Frågor

Kära, men han kan inte tala om känslor

Wed, 12 May 2010 12:31:00 GMT

Hej Barbro, hoppas du kan hjälpa mig med följande.

min man och jag har/haft svåra problem i vårt parförhållande. vi älskar varandra mycket men han har problem med att kommunicera och framföra sina känslor, han helt enkelt låser sig totalt och "gömmer" sig på jobbet och undviker att diskutera. han har själv kommit fram till att han skulle kanske behöva terapi för detta.

vad tycker du vi borde göra? hur tror du vi borde gå till väga? tack för hjälpen...

Hej,

Tack för Ditt brev! Tre saker som ter sig mycket positiva:

1) ni älskar varandra mycket trots att ni har/har haft svåra problem i ert parförhållande

2) Din man har kommit fram till att han kanske skulle behöva terapi för att kunna kommunicera bättre och framföra sin känslor

3) Du/ni lämnar er inte ensamma med er situation utan ber om råd.

Er relation är inte ett undantag när det gäller parrelationer. Det finns problem i alla parrelationer. Det är inte det att det finns problem som är avgörande för hur par har det i sin relation. Det avgörande för hur par har det i sin relation är hur paret handskas med problemen. Det som ter sig så positivt i Din beskrivning är att ni uppenbarligen vill handskas med problemen på ett uppbyggande sätt. De tre sakerna som ter sig så positiva är stora resurser i er relation.

Jag uppmuntrar er att tillsammans ta tag i de resurserna och gå i terapi tillsammans. Jag vet inte var ni bor - men om ni vill kan ni ta kontakt till någon av kyrkans familjerådgivningscentraler som finns runtom i Finland. Gå in på webben på evl.fi/hjalp (obs inget www) och klicka på Hem och relationer och där på Familjerådgivningscentralerna. Där hittar ni information och kontaktuppgifter om centralerna.

Allt gott önskar jag er

Barbro Näse

Tre barns mamma som kanske har ADHD

Mon, 10 May 2010 10:35:00 GMT

Hejsan!

Jag är en 3 barns mamma som tror att jag har adhd... Jag har läst ganska mycket om adhd och tycker det är som att läsa om mig själv. Min man är av samma åsikt.

Jag har ett bra jobb och trivs med det men jag har jättesvårt att komma ihåg saker och att organisera min vardag osv. Jag är helt omöjlig med att dra på mig en massa projekt som jag sen inte orkar med...Finns det hjälp att fås ifall jag har adhd. Kan man undersöka det här i svenskfinland eller ska jag bara yra vidare...?

HEJSAN !

Diagnostiseringen ADHD görs främst hos skolbarn för att underlätta deras skolgång och ge möjlighet till specialarrangemang. Det viktigaste är i alla fall att lära sig att leva med de svårigheter syndromet förorsakar. Du tycks ju ha klarat av detta på ett bra sätt.

Om du i alla fall närmare önskar utreda dina svårigheter så får du nedan några adresser vart du kan vända dig. Konsulterade chefsläkaren för Folkhälsans tonårspoliklinik i Helsingfors, Leif Martelin, som ger tips om några servicepunkter:

Det finns numera en poliklinik inom HNS som heter Neuropsykiatriska polikliniken, tel. 09-47175474. Efter vad jag förstått görs det också diagnostik där. Problemet är att det lär vara mycket långa köer dit. Remiss behövs. Läkaren där heter Pekka Tani som är specialist både i neurologi och psykiatri. Han talar också svenska. Enligt läkarkatalogen har han inte privatmottagning för tillfället.

En privat psykiater som sysslat mycket med ADHD är Matti Wallin, enligt läkarkatalogen tel. 050-5505755 må-fre kl. 8-10.

Det finns en förening, ADHD-liitto ry, tel. 09-45411120 kl. 9-11 vardagar, webadress www.adhd-liitto.fi De ordnar bl.a. rehabilitering och skolningar. Därifrån kan man säkert också få tips om hur gå vidare.

Hoppas detta kan vara till hjälp! Hälsningar Gun Andersson

Problem med sex, hushållsarbete och att förstå varandra

Mon, 10 May 2010 10:09:00 GMT

Hej,

vårt problem är att min man tycker om att gå på parklubbar och det gillar inte jag. Vi har varit tillsammans i drygt 10 år och har 2 barn. Jag har tidigare följt med (5 år sedan) för husfridens skull men vantrivts varje sekund. Nu var det längesedan och min man tycker att jag är tråkig och dessutom har min sexlust avtagit rejält. Han tycker att jag skall vara glad att han inte söker sig till andra utan vill att vi skall gå dit tillsammans.

Jag känner att det bästa kanske vore att bryta upp så han fick leva tillsammans med en likasinnad men det känns hemskt framför allt för barnens skull. Vårt förhållande är verkligen inte på topp, jag gör 95% i hemmet + jobbar 100%, han menar att om sexlivet vore bra så skulle allt vara annorlunda....

vad ska jag ta mig till?

Hej,

Jag vet inte om det här är till någon hjälp för Dej men jag funderar så här:
Det är flera områden med svårigheter som Du beskriver ifråga om Din och Din mans relation.

Jag vet inte om det är så men jag läser det Du skriver så att områdena med svårigheter är:
• det sexuella området
• vardagssysslorna i ert hushåll/arbetsfördelningen
• kommunikationen

När det gäller det sexuella området skriver Du att Din man tycker om att gå på parklubbar och att Du inte tycker om det. Och Din sexlust har avtagit rejält.

Ifråga om vardagssysslorna i ert hushåll och arbetsfördelningen där så är det Du som gör 95% samtidigt som Du jobbar 100% utanför hemmet.

När det är jobbigt i en parrelation så är det lätt hänt att man blandar ihop flera olika svårigheter och försöker lösa dem som i en stor klump vilket blir övermäktigt så att ingenting förändras eller blir löst.

Jag undrar om det skulle vara bra att försöka lösa svårigheterna på ett område i taget så att det inte blir så att "om Du inte gör som jag vill på ett område så gör jag inte heller som Du vill på ett annat". Jag uppmuntrar Dej och Din man att reda ut svårigheterna på ett område först och lova varandra att inte blanda in svårigheterna från något annat område.

Först sedan när ni grundligt har rett ut svårigheterna på ett område kommer ni överens om att reda ut svårigheterna på följande område. Vilket område vill ni komma överens om att ta itu med först?

Jag föreslår att ni börjar med kommunikationens område - om ni vill. Dvs jag föreslår att ni skulle prata om hur ni pratar med varandra. I dålig kommunikation berättar jag för dej hurudan du är, vad du ska känna, tänka, vilja och behöva och du berättar för mig hurudan jag är, vad jag ska känna, tänka, vilja och behöva.

I god kommunikation berättar jag för dej hurudan jag är, vad jag känner, tänker, vill och behöver och du berättar för mig hurudan du är, vad du känner, tänker, vill och behöver. Det är också viktigt att ta god tid på sig att lyssna på den andra och be om förklaringar och förtydliganden.

Det sexuella området väcker många känslor, erfarenheter och värderingar till liv. Därför tänker jag att det kanske inte är så dumt att först prata om hur man pratar så att man inte sårar och bränner flera broar än man bygger.

Ibland kan par behöva hjälp med att komma igång med kommunikationen. Det finns hjälp att få. Det finns sexualterapeuter, par- och familjeterapeuter och familjerådgivare.

Jag vet ju inte var Du och Din man bor men om Du vill kan Du gå in på www.evl.fi och klicka på svenska och på Till den som behöver hjälp. Där hittar Du kontaktuppgifter till kyrkans familjerådgivningscentraler som betjänar par och familjer i just de frågor som par och familjer själva vill bli betjänade i. Samtalstjänsten är avgiftsfri, familjerådgivarna har lagstadgad tystnadsplikt och de är utbildade professionella ifråga om par- och familjerelationer. Sexualterapeuter finns listade på www.seksologinenseura.fi.

Allt gott, Barbro Näse

Svårt att acceptera att lillasyster har pojkvän och sex, då man inte själv har haft bl.a. p.g.a. sjukdom

Fri, 15 Jan 2010 08:51:00 GMT

Min syster som är 17 har en pojkvän sedan några månader. Tyckte det var stort och rätt häftigt när jag fick reda på det eftersom hon aldrig haft en pojkvän innan. Men det kom ändå som en chock eftersom jag inte själv har haft nån flickvän eller sex trots att jag är 22.Till största delen beror det på en alvarlig form av reumatism som jag har, saker och ting tar längre tid och jag har ofta ont och är trött är sjukskriven nu.

Det känns frustrerande att hon som är yngre har ett förhållande men inte jag. Dom brukar sova hemma hos oss ganska regelbundet tillsammans och ha sex,har inte flyttat hemifrån än. Det är en iritation och en mycket större distans mellan mig och min syster och vår vänskap är inte lika bra som innan, tack vare att dom har ett förhållande och har sex hemma. Känns inget vidare att prata om det då det senare kanske blir bättre för min egen del och då kommer det eventuella bråket att leva kvar i bakgrunden.Småskäms lite över att jag känner så här.Har svårt att förhålla mig till det pga av min livsitration. Vad ska jag göra för att det ska bli bättre ?

Med vänlig hälsning
Andreas

Hej Andreas !

Det du känner behöver du ingalunda "småskämmas" för. Det är helt normala och vanliga känslor. Syskon jämför sig för det mesta med varandra vad gäller skolframgångar, popularitet bland kompisar och även gällande förmågan att skapa relationer överhuvudtaget.
När man hittar en partner hänger inte på åldern. Flickor brukar emellertid oftast vara yngre då de inleder en sexuell relation än pojkar. Statistik har också visat att ungdomar inte inleder sin sexualdebut så tidigt som man kan föreställa sig.
Det viktiga är nu, när du kommit över den första "chocken", att gå vidare och se dina egna resurser att hitta nya vänner och kontakter . Av dessa kanske någon kan utvecklas till en djupare relation även för din del.
Många hittar nya bekantskaper via nätet, klubbar eller läger. När du skapat ditt eget kontaktnätverk kan du säkert börja känna glädje även över din systers relation.

Med vänlig hälsning

Gun Andersson

Svårt att tala i nybildad familj

Thu, 14 Jan 2010 12:43:00 GMT

Heij !

jag är en 14-årig flicka som har det väldigt dåligt hemma. jag har en jätte dålig relation till min mamma och jag pratar nästan aldrig med henne ens om vardagliga saker. jag skulle vilja veta vart jag skulle kunna gå och prata om det.? jag undrar oxo om det finns nånting på internet var man kan diskutera?

mina föräldrar skilde sig för 1.5 år sen och min mamma gifte genast om sig.jag har 2 småbröder o en halvbror så man känner sig inte betydande...svara snälla ! jag behöver verkligen nån att tala med.

Hej,

Så bra att Du söker hjälp. Du skriver att Du har det väldigt dåligt hemma och
att Du har en jättedålig relation till Din mamma. Vad allt det är som Du tänker på när Du skriver att Du har det väldigt dåligt hemma vet jag inte och jag kan bara föreställa mig att det är jobbigt för Dej att Du inte pratar med Din mamma ens om vardagliga saker - för det är ju väldigt viktigt att Du som är 14 år kan prata med Din mamma överhuvudtaget och också nu när ni lever i en ombildad familj. Varje barn, varje tonåring - också Du - har rätt till föräldrar och vuxna som lyssnar och pratar och stöder. Jag vet inte vad det är som gör att Din mamma inte fungerar så nu att Du kan prata med henne. Och jag vill säga till Dej att det är inte på Ditt ansvar att Din mamma inte fungerar så nu.

Det är inte Du som skall ha ansvar för Din mamma och hur hon har det. Det är Din mamma som är vuxen som skall ha ansvar för Dej och hur Du har det. Därför är det bra att Du söker hjälp.
Jag vet ju inte heller hurudan relation Du och Din pappa har? Vill Du prata med honom om hur Du har det?

Jag uppmuntrar Dej också att gå till skolkuratorn i Din skola och tala med henne om det som är jobbigt därhemma. Skolkuratorn finns till just precis för sådana saker. Skolkuratorn kan också be att få träffa Din mamma och stöda henne att stöda Dej. Fast det kan kännas jobbigt för Dej och Din mamma så anser jag att det är värt det. Jag har också en sådan tanke att Din mamma, liksom alla föräldrar vill att Du skall ha det bra - men hon har, av olika orsaker, kanske inte lagt märke till hur Du riktigt har det. Därför är det bra att Du tar kontakt med skolkuratorn. Gör det!

Allt gott, Barbro Näse

Inressen, sexlust och förhållandets framtid

Thu, 14 Jan 2010 12:35:00 GMT

Hej,

Jag vet inte om det här är till någon hjälp för Dej men jag funderar så här:
Det är flera områden med svårigheter som Du beskriver ifråga om Din och Din mans relation. Jag vet inte om det är så men jag läser det Du skriver så att områdena med svårigheter är:
• det sexuella området
• vardagssysslorna i ert hushåll/arbetsfördelningen
• kommunikationen

När det gäller det sexuella området skriver Du att Din man tycker om att gå på parklubbar och att Du inte tycker om det. Och Din sexlust har avtagit rejält.

Ifråga om vardagssysslorna i ert hushåll och arbetsfördelningen där så är det Du som gör 95% samtidigt som Du jobbar 100% utanför hemmet.

Gällande kommunikationen skriver Du att Din man tycker att Du är tråkig och att han säger att Du skall vara glad att han inte söker sig till andra utan vill att ni går till parklubbar tillsammans och att att han menar att om sexlivet vore bra så skulle allt vara annorlunda.

När det är jobbigt i en parrelation så är det lätt hänt att man blandar ihop flera olika svårigheter och försöker lösa dem som i en stor klump vilket blir övermäktigt så att ingenting förändras eller blir löst. Jag undrar om det skulle vara bra att försöka lösa svårigheterna på ett område i taget så att det inte blir så att "om Du inte gör som jag vill på ett område så gör jag inte heller som Du vill på ett annat". Jag uppmuntrar Dej och Din man att reda ut svårigheterna på ett område först och lova varandra att inte blanda in svårigheterna från något annat område. Först sedan när ni grundligt har rett ut svårigheterna på ett område kommer ni överens om att reda ut svårigheterna på följande område. Vilket område vill ni komma överens om att ta itu med först?

Jag vet inte om det är klokt men jag föreslår att ni börjar med kommunikationens område - om ni vill. Dvs jag föreslår att ni skulle prata om hur ni pratar med varandra. I dålig kommunikation berättar jag för dej hurudan du är, vad du ska känna, tänka, vilja och behöva och du berättar för mig hurudan jag är, vad jag ska känna, tänka, vilja och behöva. I god kommunikation berättar jag för dej hurudan jag är, vad jag känner, tänker, vill och behöver och du berättar för mig hurudan du är, vad du känner, tänker, vill och behöver. Det är också viktigt att ta god tid på sig att lyssna på den andra och be om förklaringar och förtydliganden.

Det sexuella området väcker många känslor, erfarenheter och värderingar till liv. Därför tänker jag att det kanske inte är så dumt att först prata om hur man pratar så att man inte sårar och bränner flera broar än man bygger.

Ibland kan par behöva hjälp med att komma igång med kommunikationen. Det finns hjälp att få. Det finns sexualterapeuter, par- och familjeterapeuter och familjerådgivare. Jag vet ju inte var Du och Din man bor men om Du vill kan Du gå in på www.evl.fi och klicka på svenska och på Till den som behöver hjälp. Där hittar Du kontaktuppgifter till kyrkans familjerådgivningscentraler som betjänar par och familjer i just de frågor som par och familjer själva vill bli betjänade i. Samtalstjänsten är avgiftsfri, familjerådgivarna har lagstadgad tystnadsplikt och de är utbildade professionella ifråga om par- och familjerelationer.

Allt gott,

Barbro Näse

Hur hitta varandra igen efter graviditeten?

Thu, 14 Jan 2010 11:07:00 GMT

Hej.

Fick barn för ett år sedan. Vi har inte haft sex sen graviditeten började. Hur ska vi hitta tillbaka? Det känns underligt att bara ha ett kompis förhållande och vi är rädda för att det inte kommer att hålla om vi inte hittar lusten igen.Det verkar bli svårare ju längre tiden går också.

Veronika,34 år

Hej!

De flesta småbarnsföräldrar upplever en svacka i sexlivet, många har inte sex på långa tider. Omställningen är stor med hormonförändringar för kvinnan, nya roller som mamma och pappa, trötthet, ett barn som kräver mycket uppmärksamhet och kroppskontakt, man har inte längre egen tid eller tid och ork att satsa på parförhållandet. Allt det här (och mycket till) kan påverka sexlusten, som ju inte är något konstant utan går i vågor under livet.

I perioder klarar de flesta parförhållanden av både brist på tumis-tid och celibat, men på sikt kan det bli problematiskt. Att satsa på sexlivet genom att snabbt gå från noll till mycket aktivt är orealistiskt, men med små steg kan man nå långt. Lusten kommer sällan tillbaka genom någon plötslig åtgärd, utan växer fram då man hittar tillbaka till varandra igen.

Något som ofta faller bort är ömhetsbetygelser och kyssar, men om man sakteligen får in dem i sina dagliga rutiner så leder de lätt vidare till sex i något skede. Också om det kan kännas forcerat i början så lönar det sig att införa kroppskontakt, kroppen kan väcka lusten i stället för tvärtom. Likaså är det bra att då och då ge varandra uppmärksamhet som man och kvinna, i motsats till endast som mamma och pappa. Det kan gälla att ge komplimanger för utseendet, medvetet föra diskussioner som inte handlar om barnet eller familjen, tala om sina känslor och önskningar, köpa hem något man vet att den andra uppskattar, och kanske framför allt att hitta stunder på tumanhand. Och då menar jag inte för att genast satsa på sex, utan för att ge parförhållandet tid och också vänja sig vid att trots föräldraskapet hitta tillbaka till rollen som parter i en kärleksrelation.

Känns det väldigt svårt eller verkar klyftan mellan er växa så är det också en god idé att söka hjälp och diskutera med någon utomstående på t.ex. kommunens eller församlingens familjerådgivning, eller hos en parförhållande- eller sexualterapeut. Hoppas det ordnar sig för er!
Suss

Medicin eller terapi mot depression i Hangö?

Thu, 14 Jan 2010 09:49:00 GMT

Hej!

Jag är en tjej i gymnasiet som har varit depreimerad sedan årskurs 2 eller 3. Jag blev mobbad. För ett år sedan berättade jag om min långvariga depression åt min nya pojkvän. Han tröstade mig och lyssnade men nu vill han inte lyssna mera för han får en dålig självkänsla. Han förstår inte hur jag tänker om saker. FÖr mig är allting ett problem och jag kan inte vara positiv åt allt,vilket han vill.

Jag berättade om min depression för min mamma på sommarlovet men vi har inte pratat om det så mycket, men det vill jag inte heller.

Min pojkvän har hela tiden tyckt att jag ska börja äta mediciner, men jag vill inte äta mediciner eller gå på dyr terapi. Finns det någonsorts terapi att gå i Hangötrakten? Om så finns, vad kostar det? Jag är underårig.

HEJ !

Att bli mobbad tär alltid på självkänslan och kan ge depression. Det är bra och modigt att du reagerat och vill bearbeta allt du gått igenom.

Det är emellertid inte din pojkvän som behöver vara den hjälpen utan det finns många professionella som kan hjälpa dig. I Hangö finns det flere terapeuter som kan hjälpa dig att bearbeta dina minnen. De som bäst känner alla olika platser och personer är din skolhälsovårdare , -kurator eller –psykolog som kan ge dig adresser och telefonnummer och tillsammans med dig fundera vem du bäst kunde vända dig till.

Det finns flere mottagningar som inte kostar något och det att du kontaktar dem betyder inte automatiskt att du behöver börja äta mediciner.

Med önskan om en trevlig höst med din pojkvän som verkar bry sig om att du skall må bra!

Gun Andersson

Konflikter i familjen, inte sexlust då arg men mannen vill

Tue, 05 Jan 2010 09:27:00 GMT

Hej, är en kvinna på 42 år. Min man är 38 år, vi har fem pojkar 18,15,11,10,8 år gamla.

Det är alltid bråk och diskutioner hemma, som oftas slutar med att jag och min man blir oense. detta har hållt på i flera år nu, vi går på familjeterapi för att lösa konflikterna mellan mina två stora barn, (sedan ett tidigare äktenskap).

Min man tycker att allt är för jävligt just nu, han tycker att vi har för lite sex, han tycker att det har en stor betydelse i äktenskapet, och jag håller fullständigt med. Men när familjelivet inte fungerar som det ska, utan att man är ovänner i stort sätt varje dag. Hur skall man få det att fungera då???.

Jag som kvinna känner att jag kan inte bara glömma diskutionerna man haft under kvällen och gå in i sovrummet och stänga dörren och ha sex.Jag vill ha känslor inblandat, inte bara ett ligg för att känna den härliga känslan av utlösing, som jag tror att män har.

Jag vill känna att jag är älskad fem minuter innan det är dax, och inte att det har varit en tyst timme innan.Har jag helt fel när jag resonerar på detta viset??

Min man tycker att ha sex minst 2 till 3 ggr i veckan är normalt, visst om det fungerar och det är en lugn miljö man visstas i, men en familj på 7 pers känns det som lite svår ibland...Tacksam för ett gott råd....olycklig...

HEJ !

Vi beklagar att du fått vänta länge på svar men vi tyckte att din fråga hade så många dimensioner att vi bad familjerådgivare Barbro Näse, vår medhjälpare, som också specialiserat sig på parrelationer svara på din fråga. Hennes svar är :

Du har skrivit två gånger och Du skriver att ni har gått i familjeterapi för två och ett halvt år sedan och att ni – om jag förstod Dej rätt – går nu igen. Du frågar också om Du är den enda kvinna som känner som Du känner?

Jag uppfattar allt det här så att Du inte tycker att Du, Din man och Din familj behöver vara ensam(ma) i det här. Du och ni söker hjälp och Du vill ha återkoppling – är Du den enda som känner så här?

Nej, Du är inte den enda kvinna som upplever liknande svårigheter ifråga om det sexuella – och samtidigt upplever Du svårigheten just på Ditt eget sätt liksom alla andra upplever samma svårighet just på sitt sätt. Det är inget fel på Dej för att Du upplever det just så som Du upplever. Tvärtom – Dina upplevelser är värdefulla.

Samtidigt uppfattar jag att Du vill förändring. Det låter klokt att Du söker hjälp, stöd och återkoppling. Och jag uppmuntrar Dej och er att fortsätta samtalen i familjeterapin om det är så att ni går nu på nytt.

Det är flera olika svårigheter som Du skriver om: 1) Din man och Dina två första barn kommer inte överens. 2) Du och Din man hamnar i dispyt genom Din mans och Dina två första barns diskussioner/konflikter. 3) Din man tycker att allt är för jävligt just nu. Din man tycker Du och han har för lite sex. 4) Du kan inte gå in och bara ge Dej till honom sådär när ni just har haft diskussioner och Din man surar i soffan – utan Du vill känna ömhet och varma känslor.

Jag uppfattar det Du skriver så att Du menar att alla de här svårigheterna hör ihop – det ena ger det andra. Samtidigt undrar jag om det skulle vara bra att hålla de här sakerna isär och fundera på var och en sak för sig? Skulle det vara klokt att då också ta itu med bara en sak i gången?

Vilken svårighet vill Du och Din man ta itu med först? Och då, om ni väljer en av de här svårigheterna, så uppmuntrar jag er att reda ut just bara den saken och satsa helt på den utan att koppla den till några av de andra sakerna d.v.s. att ni inte säger t.ex.”det reder vi inte ut om vi inte reder ut det andra först”. Min tanke är att ni alltså går in för ”nu reder vi ut den här saken först. När vi har rett ut den här saken så att vi båda tycker att den är tillräckligt väl utredd - sedan reder vi ut följande sak” o.s.v.

När ni satsar på svårighet 1) så vill jag uppmuntra er till att de två äldsta pojkarna skulle vara med i terapin och också de tre övriga pojkarna. Jag uppmuntrar er då att satsa på att lyssna på pojkarnas tankar och upplevelser.

Men när ni satsar på de övriga svårigheterna så uppmuntrar jag er att bara Du och Din man går i terapi. När ni satsar på svårighet 2) uppmuntrar jag er att samtala om er syn på fostran – vilka är de viktigaste fostranprinciperna för er när det gäller alla pojkarna tillsammans och var för sig - och om hur ni själva har blivit fostrade av era respektive föräldrar.

Vilka var, tycker ni, era respektive föräldrars viktigaste fostranprinciper? När ni satsar på svårighet 3) uppmuntrar jag er att samtala om Din mans tankar och upplevelser kring sin egen sexualitet, hur man förhöll sig till sexualitet och närhet i hans uppväxthem och hans upplevelser av och förväntningar på ert gemensamma sexualliv.

När ni satsar på svårighet 4) uppmuntrar jag er att samtala om Dina tankar och upplevelser kring Din egen sexualitet, hur man förhöll sig till sexualitet och närhet i Ditt uppväxthem och Dina upplevelser av och förväntningar på ert gemensamma sexualliv. Självfallet finns det mycket mera säkert ni vill tala om ifråga om de här sakerna. Men jag uppmuntrar er att speciellt samtala om det här jag nämnt ovan. Och, som sagt, jag uppmuntrar er att samtala om de här sakerna hos eran terapeut.

Allt gott, Barbro Näse

Hur få närhet i långt parförhållande?

Wed, 16 Dec 2009 13:12:00 GMT

Vad ska jag göra? Vi har varit gifta 18 år och sällskapa 10 år före det. Det känns som vi skulle inte ha ngt att diskutera mera. Jag är den som pratar men den andra är tyst. Vi har tre barn 15,17 och 19.

Jag är den som tar ansvaret om "allt" och snart orkar jag inte mera. De ända jag vill ha är närhet och det att man känner att ngn bryr om mig. Vem kan man kontakta om man vill prata med ngn? Jag har träffat en vän och det är härligt att bara prata med honom. Varför får jag inte min man att prata och förstå???

HEJ !

Eftersom din fråga främst berör din parrelation, konsulterades Barbro Näse, familjeterapeut och familjerådgivare och numera också en av medarbetarna i Folkhälsans projekt FamiljeBoLaget. Hennes råd till dig är: Av det Du skriver framgår att Du och Din man har känt varandra och varit tillsammans i 28 år. Jag kan bara föreställa mig vilken stor erfarenhet Du och Din man har av stunder och perioder då det har varit uppåt och stunder och perioder då det har varit neråt. För sämre perioder då det är neråt kommer och går i en parrelation och hör till en parrelation – precis som bättre perioder då det är uppåt.

Du skriver nu att det känns som ni inte skulle ha något att diskutera mera. Av det så uppfattar jag att ni tidigare har haft något att diskutera och att det är därför det känns tungt nu när det känns som om att det inte finns något att diskutera?

Och av allt det Du skriver uppfattar jag att det nu känns tyngre än tidigare när det har varit sämre perioder för Du skriver att snart orkar Du inte mera? Och det är nog inte konstigt om Du inte snart orkar om Du är den som tar ansvaret om ”allt”.

Därför, när det känns för tungt är det klokt att söka hjälp – precis som Du funderar på att göra när Du undrar vem man skall kontakta om man vill prata med någon. Och kanske har Du funderat på att Du och Din man kunde gå tillsammans till någon för att prata? Ibland tycker den andra parten att det inte finns något problem att prata om och ibland vill den andra parten inte tala med någon utomstående. Men då tycker jag att man kan be den andra parten komma med för sin partners skull – d.v.s. jag uppmuntrar Dej att i så fall be Din man komma med för Din skull.

Det finns olika möjligheter när det gäller att få hjälp ifråga om sin parrelation. Ett alternativ är Kyrkans Familjerådgivningscentraler. Via Internet kan Du gå in på www.evl.fi och klicka på svenska / Till den som söker hjälp / Centralförvaltningen / Förvaltningsenheter / Kyrkostyrelsen / Kyrkans enhet för familjefrågor/ Perheneuvonta / Neuvottelukeskukset. Där får Du upp alla de orter där det finns Familjerådgivningscentraler och deras kontaktuppgifter. Där hittar Du säkert någon som ligger nära var Du och Din familj bor och som kan betjäna er på svenska om det är ert hemspråk. Samtalstjänsten är avgiftsfri och terapeuterna och familjerådgivarna har lagstadgad tystnadsplikt.

Jag tror att det i alla väder är värt att söka hjälp – något som belönar både Dej, Din man och era barn. Jag kan bara föreställa mig hur härligt det är för Dej att ha träffat en man som Du bara pratar med och som vill prata. Jag undrar också samtidigt om det månne skulle vara annorlunda också med den mannens och Dina samtal om ni hade varit tillsammans i 28 år? Och som sagt – jag bara kan föreställa mig den stora erfarenhet som Du och Din man har av att leva tillsammans och också i svårare perioder i livet. Och ni har tre tonåringar som har kommit så här långt i livet.

Hur har ni tidigare tagit er igenom svåra perioder? Vad har hjälpt er tidigare? Och hur har det varit när det har varit bättre perioder då det har varit uppåt för er? Hur har Du upplevt det? Hur har Din man upplevt det? Kanske också allt det är något som Du och Din man vill prata mera om på familjerådgivningscentralen?

Barbro Näse Förutom Barbros svar kan jag komplettera med att om det inte finns en Familjerådgivningscentral på nära håll kan ett alternativ vara att kontakta kommunens hälsocentralpsykolog för att där få en tid att diskutera vidare eller information om andra servicepunkter i er trakt. Lycka till !

Gun Andersson

Vi har problem med att kommunicera

Tue, 23 Jun 2009 11:56:00 GMT

Hej Barbro, hoppas du kan hjälpa mig med följande.

han har själv kommit fram till att han skulle kanske behöva terapi för detta. vad tycker du vi borde göra? hur tror du vi borde gå till väga? tack för hjälpen...

Hej!

Tack för Ditt brev! Tre saker som ter sig mycket positiva: 1) ni älskar varandra mycket trots att ni har/har haft svåra problem i ert parförhållande 2) Din man har kommit fram till att han kanske skulle behöva terapi för att kunna kommunicera bättre och framföra sin känslor 3) Du/ni lämnar er inte ensamma med er situation utan ber om råd.