Frågor om föräldraskap

Hej!

I det du skriver finns två dimensioner, en fråga om förmynderskap och din upplevelse av relationerna i din familj.  

Möjlighet att bli sin egen förmyndare har du nog inte, vill du vara riktigt säker kan du kolla upp det med en jurist tex på din hemkommuns rättshjälpsbyrå. Oftast är barns bägge föräldrar förmyndare även efter separationen. En förmyndare kan juridiskt företräda barnet och har ansvaret för att barnets materiella, sociala och känslomässiga behov blir tillfredsställda.  Det är ledsamt att du inte har en bra relation till dina föräldrar så att du får det stöd och den uppmuntran du har rätt till.  Just nu tror jag det är viktigt att din relation till dem skulle förbättras innan du gör noggrannare planer för framtiden.

Vad skönt att du känner dig nöjd över dig själv och ditt skolarbete och att du vill planera framåt. Dina funderingar kring att flytta hemifrån är helt förståeliga och de kräver en hel del diskussioner tillsammans med dina föräldrar, i alla fall med din mamma.  Det är väldigt viktigt att din mamma skulle få veta om hur du känner och funderar. Ingen har rätt att kränka dig för den du är eller svartmåla din framtid. Alla kan vi göra fel men som person är du unik och fylld av möjligheter! Utmaningen kan vara att hitta ett sätt att samtala, där både du och din mamma känner att ni förstår varandra, även om ni kanske tänker olika i någon fråga. Jag vågar tro att ni båda längtar efter att kunna ha roligt och att kunna reda ut svåra saker tillsammans.

Fundera efter, vad har tidigare hjälpt er att nå varandra? Många gånger är det bra att förbereda sig då man skall tala om viktiga saker. Du kan berätta för din mamma,  att du har saker du vill tala om. Kom överens om en tillräckligt lång stund, som passar er båda två då inget annat stör. Ibland kan det kännas bra att samtala över en kopp te, under en gemensam promenad eller medan man badar bastu tillsammans.  Om du upplever det svårt att få en början tillsammans med mamma, kanske en annan vuxen, t.ex skolkuratorn kunde hjälp dig i planeringen.  

Med önskan om allt gott till dig!

Carita Frants

Answer

Answer

Hej!

Först vill jag tacka dig för att du ville skriva så långt och utförligt om hur du känner dig. Hoppas att du kan godta att jag har förkortat lite av din fråga av utrymmesskäl.  Du beskriver dina känslor på ett fint och öppet sätt.  Det är en styrka att kunna känna igen starka känslor av besvikelse, ilska och sorg.  Din reaktion är normal i en förändrad och jobbig livssituation.

Då föräldrar tar beslut om separation innebär det en förändring för alla. Därför är det ett svårt beslut att fatta och ibland försöker föräldrar att underlätta det för barnen genom att inte öppet visa sin konflikt. Föräldrar skall även lösa praktiska arrangemang som tex boendet för att inte belasta barnen. Du känner dig förbigången vilket jag förstår. Skulle det minska dina frågor om dina föräldrar kunde berätta mer kring orsakerna varför de har valt att separera och hur de tänkte då de ordnade en del utan att tala med dig om det? I undersökningar har man kunnat konstatera att det kan hjälpa barn att anpassa sig till förändringarna om föräldrarna kan behålla respekten för varandra och förklara hur de kommit fram till separationsbeslutet.  Barn behöver tid att få ställa sina frågor i egen takt. Barn behöver också få utrymme att visa sina känslor av ledsamhet och sorg.

Det är föräldrars uppgift att göra världen begriplig för barnen.  Inbjudan du fick från din pappa att komma och se var han bor kanske var ett försök att visa för dig hur han har det och för att få vara tillsammans med dig.  Pappa har alltid varit viktig för dig, skriver du, och det hoppas jag att han skall vara även i fortsättningen. Nu har det hänt så mycket och du och din pappa har ännu inte hunnit vänja er vid att träffas efter skilsmässan under nya former. Då kan tanken att bli bekant med pappas nya partner kännas svår. En sak i taget.  Berätta hur du vill ha det för din pappa.

Det är fint att du kunde skriva ner dina tankar och att skrivandet kändes skönt. Du har många värdefulla tankar och funderingar som jag hoppas att du kan tala med dina föräldrar eller annan vuxen om. Då du pratar med någon som har tid att lyssna kan även det göra det lättare för dig.   Skolkuratorn, - psykologen eller hälsovårdaren kan också vara bra att prata med. Lämna inte ensam!   Oberoende av ålder behöver vi alla en förstående människa att dela upplevelsen av besvikelse och sorg med.  Har du kunnat tala med din bror även han berörs som du av era föräldrars separation?

Allt gott!

Carita Frants

Kära ”mycket orolig”,

Vid varje graviditet är det viktigt att den gravida kvinnan kan få det stöd och den hjälp hon behöver för att kunna glädja sig åt sin graviditet. I denna frågespalt svarar vi närmast på frågor som handlar om relationer inom familjen. Din fråga kan bäst besvaras av hälsovårdare eller läkare. Jag rekommenderar att du tar kontakt med någon ur dessa yrkesgrupper och diskuterar dina viktiga frågor med en sakkunnig inom hälsovården.

Allt gott till dig,

Carita Frants

Kära ”tack för svar”

Det är en omtumlande situation du beskriver, då man som förälder har svårt att förstå sitt barns reaktionssätt och beteende. Ur din fråga strömmar det ändå mycket värme och kärlek för din pojke. Det är en viktig kraftkälla för dig och för dig och din pojke då ni skall försöka komma vidare i livet, förbi den här svårare perioden.

Om vi funderar vidare på vad som fungerar nämner du, att din pojke klarar bra av själva prestationsbiten i skolan, även om du uppfattat att hans intresse för läxläsningen märkbart har minskat. Därutöver har han en hobby han trivs med. Din oro gäller pojkens beteende i sociala kontakter till vuxna i skolan, till jämnåriga under rasterna i skolan och med en yngre bror.

Idag vet vi att det är en känslig ålder där din pojke befinner sig. Det är inte lätt att förstå sig på sig själv i ett brytningsskede mellan barnaår och tonår. Den fysiologiska utvecklingen sker i individuell takt men kan redan orsaka en del förvirring i en 11-årings liv.

Vilka förändringar har det skett i din sons liv under det senaste året? Vilken bild har du av hans kamratrelationer, har han mist kompisar eller fått nya? Hur tror du att din som upplever sig i kompisrelationerna? Har hans roll förändrats? Hur har aktuella skeenden i er familj påverkat 11-åriga pojken?

Många föräldrar har upplevt det viktigt att inte fastna i tjatandet över de negativa situationerna som uppstått i skolan. Regler är till för allas trivsel och trygghet och bryter man mot dem blir det konsekvenser. Det som kan vara väsentligt är att ge tid och rum för samtal om vad som hänt under skoldagen, hur pojken tänkte, kände och upplevde situationerna under dagen. Samtidigt kan du även som förälder förmedla kärlek till pojken för den han är men klargöra vilket beteende du inte kan godkänna. Genom att föra den typen av öppna samtal kan du som förälder ställa frågor som kan hjälpa din pojke att hitta ett annat sätt att uppför sig, att bli bättre på att säga med ord det som är viktigt för honom på ett sätt som omgivningen kan ta emot. Kanske din pojke behöver få tips om hur han skall få bukt med impulserna ”räkna till tio” eller ”knyta näven i byxfickan” för att lugna sig och hinna tänka innan han handlar?

Du beskriver hur du känner igen den goda pojken. Ge frikostigt med beröm då din pojke beter sig som du önskar i alldeles vanlig vardag – särskilt då han inte förväntar sig det! Tala gärna med honom om en hurudan storebror han vill vara, hur en bra storebror beter sig enligt honom och vilket stöd han behöver för att nå dit. Han är själv lillebror och kan kanske berätta om egna erfarenheter! Tillsammans kan alla i familjen delta i att gör upp regler som gäller i er familj – på så sätt betonas inte att någon är extra besvärlig utan ni kan få igång en positiv spiral som alla har hjälp av i sin utveckling. I hemmets regler ingår även en viss läxläsning för skolbarns del, som är lättare att åberopa om man tillsammans skapat reglerna.

Allt gott till er!

Carita Frants

Answer

Oroliga fosterföräldrar!

Det är många olika saker som lyfts fram I er fråga. Ni beskriver en situation där relationerna inom familjen är mycket ansträngda och det tär på alla parter.  Orosbilden påminner om oron i en annan frågeställning som besvarats här ovan. Som fosterföräldrar har ni möjlighet att få stöd ifrån socialarbetaren i den kommun som ansvarar för placeringen av gossen hos er. Det ytterst viktigt att ni tillsammans med socialarbetaren noggrant går igenom det som händer i er familj och tillsammans söker vägar ut ur den svåra situationen.

Allt gott! Carita Frants

Inom Folkhälsans familjeprojekt kommer en ungdomsgrupp att starta i Helsingfors med regelbundna träffar fr.o.m. hösten 2011. Gruppen är avsedd för ungdomar som upplever sociala situationer som utmanande och svåra. Målsättningen med gruppen är att deltagarna upplever sig få bättre färdigheter och tips i alldagliga situationer. Gruppen är kostnadsfri.

För föräldrar som har barn som väcker oro t.ex. på grund av neuropsykiatriska svårigheter startar vi i Helsingfors också en föräldragrupp hösten 2011. Även den gruppen är kostnadsfri. 

Verksamheten planeras som bäst och mer detaljerad information angående grupperna finns att få i början på juni. Då kan man kontakta Diana Cavonius per mejl

Hej och Tack för ditt brev!

Det är jättebra att du skriver ner dina tankar! Situationen verkar vara besvärlig för er alla tre. Din kompis upplever sig mobbad, du upplever att du och den tredje kompisen blir elakt bemötta och benämnda.  Det verkar som om du tagit på dig ansvaret för att lösa situationen och när det inte så lätt löser sig påverkar det din sömn.

 Jag tycker nog att ni nu skulle behöva en utomstående vuxen som skulle lyssna till er alla tre. Finns det en skolkurator eller en hälsovårdare i er skola? Det är inte alltid lätt att samarbeta. Det finns situationer där man måste kunna jobba ihop fast man inte tycker om varandra. Samtidigt behöver man inte gilla och vara vän med alla. Det är viktigt att du inte går och mår dåligt av något du vet vad det beror på. Har du berättat om situationen för dina föräldrar? Det kan också hjälpa att med dem få prata om situationen och försöka hitta en lösning. Du kan också be om att få en längre pratstund med din lärare där du berättar om varför ni inte fungerar tillsammans.

Tror att du kommer att lösa det här! Önskar dig lycka till!

Gun

Förhoppningsvis har ni redan fått reda på vad det kan vara. Vid stora smärtor eller när det känns för jobbigt är det bra att kontakta rådgivningen för att därifrån kunna få vidare hjälp och stöd.

Hej!

Tack för ditt brev! Tyvärr har du fått vänta jättelänge trots att du bad om ett snabbt svar. Ber om ursäkt för det! Din fråga tar ändå upp ett tema som berör så många att det är viktigt att publicera den. På så sätt kan din fråga kanske också hjälpa någon annan som är i samma situation. Du kan så bra beskriva känslan när man tycker att man gjort bort sig. Lätt får man en känsla av att alla vet, tittar på en och fördömer en. Kvällstidningarna frossar i hur människor gör bort sig.  Ändå hör det till all utveckling och livet att man någon gång gör fel. Det fina är att du vet vem du är och hurudan bild du vill att andra har av dig, att du vet dina gränser. Jag tror också att din mamma vet vem du är och tycker om dig precis som den du är. I tonårsvärlden går många rykten.  Min erfarenhet är att rykten dör ut ganska snart om de inte får nytt bränsle.  Du vet ju själv vad som hände och jag tror att man tror dig. Du kan också säkert hjälpa andra när du hör rykten genom att ifrågasätta om ryktena stämmer. Det är kamratskap som du kommer att uppskattas för!

Gun

Hej!

När man är ung kan det ibland kännas att ingen bryr sig om eller förstår en, någon viktig människa kanske har övergett en eller sårat en djupt. Eller det kan ha hänt något som gör en djupt sorgsen. Det kan kännas att man inte står ut, att man inte orkar leva längre. Det kan komma tankar på självmord.

Då är det viktigt att veta att man kan få hjälp, att man inte behöver vara totalt ensam. Det är viktigt att inte bara bli ensam med sina tunga tankar utan få tala ut om dem. Kanske det ändå skulle finnas någon vuxen man kan lita på, en förälder, lärare, kurator eller skolhälsovårdare.

Det finns också hjälp man kan kan få per telefon eller på en tonårspoliklinik eller ungdomsmottagning. Bland annat Folkhälsan har en samtalsjour för unga dit man kan ringa och prata med en vuxen.

Hälsningar Lotta Sjöblom