankar, upplevelser är beteendet ett uttryck för?

    Man kan fråga barnet direkt eller sen presentera olika förslag på vad det kan vara som "tycker du att det är obehagligt med det som hände i Kauhajoki?" och den vägen öppna upp för ett samtal som kan leda till att barnet hittar ord för sina upplevelser och känner sig förstådd och sedd. Då minskar ofta behovet att slå och sparka. Ibland tar det tid och det kan kräva ett stort tålamod hos en som förälder.

    Viktigt är inte att genast hitta svaren utan snarare att finnas till hands och verkligen orka undra och vilja förstå.
     
    Och känner man som förälder en oro eller vill ha någon att konsultera när det gäller barnets utveckling, relationer eller fostran så kan man bra vända sig till kommunens familjerådgivning. De finns till för stöd just i de frågorna.
     
    Allt gott!
    Ulrika

    Publicerad 23 juni 2009

  • Min 9-årige son får hatfulla sms

    Jag har en nioårig son som får hatfulla sms från en fyra år äldre kompis. Han mår inte alls bra av dem. Vad ska jag göra. Det är knappast någon idé att ringa mamman, som verkar ganska labil. Vi vill heller inte att hon ska bli  arg och t.ex. hindra hans lillebror, 10 år, att vara hos oss. Jag har redan bett 13-åringen sluta bråka med min son och också med hans mormor, dvs. min över 70-åriga mamma. Vad säger juridiken om hat-sms?
      

    Fråga nr: 1101

    Svar:

    Hej!

    Att bli trakasserad via sms kan kännas mycket kränkande och är ibland svårt att hantera. Mitt förslag är att ni än en gång diskuterar med 13-åringen och förtydligar att det han gör är olagligt, kanske han inte känner till det?

    Kränkningar och trakasserier via sms kan polisanmälas och då är det viktigt att ni har sparat alla hatfulla sms som din son har fått från 13-åringen. Dessa fungerar som bevis vid en anmälan. Kanske ni kan berätta åt 13-åringen att alla meddelanden läses av dig (som förälder) och att de sparas?

    Det vore naturligtvis också bra om ni kunde prata med 13-åringens mamma/pappa och sakligt berätta vad som hänt, så att de känner till det och har en möjlighet att hjälpa så att trakasserierna upphör.

    Går det så långt att ni för ärendet vidare till polisen och sociala myndigheter så blir föräldrarna ändå inkopplade. Det är viktigt att komma ihåg att alla parter gynnas av att trakasserierna upphör, även 13-åringen.

    Lycka till!
    Maria Rönnqvist
    koordinator för mobbningsförebyggande arbete

    Publicerad 23 juni 2009

  • Hur kan jag stöda mitt mobbade barn?

    Hej! Min son är snart 12. Han bytte skola i höstas och mår jättedåligt. Trots att en av hans gamla kompisar också bytte till samma skola så får han ingen bra kontakt med varesig eleverna eller läraren. Emellanåt verkar det gå bra, men det är ca 3 killar varav 2 i paralellklassen som mobbat honom.

    Igår var han jätteupprörd och arg hela dagen, det kröp fram att han inte ville gå till skolan. Jag som förälder vet inte vad jag ska göra. Vi har pratat med skolan, de pratar i sin tur med varandra och det händer inte särskilt mycket förändring. Hur kan jag som förälder stötta honom? Han ska till ny skola i höst, han längtar dig. Det blir mycket läxor där men han får möjlighet att träffa nya vänner. Jag vill inte att det här året på Västerängen i Bålsta ska ha satt spår i honom för livet! VAd gör jag ? Hjälp!
    SS
      

    Fråga nr: 1096

    Svar:

    Hej Satu!

    Det är alltid tungt att som förälder att se sitt barn må dåligt, man vill ju så gärna att de har det bra. Din son verkar leva i en tid med många förändringar, två nya skolor på drygt ett år med allt vad det innebär av att anpassa sig till nya vänner, lärare, miljöer och rutiner. Samtidigt kommer han också snart in i tonåren med allt vad det i sin tur innebär av förändringar i kroppen och funderingar på sig själv och sin identitet. Detta är allt sånt som kan ta tid att hitta sig i. Som förälder stöder du bäst genom att finnas till hands och bry dig, lyssna på vad han har att berätta och hur han upplever det. Din son behöver veta och känna att vad än som händer så kan han komma till dig. Det ger honom en känsla av trygghet att vila i när livet annars är turbulent.
     
    Du berättar också att din son blir mobbad och att ni pratat med skolan, men inget verkar hända. Det är bra att ni tagit upp det med skolan, kanske kunde ni på nytt diskutera med dem och berätta att läget inte har förändrats. Samtidigt kan ni kolla upp vad som gjorts och om det finns något som ännu kunde göras. De flesta skolor torde ha en handlingsplan för hur man hanterar mobbningsfall, kanske kan den också vara till hjälp i mötet med skolan.
     
    Våra erfarenheter under inte bara barndomen utan hela livet formar oss - på gott och ont. Det viktiga är ändå att även svåra perioder kan bli betydelsefulla och leda till något gott i framtiden. Det är alltså svårt att säga när man är mitt i något vad det kommer att leda till. Man gör så gott man kan, bryr sig och finns till hands - det är det viktiga!
     
    Allt gott!
    Ulrika

    Publicerad 23 juni 2009

1-3 av 3

1 sidor

<< Föregående ... 1 ... Nästa >>